Pamir - dag 28-32

Dag 28 - Bishkek. Bergsäventyret var nu över för denna gång. Trots att vi inte lyckades ta någon topp, så var vi glada över att vara i civilisationen. Och efter veckor av matfantasier och ideliga matdiskussioner kunde vi nu frossa i mat och dryck. Kirgizistan är ett billigt land att vara i. Priserna är ungefär en fjärde- till en femtedel av de i Sverige. Folket är också mycket trevligt samt att det är förvånandsvärt liten närvaro av polis, milis och militär med tanke på att den är en före detta sovjetrepublik. Enda gången vi fick problem med polisen var i Osj, då en polis stoppade oss på gatan och ville se våra pass. Jag, Elin och Axel kunde visa upp pass, men Benny och Isak hade sina på hotellet. Eftersom han inte hade "tid" att följa med och kontrollera dem ville han "bötfälla" skurkarna. 200 som (ca. 25kr) skulle det gå på, men lite av ren princip ville Benny och Isak inte gå med på det. Det hela löste sig när en medelålders kvinna såg vår belägenhet och började gorma med polismannen. Hon tyckte att han skulle sluta trakassera oss turister, och det slutade med att vi fick gå. Trots polisens fula försök kändes han ganska harmlös. Han ville nog bara kunna köpa något fint åt frugan sin.

Dag 29 - Besök på historiska museet. Tämligen bortkastad tid och peng. Dock var det svalt där inne, så det var väl värt det bara att få komma undan solen för ett tag.

Dag 30 - Isak som hade varit kvar i Bishkek, medan vi var på Khan Tengri, hade hunnit vara runt lite i staden. Ikväll skulle vi gå på klubb. Det måste jag säga: det var en av de mest annorlunda klubbupplevelser jag varit med om. Benny och Isak som hade för "sportiga" kläder på sig, var tvungna att köpa fula och alltför små t-shirtar innan de fick komma in. På dansgolvet gick det mesta ut på att framstå som sexig, vilket nådde sin klimax när man senare utrymde golvet för en stripshow. Det var en riktig stipshow med stång och lapdance. Efter två nummer med damer kom i jämställdhetens namn en show med ett par manliga strippor. Vi turister satt mest och gapade, och det var inte av hänförelse.

Dag 31 - Dagen ägnades mest åt att återhämta oss från gårdagens utsvävning. Axel, som under nattens promenad till hotellet trakasserat undertecknad när denne befann sig i en olycklig belägenhet, blev straffad för sina synder med en passande huvudvärk. Han tyckte att det skulle vara förfärligt roligt om jag gjorde på mig där på vägen hem till hotellet.

Dag 32 - Hemresedag. Egentligen skulle det bara bli en stillsam dag i resandets tecken, men det visade sig att dagen skulle bli mycket mer händelserik än vad vi kunde tänka oss. Dagen började helt enligt planerna med att vi träffade på belgarna från baslägret för en lunch inne i centrum. När vi sedan kom ut till flygplatsen skulle vi bara gå in till terminalen när Elin plötsligt drabbades av en låsning i knät. Det kom från ingenstans men smärtan var oerhört påtaglig. Hon kunde inte stå, gå eller ens sträcka ut knät. Medicinsk personal tillkallades och snart var ett flertal personer involverade i Elins knä. Det petades, klämdes och synades, alltmedan tårarna rann. Läkarna ville skicka in Elin till Bishkek, men det var ju helt uteslutet. Problemet var dock att man kanske inte skulle låta henne stiga på planet när hon hade så ont. Det hela löstes genom att läkaren ordinerade några dundervärktabletter. Ett par piller senare och med en rullstol kunde Elin sväva bort i sin egen värld.

