Toppturstisdag?
Jag var ju helt inställd på att det skulle vara helt tyst nu i några dagar, men igår kväll, någonstans i 23-tiden, ringde Joel ifrån satellittelefonen. Han hade sex minuters prattid kvar på sitt dyrbara telefonkort. De hade flugit till Base Camp i lördags och sen gått direkt vidare till Low Camp. Under söndagen låg de stilla i Low Camp, på grund av vädret. Taktiken var just då att gå upp till High Camp idag, måndag, och att göra ett försök på toppen imorgon, tisdag den 5:e december.
Det beror ju en hel del på vädret om de kommer att lyckas med det. Som jag läser väderprognoserna ser det ut som att det borde kunna fungera. "Extremely cold" är i och för sig ständigt återkommande. Åh, vad jag hoppas att de ska få ta toppen imorgon! Sen återstår förstås nervägen och tillbakavägen och hemvägen, men det vore ett stort plus att få hem Joel om bara åtta-tio dagar - om vädret nu vill.
Mot nya höjder! /Kristina
Möte med Mt Vinson
Joel, Pete och Liz fick vänta ända tills idag, lördag, och är alltså fem dagar sena ut på berget. Det är vädret som bestämmer, och inte förrän idag kom det en lucka i snö och blåst som gjorde att de kunde flyga ut till Base Camp. Jag kan tänka mig att de är ivriga att få börja vandra nu. Det ser ut som att de närmaste dagarna kommer att bjuda på hyfsat vandringsväder, och kylan är ungefär som förväntat, dvs ner till -35 grader. "Jag är skapt för kyla och uppväxt i Norrbotten" brukar Joel försöka övertyga sig själv med, när det blir påfrestande. Han kommer att klara sig.
Vi pratade i lyxiga tolv minuter i förrgår, men nu kommer det att dröja till nästa telefonsamtal. Nu får jag nöja mig med att titta på vädret och försöka räkna på olika alternativ. Om allt går precis enligt planen från och med idag, så bör jag få kontakt om ungefär en vecka. Men nu så - nu är det äntligen dags att möta Mt Vinsons 4 892 meter på riktigt!
Mot nya höjder! /Kristina
I väntan på Vinson-väder
Vi har snö här också, och is. Så här fint är det på min väg hem från jobbet En behöver ju inte nödvändigtvis åka till Antarktis för att få en dos vinter. Jag fick prata med Joel till slut, i förrgår. Jag kan inte ringa till honom, utan han måste ringa upp mig, eftersom han inte har tillgång till någon egen satellittelefon utan köper in sig per minut.
Joel, Pete och Liz är fortfarande på Union Glacier, och det ser ut att kunna fortsätta så fram till helgen, i värsta fall. Det är framför allt det tunga snöfallet som gör att det lilla planet inte kan landa vid Base Camp. Särskilt hårt och tufft verkar de i alla fall inte ha det. Joel framhöll speciellt den goda maten, som han nu har kunnat börja njuta av, eftersom han har fått antibiotika mot magåkomman.
Det där datumet då det var meningen att Joel skulle vara hemma i Falun igen, det verkar i högsta grad preliminärt. Han lär ju inte lämna Antarktis förrän han åtminstone fått testa på Mt Vinson. Vi får väl se. Om jag ska gissa, baserat på väderkartorna, kan det handla om fem-sex dagars fördröjning. Hemma lagom till jul istället för till lucia?
Mot nya höjder! /Kristina
Sånt som stör
Hon här på bilden. Hon hade lagt sig så inbjudande i sängen, och jag var lite lagom frusen efter en promenad hem från jobbet i snöfall, så en stunds vila med varm katt var lockande. Det är klart att jag somnade. Och det är klart att precis just då ringde det från Antarktis och jag missade det. Mobilen var ju fortfarande på ljudlöst, efter arbetsdagen.
Men jag fick ett meddelande i alla fall, om att det är riktigt dåligt väder och att de fortfarande befinner sig på Union Glacier, och inte har kunnat flyga ut till Base Camp än. Jag kan se på mountain-forecast.com att på Mt Vinson blåser det just nu 47 km/h, vilket ligger i närheten av "hård vind". Hade de varit till sjöss hade det hetat kuling. "Kanske ikväll, kanske imorgon, kanske om två dagar", sa Joel, när det gäller att bli utflugna till Base Camp. Att säga något om hur han mår glömde han.
