Träning v8

En hyfsad träningsvecka med tanke på att jag var skadad i nacken. Jag kan dock konstatera att jag är riktigt less på min axel som inte riktigt vill bli bra. Hur ska jag kunna bli vältränad om jag inte kan träna bänkpress? Jag har kört Voltarenkur och excentrisk träning, men jag lyckas alltid provocera axeln när det känns som om den är bra.

Cykel till jobbet (må-fr)
Innebandy i torsdags (60 min)
Styrketräning i måndags och fredags (60 min)
Spinning och löpning i onsdags (50 min)
Totalt 420 min


Fundamentalism


Man brukar stöta på ordet fundamentalism i olika sammanhang, dock oftast i samband med religiös extremism. Ordet bär inom sig en speciell laddning. En fundamentalist är någon som är oresonlig och dogmatisk. Faktiskt hajade jag till när Fredrik Sträng använde ordet för att beskriva de som klättrar ren alpin stil. Ordvalet hänger säkert ihop med att Fredrik fått utstå en del kritisk för att han ingått i kommersiella expeditioner.

Det är dock inte första gången jag stöter på liknande beteckningar, då och då blossar det upp ordentliga diskussioner kring klätterstilens betydelse på bl.a. Utsidan. Ibland är debatten nyanserad, men för det mesta är den polariserad och med låsta ståndpunkter. Det är bara att inse att vi alpinister inte skiljer oss på något sätt från den övriga befolkningen i fråga om tolerans och öppenhet.

Jag kom faktiskt att tänka på ett av mina första inlägg under kategorin Reflektioner. Det handlar om att behålla kontakten med det ursprungliga, nästan sorglösa inställningen till friluftsliv. Det är ju därför jag har valt att vara osponsrad, för att inte kommersialiseras. Vissa kanske upplever min oresonliga hållning i frågan som en form av fundamentalism. Må så vara. Jag är åtminstone en sorglös fundamentalist :)

Till topps! /Joel


Gästbloggare Linus

Många drömmer om att kunna leva på friluftsliv och sin kärlek till naturen. Några ytterst få har turen att bli professionella äventyrare. Om man verkligen vill leva på detta med friluftsliv finns det som tur är andra möjligheter. Nästa gästbloggare ska berätta lite om sin utbildning och sina tankar kring att bli guide.
----------------------

Risk Management Protocols, Emergency Action Plans, Route Travel Plans, Standard Operating Procedures, Risk Matrix. Omfattningen av planeringen kring guidade turer kanske inte alltid uppskattas eller fullt uppfattas av klienter när man anlitar en guide(det är ju därför man betalar).

Själv har jag nu spenderat nästan 9 månader i Patagonien, Chile med att i vissa stunder begrava mig själv i detaljer som just dessa. Det är ett steg av otroligt många i min färd mot att förhoppningsvis kunna livnära mig inom en industri som växer allt mer. Förutom allt pappersarbete som kommer med ovannämnda rubriker ska du även kunna utföra räddningsaktioner i alla dess olika former, vara kompetent och erfaren inom allt från rephantering och snöklättring till kunskap om den lokala flora och  faunan samt väderförhållanden och trender.

Men även sociala/mjuka kompetenser i form utav ledarskap, Leave No Trace, utbildningsmetoder, gruppdynamik samt risk- och konflikthantering har ett stort fokus i en utbildning som är riktad mer mot att bli instruktör snarare än renodlad guide. WEA(Wilderness Education Ascossiation) är en amerikansk universitetsinstution och motsvarighet till NOLS och är dom som tillhandahar läroplanen och certifieringsprocessen till vad dom kallar Mountain Guide Instructor/Guide. Så vi spenderar även en hel del tid med att planera och skriva lektionsplaner, skapa instruktionsvideos och hålla föredrag och lektioner.

