Utebloggen

Det var strålande väder när vi packade ihop våra grejer. Idag kunde vi se fram emot en 40 minuter lång helikopterfärd med en rysk Mi-8 (?). Det är alltid lite läckert att åka helikopter. I- och urlastningen fick mig att minnas tillbaka till lumpentiden. Först satt vi tätt packade med alla ryggsäckar och väl på marken hivades packningarna ut snabb för att avslutas med att man skulle lägga sig över dem för att de inte skulle blåsa bort.

Baslägret på södra Inylchek-glaciären bestod av de sedvanliga mäss- och bostadstälten. Dock dröjde vi inte kvar länge, utan vi packade våra ryggor och begav oss mot läger 1 vid Khan Tengris fot. Vi var ju redan acklimatiserade, så det fanns ingen anledning för oss att stanna i baslägret. Vandringen över glaciären tog några timmar. En ganska dryg vandring, då underlaget mest bestod av morän. Lite varstans fanns det vattendrag som var ganska besvärliga att ta sig över, speciellt när man bär på tunga ryggsäckar. För det mesta löste vi det genom att hiva över ryggorna innan vi hoppade över med isyxorna i högsta hugg. Det hade inte varit roligt att hamna i en av dem då det både var kallt och strömt. Elin var ganska nära att få erfara hur det hade varit vid ett tillfälle.

Klockan var närmare sju på kvällen innan vi nådde lägret. Vi var alla lite småtrötta när vi kom fram, och nu när vi återigen befann oss på hög höjd gjorde sig våra dåliga magar sig påmind. Kanske hade Isak, som valt att stanna i Bishkek, gjort rätt. Återhämtningen nere i Osj var kanske inte tillräcklig. Med lätt frossa och feber kröp vi in i tälten. Det gällde att få lite sömn för vi skulle upp tidigt eftersom vi ville passera passet utmed Chapaeva innan det började bli varmt. Just sträckan mellan läger 1 och 2 utmed Progrebetskij-leden är den mest riskabla med glaciärsprickor, laviner och risk för stenfall.

Till topps! /Joel