Det ser ut som att vinden kommer att mojna betydligt tills imorgon. Det där med att klättra i berg handlar en hel del om att vara tålmodig och vänta. Tålamod har aldrig varit min styrka. Jag ligger hellre här med en alpinistblogg och en varm och kelig katt.
Mot nya höjder! /Kristina (och Luna)
Att andas Antarktis
I tre-fyra minuter någongång strax efter midnatt hade jag senast kontakt med Joel. Jag var nyväckt och han var på satellitlänk, så kvaliteten på just det samtalet hör kanske inte till våra tio-i-topp-telefonsamtal. Men han är på plats! Det ryska fraktflyget hittade en lagom väderlucka och flög in på landingsbanan av is för ett halvt dygn sen ungefär. Idag eller imorgon går nästa flyg, beroende av väder, förstås. Då är det ett sånt där litet flyg med skidor som landningsställ, som ska ta dem ut till Base Camp.
Den fråga jag upprepade några gånger och försökte få ett uttömmande svar på, var ju förstås "Hur mår du?". Joel nöjde sig med ett inte helt tillfredsställande "Jag överlever". Det är öppet för tolkning, det. Det är bra att han får ett eller två dygn till på sig, för att återhämta lite styrka, tänker jag. Nu är det tältnätter, men ganska lyxiga sådana. De har tillgång till både dusch och toalett. Hur som helst är i alla fall delmål nummer ett uppnått: att ha fått sätta sina fötter på Antarktis och att få andas Antarktis-luft.
Mot nya höjder! /Kristina
Att må tjyvens i Chile
Sådär! Det sista sms-t från Joels mobil för ett tag framöver kom för tre timmar sen. Då satt Pete, Liz och Joel på flygplatsen och väntade på att få kliva ombord på flyget och lyfta mot Union Glacier på Antarktis. Det där med avgångstid är förstås väderberoende, framför allt när det gäller själva landningen på glaciären. Ett tag igår var det tal om att flyga redan då, men för Joels del var det mycket uppskattat att det inte blev av förrän idag. Chile välkomnade honom nämligen med en omgång magsjuka av något slag. Det är ju inte så upplyftande sms att få, speciellt inte med Kirgizistan/Uzbekistan år 2011 i minnet. Då blev det en långdragen plåga. Den här gången har eländet förhoppningsvis passerat på ett halvt dygn lite drygt.
Nu är det så nära att få sätta fotavtrycken av storskorna på den sjunde kontinenten! Lite småcoolt är det ju faktiskt. Och ganska overkligt, så här ifrån ett köksbord i en lägenhet i Falun.
Mot nya höjder! /Kristina
Nu bär det av!
Till slut, efter många om och men, så bär det nu av tll Antarktis. Från Arlanda flyger jag till Frankfurt för att sedan flyga till Santiago och slutligen Punta Arenas.
Jag har ännu inte riktigt förstått det, kanske för att jag haft en del på jobbet samt att jag klämt in en rektorsexamen precis innan jag åker. Nåväl, igår fixade jag med de sista grejerna, bl.a. ett till DIY-projekt. Jag har letat efter en liten, liten behållare för idomin. Efter mycket sökande gjorde jag en egen med hjälp av huvudet till en liten plastflaska (karamellfärg). Det var bara att såga av den och limma fast en botten. Den blev väldigt liten (se bild nedan, en tvåkrona är med för referens).
I övrigt har jag varit lite nervös för oförutsedda händelser, t.ex. blev jag lite orolig när snön drog in igår. För mitt inre såg jag hur tåg och flyg ställdes in. Jag har alltså bevakat SMHI, och idag är det ju tö-väder, så det ska förhoppningsvis gå bra.
Kanske är det ett tecken på resfeber, men jag är bara hiskeligt rädd för att inte komma fram till Punta Arenas i tid och missa flyget ut till Antarktis, trots två dagars marginal. Jag har försökt att minimera Murphys lag genom att packa sådant som jag inte enkelt kan ersätta i mitt handbagage. Allt det övriga går i den vanliga packningen och det är ju sådant som går att köpa på plats. Av den anledningen får turkisk peber åka med mig i kabinen, medan chokladkakor åter i bagageutrymmet. Som sagt, det sitter i detaljerna.