Hur framtiden ser ut vet jag inte. Dom riktigt stora möjligheterna med en såpass grundläggande instruktörsnivå som WEA är, finns nästan enbart i USA. Och som icke amerikansk medborgare är det svårt. Arbetsvisumen är nästintill omöjliga att få. I Europa finns det inga ingångsnivåer, du är antingen IFMGA certifierad eller inte kvalificerad alls till att arbeta som guide. I Sverige finns det än sålänge inga krav(men rekommendationer), men vi har inte heller inte en stor tradition av att anlita guider. Speciellt inte i våra egna fjäll.

Det har varit en utmaning och jag har lärt mig otroligt mycket och haft lyckan att få spendera ca 130 nätter hittils i Patagoniens utmanande och hårda klimat. Under den här tiden har jag fått se fantastiska bergsmiljöer och jag fortsätter att förundras över att inte fler människor klättrar här nere. Möjligheterna är, milt sagt, obegränsade vad gäller nyturer och utmanande målsättningar.

Till våren flyger jag upp till USA för att klättra i bl.a. Montana och Alaska innan jag startar sommarens praktik för att sen flyga tillbaka till Patagonien i september för att påbörja våra lärlingsprogram och tillslut genomgå en sex veckor lång certifieringsprocess.


Träning v7

Det blev inte så mycket träning denna vecka pga. kolliderande intressen och skador. När det gäller skadan, lyckades jag med konststycket att dra i mitt huvud, så att jag sträckte mig. Det är fritt fram att dumförklara mig. Till något roligare: det är nu klart att jag och Jöer ska åka till Rjukan på torsdag nästa vecka. Det innebär att vi kommer att kunna isklättra hela fredag och lördag för att sedan åka hem på söndag.

Cykel till jobbet (må,on-fr)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Styrketräning i måndags (60 min)
Totalt 300 min


Till topps! /Joel

Planering inför Pamir

Igår träffades Pamirgänget i Stockholm för att planera sommarens bestigning. Det var trevligt att träffa Beel, Axpa och Isth för första gången (Elbe var också med). Vi diskuterade dels upplägget, dels vilken gemensam utrustning vi ska ha. I stora drag ser upplägget ut som följer: Vi flyger till Bishkek, Kirgizistan för att sedan med minibuss ta oss ut till insteget till Pik Lenina. Bestigningen beräknas ta uppåt två veckor. När vi sedan är klara tar vi oss först till staden Osh för att fylla på våra matförråd. Sedan tänker vi ta minibuss ner till Jirgital för att där hoppa på helikoptern som ska flyga oss ut till Moskvina BC. Man utgår från detta basläger vid bestigningen av både Pik Kommunizma och Pik Korzjeneskoj. Eftersom vi är acklimatiserade så tänker vi försöka på Kommunizma först, eftersom det är det högsta berget vill vi inte vara för slitna. Vi beräknar att denna bestigning tar fem dagar, och den kommer att genomföras i bästa alpina stil. När vi är klara återvänder vi till Moskvina och fyller på våra förråd och kör en alpin bestigning av Korzjenevskoj. Om allt går som det är tänkt kommer det att ta ca. tre dagar. Därefter är det bara att hoppa på första bästa helikopter som tar oss till Dushanbe, Tadzjikistan. Förhoppningsvis får vi ett par-tre dagar på oss att vila och uppleva staden innan vi flyger hem till Sverige. Det kommer att bli en riktigt häftig tur :)


Till topps! /Joel
 

Rjukan



Detta tungvrickarställe ligger i Telemarks fylke, Norge. Kanske är stället bekant via historielektionerna, för det var här som tyskarna tillverkade tungt vatten till sitt atomvapenprogram. Ett projekt som ständigt saboterades av motståndsrörelsen. Nu ska jag inte dit för att göra en historisk utflykt (men gör det gärna om tid medges), utan Rjukan är också känt som världens isklättrarmecka. Det är hit som isklättrare vallfärdar för att få klättra isar i absolut toppklass. Min förhoppning är faktiskt att jag ska kunna åka dit under vecka 9. Nu blir det inte hela veckan eftersom jag också ska vara i Funäsdalen. Då blir det mest barn- och familjeaktiviteter, men lite isklättring blir det nog också.