Att det senare blev tjafs med bagageincheckningen var väl inte mer än väntat. Vi skulle flyga med Uzbek Air, vilket bara det borgar för viss inflexibilitet. Efter viss omstuvning, kunde vi gå till passkontrollen. Jag, Isak och Elin hade ju ordnat ett par dagars förlägning på våra visum, men Benny och Axels tid hade löpt ut under gårdagen. Vår förhoppning var att de inte skulle titta så noggrant, speciellt när vi övriga hade giltiga visum. Vi var inte helt omedvetna om att det var lite av en chanstagning. Vi visste också att man egentligen inte ska slarva med visum när det gäller före detta sovjetrepubliker. Givetvis upptäcktes kontrollanterna att deras visum hade gått ut. För oss övriga var det lugnt. Chefen tillkallades och han kunde konstatera att Axel och Benny hade problem. De skulle få återvända till Bishkek, missa flyget och förmodligen inte kunna ta sig till Sverige förrän nästa vecka eftersom det var helg och myndigheten som utfärdar förlängningar av visum var stängd. Nu började kallsvetten bryta fram. Fanns det verkligen inget annat sätt? Nej, det gjorde det inte - i alla fall inte officiellt... Ett gott tecken var att det fortfarande var en dialog. En nitisk tjänsteman hade bara avslutat diskussionen. Båda parterna fiskade lite för att kolla den andres intention. Det hela slutade med att det visade sig finnas en inofficiell lösning som gick ut på att Axel och Benny betalade 100$ var. Ett billigt pris om man ser till alternativet. Själva betalningen gick till så att Benny fick lägga pengarna under en madrass på en soffa i ett nedsläckt rum i en avsides korridor. Det var med viss lättnad som vi steg på planet mot Tashkent, Uzbekistan. Elin då? Jodå, hon satt mest och var halvirriterad i sitt nedknarkade tillstånd medan förhandlingen med tulltjänstemännen hade pågått.

I Tashkent skulle vi bli tvungna att vänta i nära sex timmar. Eftersom det krävs visum att lämna flygplatsen kunde vi inte annat göra än att vänta ut tiden i en bevakad transithall. Jag måste säga att denna upplevelse var som hämtad direkt från en Kafka-novell. Överallt fanns det uttråkade tjänstemän med håglösa ansikten. Försökte man prata med någon kändes det som om man inte nådde fram. Det var som om all kommunikation bara passerade och upplöstes i intet. Själva hallen var mycket hög i tak och av marmor. Utmed väggarna stod det pelare och mittendelen av trapporna var klädda med röda mattor som sopades och sopades och sopades av böjda uzbekiska gummor. Nedanför trapporna fanns en torrlagd fontän. Det fanns en restaurang som serverade nudelsoppa och pelmeni. Vi beställde pelmeni och studerade den rökande kocken som satt i soffan framför bardisken. Han var uppslukad av en rysk/uzbekisk (?) såpa á la Days of our lives. Tyvärr har jag inga bilder från eländet. Det var förbjudet att fotografera där inne - som om det fanns något värdefullt att avslöja från transithallen som gud glömde. Som tur var somnade jag ifrån denna surrealistiska upplevelse. Jag sov också under största delen av flygningen till Riga. Det var med en påtaglig känsla av att befinna sig i Europa som jag gick omkring på Rigas flygplats. Nu hade jag bara flyget till Stockholm och tågresan till Falun kvar. Och båda delarna gick bra.

Till topps! /Joel

Kommentarer
Postat av: Ken

Vilket äventyr, med problem... Och kloka beslut. Kul att du delar med dig om äventyret.

Pergite!

2011-08-17 @ 18:58:02
Postat av: Joel

Tack! Det är alltid lite roligare att skriva när man vet att någon vill läsa.

2011-08-18 @ 09:01:19
Postat av: ullis

Åh alltid roligt att läsa din blogg, och Kristina gjorde ett utmärkt jobb som blogg ersättare när du var på äventyr :)Själv lär man sig något nytt varje gång man varit på tur. Vad är nästa mål omman får fråga ?

2011-08-23 @ 21:17:00
Postat av: Joel

Ullis: Tack för de uppskattande orden! Än så länge har jag inget direkt projekt som jag satsar på. Fast drömma kan man ju alltid göra ;)

2011-08-25 @ 19:09:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0