Utebloggen

Toppdagen. Det var nu som det gällde. Alla dagar av förberedelse (magsjuka) och uppladdning (coca-cola) skulle nu betala sig. Vi hade satt våra klockor på 04.00, men när vi stack ut huvudena insåg vi att det blåste alldeles för mycket. Vi bestämde oss för att vänta i två timmar för att se om vädret blivit bättre. 06.00 pep alarmet igen, och nog hade det mojnat lite, men det var ändå ganska blåsigt. Vi diskuterade länge hur vi skulle göra. Elin var ganska tveksam, Benny kunde tänka sig att testa, själv blev jag mer och mer övertygad om att vi skulle göra ett försök. Det som fällde avgörandet var att några ryssar precis valde att gå mot toppen. Vi kunde ju inte vara sämre.

Ganska snart stod vi redo för att ta oss an toppen. Till en början gick det utför, så det var en bra start, men efter sadeln kom stigningarna. Både jag och Benny kände oss starka och hyste stor tillförsikt. Elin hade det lite kämpigare. Vinden gjorde att hon frös ganska mycket om händerna. Förmodligen påverkades hon av både höjden och vår usla uppladdning under veckan. Toppkammen kan delas in i tre stigningar med påföljande kamvandringar. Vi gick i raskt tempo och klarade av den första stigningen snabbt. Vi kom t.o.m. ifatt ryssarna som hade lämnat lägret en timme före oss. Medan vi tog en paus försökte Elin värma sina händer, men det var svårt för henne att få igång cirkulationen. Ganska snart stod det klart att hon var tvungen att vända. Med en rad förmaningar om att ta det försiktigt gick hon ensam tillbaka till lägret. Nu var det aldrig någon riktig fara att gå ensam, eftersom det inte finns några glaciärsprickor uppe på kammen, men det är ändå viktigt att vara försiktig.

Jag och Benny själva fortsatte mot toppen. Som alltid på toppdagar kände jag mig stark. Sjukdomar och magproblem var som bortblåst. Vi började närma oss stigning nummer två. Det är en ganska brant vägg 50-55° som avslutas med en passage som kallas för Nozj "kniven" pga. dess vassa kant. Precis nedanför mötte vi en grupp (tyskar?) som hade vänt om vid kniven. Det blåste alldeles för kraftigt. Det är svårt att uppskatta vindstyrkan, men det kändes som stormstyrka. Jag och Benny tog oss upp till övre delen av kniven. Vi fick nästan skrika i varandras öron för att kunna prata med varandra. Skulle det vara så här blåsigt hela vägen till toppen? Vi överlade och kom fram till att vi skulle vända om. Delvis grundade vi beslutet på att andra hade vänt om samt att man knappt såg något. På vår väg ned mötte vi ryssarna som vi hade passerat. De var fortfarande på väg upp. Vi fick senare veta att de hade tagit toppen. Man kan alltid diskutera om och utifall, men hade vi läst beskrivningarna lite noggrannare hade vi vetat att just Nozj är känt för att vara ett blåsigt ställe, och att det brukar lugna ned sig efter det. Likaså blev det psykologiskt olyckligt att vi mötte en grupp som vänt och att ryssarna kom efter oss. Det hade nog varit lättare att fortsätta om vi tagit rygg på dem. Nu blev det inte så, utan vi återvände till high camp utan att ha nått toppen.

Trötta kröp vi in i våra tält. Nu gällde det att ladda om inför ett nytt toppförsök nästa dag. Dock hade vi spillt en massa krafter under dagen, och på 6200 meters höjd är det svårt att återhämta sig. Dessutom hade vi bara mat och gas för ett försök till. Vi hade spelat våra kort efter förmåga, nu var det bara "all in" som gällde.

Till topps! /Joel