Fasen vad gött med så mycket isklättring att se fram emot! :)

Till topps! /Joel


Gästbloggare Johanna

Minns du hur det var att klättra för första gången? För många av oss var det så länge sedan, så att vi har glömt den där pirriga känslan när man drog på sig en sele för första gången. Av den anledningen har jag bett tioåriga Johanna att påminna oss om den känslan.
----------------------

Första gången jag klättrade

Jag tror att första gången jag klättrade, så var det inomhus. Joel skulle åka och träningsklättra, och jag minns inte vem som föreslog det, men i alla fall så följde jag, mamma och lilla Joel, min lillebror, med. Jag försökte bouldra först, men det gick inte så bra. :)

Sedan skulle jag prova att klättra ute i den stora klättringshallen, vilket heller inte gick så jättebra i början, men efter ett tag gick det bättre och bättre.

Sedan provade jag en annan bana, och då gick det undan! Jag kom ungefär 7 meter upp på den, det var jättekul och det var väldigt läskigt att titta ner! Men coolt också, såklart.

Andra gången jag åkte till klätterhallen provade jag banan igen-och vips-Så var jag högst upp! Så häftigt, roligt och urcoolt!

Jag längtar tills jag ska klättra nästa gång!

Jag har även isklättrat en gång, men det orkar jag inte berätta om nu. Mina knän håller i alla fall bättre än mammas, så ni vet...

Sedan borde jag väl ha något roligt slut också, men jag orkar inte hitta på något, så det får ni klara er utan.

Hejdå i alla fall :)


Träning v6

Glädjande nog har det blivit en hel del isklättring under vintern. Igår var jag till Sifferbo och körde några repor med Stot. Det var hans premiärtur, men det gick riktigt bra. Om jag får som jag vill kommer jag att klättra en hel del is v9. Tanken är att jag ska åka till Rjukan, som är världens isklättrarmecka. Dock förutsatt att jag får med mig någon :)

Cykel till jobbet (ti,on,fr)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Styrketräning i fredags (60 min)
Isklättring i söndags
Totalt 450 min

Till topps! /Joel

Solsidan

Ibland tvivlar jag på det meningsfulla med att klättra i berg. Jag har inget välfyllt bankkonto, inte heller har jag något hus eller fin bil att visa upp. Något som de flesta av mina kamrater kan stoltsera med. Det händer att det kommer dagar då jag betraktar min omgivning med viss avund. En tvårumshyresrätt och en gammal Citroën, det är vad jag har lyckats skrapa ihop hittills. Min mor, hon tycker att jag borde satsa mina pengar på möbler, minsann.

Det tänker jag inte göra.

För faktum är att då och då blir jag påmind om varför jag prioriterar som jag gör. Ibland händer det att mitt hjärta får svindel, och det är när jag tänker på allt som jag har varit med om, alla platser och berg jag besökt, alla vyer jag sett. Det går inte att sätta någon prislapp på det, och bäst av allt är att ingen kan ta det ifrån mig. Hus, bil och möbler är inte fel, men allt det kan ryckas ifrån en. Nåja, jag ska inte säga för mycket. Jag kommer nog också att hamna i ett liv à la Solsidan, men fram tills dess tänker jag fortsätta samla minnen och upplevelser av soluppgångar på bergssidor.

Till topps! /Joel

Bara helvete?

Jag har precis läst Bengt Fredriksons Mount Everest: mellan himmel och helvete. Boken är upplagd så att man får göra nedslag genom Everestbestigningens historia. Allt från de första trevande försöken till dagens mer kommersialiserade bestigningar. Det är förvisso en intressant läsning, och dessutom är boken skriven för att vara lättläst. Kanske med tanke på målgruppen, alpinister som vistats för mycket på hög höjd ;).

Nåja, det jag i alla fall kunde konstatera var att boken fokuserar väldigt mycket på olyckor och tragedier. Lite symptomatiskt är att författaren själv inte har någon egen erfarenhet av Everest, utan har mest sammanställt andras redogörelser. Det är dock synd att boken mest visar på det farliga och negativa. Jag förstår att det är det som säljer, vilket bergsbestigarskrået är väl medeten om. Faktiskt slog det mig att någon borde publicera en bok som försöker visa på alla positiva sidor av alpinism. En bok som inte frossar i olyckor, dödsfall eller umbäranden. En bok som förklarar för den oinvigde varför vi faktiskt håller på med bergsbestigning (som alla vet är farligt via alla andra böcker i ämnet). Jag vet att jag i alla fall skulle vilja läsa denna bok.