Jag kommer att uppdatera under några dagar framöver, men sedan får Kristina ta över min blogg, som brukligt.
Till topps! /Joel
Vanthållare
Det sitter i detaljerna.
En lyckad bestigning sitter, i mångt och mycket, i detaljerna. Av den anledningen har jag gjort en konstruktion för vanthållare. Det finns färdiga varianter att köpa, och jag har en, men den jag har är opraktisk på så sätt att det är som armband man ska trä på sig. Jag klurade därför lite på en smidigare och enklare variant.
Vanthållare är nödvändigt att ha för att man ibland vill ta av sig tjocka vantar, t.ex. för att dricka vatten. Risken är då att man släpper fokus från vanten och den försvinner, t.ex. blir bortblåst av vinden. Och helt enligt principen, Murphys lag, så om något kan gå fel så gör det det förr eller senare om man inte bygger in säkerhetsåtgärder i systemet.
Principen är väldigt enkel, ett snöre med en tvärstropp som förs igenom en ring. Jag fäste snöret i flärpen på jackan, vilket gör att jag inte perforerade själva membranet. En annan fördel är också att när jag inte använder stroppen, så går det enkelt att stuva undan den och på så vis slippa att den hänger och slänger.
Genom att förenkla tillvaron går det mindre engergi åt till massa olika situationer som blir krångliga och kräver onödig energi. Nu stjälper vantarna i sig inte ett helt lass, men många bäckar små av energiläckage kan.
Stroppens fästning
När man vill stuva undan stroppen.
Hur det ser ut när vanten är på.
Hur det ser ut när vanten är avtagen.
Till topps! /Joel
Smak med sumak
Jag har tidigare skrivit om att förmågan att uppleva smaker försämras på hög höjd. Det gäller dock för sött och salt, medan surt och beskt inte påverkas. Oklart hur det är med umami.
Jag minns att jag en gång åt ett äpple på hög höjd och den syrliga smaken kändes riktigt fräsch. Jag var tämligen less på choklad som blivit alltmer fadd i smaken.
Av denna anledning har jag letat efter syrliga smakförstärkare. Att släpa med sig citron är inget alternativ. Helst ska det vara i kryddform. Efter lite googling hittade jag sumak. En för mig okänd krydda, men som är vanlig i Mellanöstern. Den gick att köpa på den lokala invandrarbutiken.
Igår testades den med lite potatismos och det var riktigt gott, så utöver kryddstark mat kan jag nu smaksätta syrligt. Med förhoppning om god aptit.
Till topps! /Joel
Mediciner
Nu har jag köpt in ett helt nytt medicin-kit. Det jag hade sedan tidigare var gammalt och inte helt fräscht.
Jag köpte solskyddskräm med faktor SPF 50+, tandkräm, aspirin som är blodförtunnande vilket är bra på flyget hem för att inte få proppar när man har tjockt blod efter en höghöjdstur, alkogel för rena händer men som också tillsammans med toapapper blir ersättare för våtsavetter, imodium plus samt suturplåster.
Andra saker jag ska köpa inför resan är cavit för tandskador och oculentum simplex som är en ögonsalva vid snöblindhet. Dukoral har jag också fått utskrivet, inte för att jag är orolig för magen på Antarktis, men väl i Chile. Vore ju inte så kul att åka på något otrevligt innan man ska ut till glaciären.
Utöver ovan nämnda har jag med mig en ibuprofen, desloratadin, noskapin, kompress, en gasbinda, medicintejp och lite idomin. Utifrån allt ovan får man sedan vara påhittig utifall olyckan varit framme.
Till topps! /Joel
Att frysa in vintern
Winter is here!
Nåja, Winter is coming, kanske stämmer bättre. I år så är det ju lite speciellt. Jag preppar inte bara för en vanlig svenne-vinter, utan för en Antarktisresa som börjar om precis en månad.
