Utebloggen

Eftersom vi återigen skulle passera Chapaevas vägg, så var det viktigt att komma iväg hyfsat tidigt. Vi packade ihop våra grejer och började gå ned mot läger 1, där vi antog att Axel fortfarande väntade. Förhållandena var bra med snö som bar oss. Det är en av anledningarna till att man helst går tidigt om morgnarna, för när sedan solen börjar värma blir det tungt att gå i snömoset som uppstår. En annan fördel är också att snöbryggorna över glaciärsprickorna är mer hållbara. Elin hade under gårdagen fått erfara hur det känns när en snöbrygga kollapsar. Det var på nedvägen från berget, så hon var ensam, men som tur var kunde hon ta sig upp för egen maskin. När jag själv kom till samma ställe minns jag att jag tänkte att det var ett otäckt hål, och om man skulle falla där så skulle man få en åktur utför Khan Tengris nordvägg på några hundra meter.

Hur som helst nådde vi läger tidigt på morgonen. Axel blev riktigt glad över att se oss. Han hade haft det långtråkigt nere i lägret. Dels var han ensam, dels hade han mest legat sjuk inne i tältet. Skönt att vi nu åter var samlade. Vår enda önskan nu var att komma till baslägret och att få flyga ut. Vandingen tillbaka skedde i makligt tempo. Många pauser och längtande blickar mot lägret senare så var vi framme. Det första vi gjorde var att köpa oss var sin coca-cola. Det visade sig att det inte skulle komma någon helikopter förrän om tre dagar, så det gällde att göra sig ordentligt hemmastadd.

Till topps! /Joel