Till topps! /Joel

Ett liv i glömska

Hm, vad var det jag skulle skriva om nu igen? Faktum är att jag har blivit väldigt glömsk på senare tid. Inte sällan sitter jag framför På spåret och rådbråkar min hjärna. Jag vet att jag kan svaret, men jag kan bara inte få fram det. Det är som om hjärnsignalerna rör sig i sirap. Om jag har tur hinner jag hitta det rätta svaret innan programledarna avslöjar det. Det är lite frustrerande, speciellt när jag minns att jag en gång i tiden var ganska kvick i tanken.

Jag har skyllt min glömska på ålder, kost, stress och för lite sömn. Men trots omega-3, avslappningsövningar och mycket sömn har inte minnet blivit nämnvärt bättre. Det har faktiskt fått mig att tänka på om det finns en koppling till mina höghöjdsvistelser. Jag har skrivit om... (och nu minns jag inte riktigt vad jag skulle skriva) ...vilka effekter hög höjd har på hjärnan i ett annat inlägg (men jag kom på det igen). Nåja, jag börjar faktiskt seriöst bli lite orolig för mitt dåliga minne, men jag hoppas att det inte har med höghöjdsvistelserna att göra.

Till topps! /Joel

Träning v5

En mer beskedlig vecka sett till mängden träning. Delvis kan det förklaras av att jag var borta och dansade tango under helgen. Nu kan ju den fundamentalistiska alpinisten fråga sig vad det ska vara bra för, speciellt när jag egentligen behöver träna annat. Dock är det just detta annat som jag tränar. Jag utvecklar delar som närvaro, passion och sensualism. Egenskaper som kanske inte hjälper mig på berg, men väl i livet. ;)

Cykel till jobbet (må-fr)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Styrketräning i fredags (60 min)
Löpning i måndags (10km)
Totalt 375 min

Till topps! /Joel

Planeringsmöte

Om två veckor ska Pamirgänget träffas för att planera sommarens bestigning. Det ska bli riktigt spännande eftersom jag inte har träffat Beel eller Axpa tidigare. Vi har endast haft kontakt via nätet. Det verkar också som om vi kommer att få en femte medlem i gruppen. Anledningen därtill är att Axpa och några andra killar tänkte göra Pik Lenina separat, och efter det skulle Axpa ansluta sig till vår grupp. Nu blev det bara han och Isak och därför slår vi ihop våra två expeditioner redan från början. Vi måste dock tänka till lite nu när vi blir udda till antalet. Hur ska vi lösa det med tält och kök, dvs. ska vi ha ett två- och ett tremannnatält, eller ska vi köra med ett enmans- och två tvåmanstält? Det blir frågor likt dessa som vi ska diskutera om två veckor.

Till topps! /Joel

Gästbloggare Kristina

Nästa gästbloggare brukar faktiskt skriva här på bloggen ibland. Denna gång ska hon dock berätta om de tankar och känslor som dyker upp när någon man står nära åker iväg till avlägsna och ogästvänliga platser.
----------------------

Det händer att Joel svävar iväg. Och inte alldeles sällan heller. Mitt i ett intressant och animerat samtal, en god middag på tu man hand eller framför en film i tv-soffan kan blicken förirra sig i fjärran, han tar sig känslosamt mot bröstet och suckar längtansfullt. Det märkliga är att då är det inte mig han tänker på. Då är det bergen eller vildmarken eller isarna som drar.

