Gästbloggare Linus
Många drömmer om att kunna leva på friluftsliv och sin kärlek till naturen. Några ytterst få har turen att bli professionella äventyrare. Om man verkligen vill leva på detta med friluftsliv finns det som tur är andra möjligheter. Nästa gästbloggare ska berätta lite om sin utbildning och sina tankar kring att bli guide.
----------------------
Risk Management Protocols, Emergency Action Plans, Route Travel Plans, Standard Operating Procedures, Risk Matrix. Omfattningen av planeringen kring guidade turer kanske inte alltid uppskattas eller fullt uppfattas av klienter när man anlitar en guide(det är ju därför man betalar). 
Själv har jag nu spenderat nästan 9 månader i Patagonien, Chile med att i vissa stunder begrava mig själv i detaljer som just dessa. Det är ett steg av otroligt många i min färd mot att förhoppningsvis kunna livnära mig inom en industri som växer allt mer. Förutom allt pappersarbete som kommer med ovannämnda rubriker ska du även kunna utföra räddningsaktioner i alla dess olika former, vara kompetent och erfaren inom allt från rephantering och snöklättring till kunskap om den lokala flora och faunan samt väderförhållanden och trender.
Men även sociala/mjuka kompetenser i form utav ledarskap, Leave No Trace, utbildningsmetoder, gruppdynamik samt risk- och konflikthantering har ett stort fokus i en utbildning som är riktad mer mot att bli instruktör snarare än renodlad guide. WEA(Wilderness Education Ascossiation) är en amerikansk universitetsinstution och motsvarighet till NOLS och är dom som tillhandahar läroplanen och certifieringsprocessen till vad dom kallar Mountain Guide Instructor/Guide. Så vi spenderar även en hel del tid med att planera och skriva lektionsplaner, skapa instruktionsvideos och hålla föredrag och lektioner.
Hur framtiden ser ut vet jag inte. Dom riktigt stora möjligheterna med en såpass grundläggande instruktörsnivå som WEA är, finns nästan enbart i USA. Och som icke amerikansk medborgare är det svårt. Arbetsvisumen är nästintill omöjliga att få. I Europa finns det inga ingångsnivåer, du är antingen IFMGA certifierad eller inte kvalificerad alls till att arbeta som guide. I Sverige finns det än sålänge inga krav(men rekommendationer), men vi har inte heller inte en stor tradition av att anlita guider. Speciellt inte i våra egna fjäll.
Det har varit en utmaning och jag har lärt mig otroligt mycket och haft lyckan att få spendera ca 130 nätter hittils i Patagoniens utmanande och hårda klimat. Under den här tiden har jag fått se fantastiska bergsmiljöer och jag fortsätter att förundras över att inte fler människor klättrar här nere. Möjligheterna är, milt sagt, obegränsade vad gäller nyturer och utmanande målsättningar.
Till våren flyger jag upp till USA för att klättra i bl.a. Montana och Alaska innan jag startar sommarens praktik för att sen flyga tillbaka till Patagonien i september för att påbörja våra lärlingsprogram och tillslut genomgå en sex veckor lång certifieringsprocess.
Det är bara att önska lycka till med utbildningen och hoppas du får bra med kunder.
Ta det inte personligt, men jag är egentligen lite kluven till det här med guider. Det kan ha med vårt nordiska kynne, man klarar sig själv, tar med sig vad man behöver, sover i tält, unaided osv. Men det handlar också om säkerhet. Om man inte har tid att själv bli så bra att man kan ingå som en fullvärdig medlem i en expedition kanske man inte skall vara där. Det tycker jag speciellt gäller riktigt höga berg och farliga miljöer. Å andra sidan måste man börja nånstans. Så på lagom höjder som i svenska fjällen eller Alperna är det nog inte helt fel med guider som lär ut grunderna. Under tre turer i Alperna har jag två gånger mött killar med shorts och gympaskor som tror att det bara är att klättra. Utan guider skulle de bli vanligare.
Vi pratade lite om det där med guider när vi var nere i somras. Någon tyckte att guide var samma som att gå med erfarna vänner. Det blev jag och Joel ganska överens om att man inte kan. Det är ett ganska stort ansvar man lämnar över på en guide. Inte bara kunskaper om själva klättringen och berget, men hela bedömningen av situationen. T o m av klientens kapacitet. Det kan man inte göra på en kamrat.
Man kan jämföra det lite med min bestigning av Galdhöpiggen med barnen i somras. För dom var det som att vara klient till en guide. Jag tog hela ansvaret och var övertygad om att vad som än skulle kunna hända, kunde jag lösa problemet. Det är bara att lyfta på hatten för de som tar på sig ett sådant ansvar på betydligt tuffare berg och hårdare miljöer.
Om jag vore yngre än vad jag är nu, så skulle jag kanske överväga att utbilda mig till guide :)
Två yxor: Jag är själv kluven till det här med guider... vilket kanske kan ses som rätt konstigt. Det är därför jag målmedvetet valt att mer försöka jobba som "instruktör", där jag hoppas kunna jobba med att utbilda folk snarare än att släpa upp folk till någon topp.
