Pamir - dag 14

Redan under natten insåg vi att vi hade vädergudarna emot oss. Det blåste upp häftigt och vi blev helt igensnöade. Det var bara att ställa in det planerade toppförsöket. Benny som kände sig laddad och stark blev ganska besviken. Istället för fint väder med toppbilder på leende alpinister, så satt vi instängda i våra små tält. Det hade drivit igen så mysket snö för öppningen att jag var tvungen att nyttja mina gamla karatekunskaper för att kunna skapa en öppning ur vilken jag kunde krypa ut.

Hur skulle vi göra? Vi kunde ligga i tälten och vänta ut ovädret, men det som talade emot detta var att vi hade det knapert med mat och gas. Sedan är det oändligt tråkigt att bara ligga i ett tält och knappt kunna föra en konversation för att vinden river och slår så i tältduken. Alternativet att packa ihop och ta sig nedför berget i dessa stormbyar kändes inte heller så lockande. Det vara bara att välja mellan två onda ting. Till slut fattade vi beslutet att gå ned. Vi vräkte ned alla saker i packningen med en snabbhet som hade fått mina gamla befäl att fälla en tår av lycka, så kunde vi börja röra oss ned mot läger 2 som låg mer skyddat mot vinden. Nedstigningen gick snabb, och där nere mötte vi Axel och Isak som också höll på att packa ihop sina saker. De hade bestämt sig för att gå ned till läger 1. Dels kände de sig dåliga, dels spelade det dåliga vädret in. De hade gjort en acklimatiseringstur upp mot high camp under gårdagen, men redan då insett att det blåste för mycket. Vi tog en lunchpaus innan vi alla fem började gå nedåt i gemensam tropp.

Vi gav helt enkelt upp Pik Lenin. Nu ville vi bara ut till civilisationen för att kunna kurera och återhämta oss. Dock gäller det att inte slappna av för mycket, för det är just på vägen ner som de flesta olyckor sker. Det inträffade faktiskt ett par incidenter som kunde ha slutat olyckligt, bl.a. gick jag igenom en glaciärspricka på min väg ned från high camp. Vi var inte inknuta vid tillfället. Lite läskigt är det när man går i godan ro, och plötsligt försvinner marken under fötterna. Man försöker sparka och spjärna emot med benen men det finns bara tomrum. Nu var sprickan inte så bred, så jag kunde vika mig framåt med hjälp av ryggsäcken och på så vis kravla mig ut. Den andra incidenten skedde vid kruxet, då Benny tappade fotfästet och började glida nedför. I nästa stund såg man hur Elin drogs ned och jag visste att jag stod på tur. Det var bara att försöka gräva ned stegjärnen så djupt det gick och spjärna emot. Som tur var var det inte så brant eller någon längre fallsträcka, så med hjälp av Isak kunde vi hejda kanandet (snarare än fall). Det var aldrig någon risk för livet, men hade jag slitits med hade det resulterat att vi samlats i en hög en bit ned. Dock kan alltid skador uppstå när tre personer med stavar, isyxor och stegjärn hamnar på varandra. Nu är det inte min mening att försöka göra någon stor grej av dessa händelser. Jag vill bara utan omskrivningar försöka redogöra för de risker som faktiskt förekommer.

En annan risk som finns är givetvis laviner. Axel och Isak fick bevittna när en stor lavin gick pga. nattens ymniga snöfall. Tyvärr gick den precis över leden mellan läger 1 och 2. Olyckligtvis befann det sig en grupp i dess väg, med resultatet att en person träffades av ett isblock och fick bäckenbenet krossat. Tur i oturen, så var det ingen som dog av lavinen. Axel fångade faktiskt den aktuella lavinen på bild.

Glädjande nog kom vi alla ned till läger 1 välbehållna och utan några större missöden. Detta firades med en öl och ett lagat mål mat i mässtältet. Det var riktigt skönt att kunna inhysa sig i ett av Pamir Expeditions stora tält. Nu jäklarns skulle det sovas av.

Till topps! /Joel

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0