Jag är ingen klättrare, bergsbestigare eller friluftsmänniska-in-absurdum. Jag är höjdrädd och noga med syresättningen. Jag har mycket få, om ens några, tältnätter per år. Jag fryser även om sovsäcken ska klara minus trettio grader. Jag skulle aldrig ha loggat in på utsidan.se, eller joljon.blogg.se heller, för den delen, om det inte varit för det liv jag delar med Joel. Mina utmaningar ser annorlunda ut, även om jag absolut uppskattar skogar, lagom höga höjder och frusna sjöar. Det händer ju faktiskt att jag driver en alpinistblogg, men oddsen för att jag skulle göra det var osannolikt låga. Vi delar alltså inte den här passionen för alpinism och äventyr, Joel och jag. Vi delar annat.

Det händer att jag får frågan hur jag hanterar att den här killen vill dra iväg och klättra högt och vara borta länge så fort han får chansen. Svaret beror nog helt på vilken dag det är, eller möjligen vem som frågar. Jag tycker inte alltid att det är alldeles enkelt och alldeles roligt. Jag är glad för Joels drivkraft, beslutsamhet och viljestyrka, och jag kan till viss del förstå hans behov av att få leva det livet. Jag står rätt balanserat på mina egna ben, och mår inte alltför illa av hans frånvaro – men…det finns absolut aspekter av hans uppslukande intresse som jag har det jobbigt med. Jag tycker inte om när det är farligt. Eller länge. Eller svårtillgängligt, så man inte kan få några rapporter. (Som på Denali och med den där spoten de struntade i på slutet, till exempel!) Vi har utarbetat ett system med invecklade regler och möjliga undantagstillstånd, och även om vi pratar lite skämtsamt kring det, så finns det en hel del allvar bakom. Vi måste anpassa oss till varandra – och ingen av oss är direkt viljesvag. Jag är envis, jag också, och kan dessutom ståta med en egenskap Joel inte har: jag har gott minne. Jag vet vad som har sagts. Kanske är det förhandlingarna inför bergsäventyren som är Joels största utmaning?

Så hur hanterar man då att han packar och drar? Det är tudelat, och det är inte lätt och ibland är jag rasande arg. Ett av Joels förslag på lösning är att jag ska ”förlika mig”. Jag har lite svårt för det emellanåt, jag tar det mer över tid. Långsam tillvänjning vid tanken. Jag bjuder ofta på rejält motstånd, allierad med andra av Joels anhöriga, i alla fall vad det gäller de längre utflykterna. Jag motsätter mig inte de små turerna, till exempel till Skottland eller Alperna. Dessutom är jag ju stolt över den här mannen. Ibland är han lite knasig, men han gör något få andra gör. Han följer sina drömmar. Han strävar medvetet mot sina mål. Han gör någonting med sitt liv och låter inte bara dagarna passera. Men han behöver definitivt ett sänke som gör att han inte svävar iväg alltför mycket. Ett ankare. Och någon som bloggar åt honom. Och om inte annat, så ser jag ju verkligen fram emot att han kommer hem igen.

Mot nya höjder!
                      /Kristina


Isklättring

Jag är en relativ nybörjare på att klättra is, men jag kan dock konstatera att det är otroligt roligt - och skrämmande. När man ändå pratar om isklättring, så går det inte att undvika att prata om pump (mjölksyra i underarmarna). Har man inte isklättrat har man aldrig upplevt riktig pump. Vanligtvis när man är tränar och blir trött kan man sluta när det gör för ont, men när man isklättrar så kan man bara välja mellan att hålla i yxan, trots utmattningen, eller att ta ett fall. När det är fem meter ned till den senaste (tveksamma) säkringen, så håller man i för glatta livet.

Nåja, det finns andra aspekter på isklättring som är mer tilltalande, t.ex. att det är en mycket jämlik klätterform. Det speciellt påtagligt när jag klättrar klippa med någon av mina längre kamrater. De kan med hjälp av sin räckvidd ta sig förbi vissa krux ganska enkelt. Krux som jag måste kämpa och slita med. Men på is finns greppen överallt. Längd och räckvidd har inte samma betydelse då. Det är nästan så att längden ligger en lite i fatet, då det också innebär att man väger mer. Och då är vi tillbaka till det där med pump. :)

Till topps! /Joel


RSS 2.0