Även om det nu är sommar i Antarktis, så ligger temperaturen mellan -20 och -35 C på 3000 meters höjd denna vecka. Jag kollade precis in vädret på mountain-forecast.com. Jag är ju en liten frusen lort, så jag behöver förbereda mig och acklimatisera mig för kylan redan nu.
Jag lutar mig då mot en gammal beprövad metod som innebär att frysa in vintern. Jag har skrivit lite om det i ett tidigare inlägg. Det handlar om att bygga upp lagret med brunt fett. Utöver att det förbättrar ens tålighet mot kyla, så ökar min generella förbränning, vilket blir jättebra till Beach Antartica 2017.
Hur gör jag då? Några olika metoder jag kör med är att jag faktiskt inte har något täcke när jag sover. Jag har bara ett påslakan och sängöverkastet vilket är tillräckligt varmt för mig, men samtidigt blir jag inte bortklemad. En annan metod jag har är att jag inte sätter på någon värme i bilen, utan varje dag kör jag till och från jobbet i en hyfsat kall kupé. Motorn blir ju nöjd, eftersom jag inte leder bort någon värme därifrån. Dock var det riktigt kyligt idag, så framöver behöver jag nog köra på lite värme i alla fall - kanske.
En annan sak jag gör är att jag duschar kallt varje gång jag duschar. Alltså, inte hela tiden, utan först duschar jag som vanligt men jag avslutar alltid med att ta en rejäl kalldusch. Den sista metoden jag använder är att jag lägger in en isklamp i huvan på min hoodie, vänder huvan på insidan av tröjan så att isklampen ligger mellan skulderbladen fast inte direkt mot huden. Det blir lite av en köldväst.
Inbillning, eller inte, så upplever jag att jag har blivit tåligare mot kyla. Dock kanske jag har fått för mycket av det goda, då jag har börjat känna av en begynnande förkylning. Nu är det ju inte kylan i sig som gör en förkyld, men om man angripits av virus så kan nedkylning göra att immunförsvaret sätts ned vilket leder till att viruset får grepp om en.
Jepp, det gäller att hålla huvudet kallt om man inte vill vara en frusen liten lort!
Till topps! /Joel
Upplägg
Ja, om ungefär en månad så åker jag, så jag tänker redogöra lite kort för upplägget.
23/11 Flyg från ARN mot Chile och Punta Arenas. Anländer 24/11.
26/11 flyg från Punta Arenas till Union Glacier.
27-28/11 flyg till Vinson BC
29-30/11 från BC till Low Camp
1/12 från Low Camp till High Camp
2-3/12 High Camp till toppen
4/12 nedstigning till BC
5-6/12 Union Glacier
7/12 flyg till Punta Arenas
10/12 flyg hem till Sverige, dock landar jag inte på ARN förrän 12/12 pga. att jag får vänta ett dygn i Madrid på anslutningsflyg.
Följ oss också på vår hemsida som Pete har lagt upp.
Till topps! /Joel
Vinson Massif
Mount Vinson är den högsta toppen på den Antarktiska kontinenten. Namnet Vinson kommer från en amerikansk kongressman, Carl Vinson, som donerade mycket pengar till forskning om Antarktis. Hela massivet är känt under Vinson massivet, Ellsworths bergskedja. Lite allmän fakta:
Mount Vinson
4892 meter över havet
Antarktis högsta berg
Koordinater
78°31′31.74″S
85°37′1.73″V
Bestegs första gången 1966
Ingår i Seven Summits
När jag, förhoppningsvis, har nått toppen av Vinson har jag gjort sex av sju i Seven Summits, men den som känner mig vet ju om att jag inte har några ambitioner att göra Everest som är den sista toppen.
Däremot har jag planer på att göra min egen personliga Seven Summits.
Till topps! /Joel
Nya stavar
I vintras gick en av mina Exped-stavar av i en utförsåkning med turskidor och pulka. Av den anledningen har jag försökt hitta nya stavar. De kriterier jag har haft är att de ska vara lätta och inte alltför långa när de är ihopfällda (för enklare förvaring i samband med att man har dem i packningen vid flygning).
Efter mycket sökande hittade jag dem till slut. Ett par Camp Backcountry Carbon, ihopfällda 65 cm och de väger endast 371 gram. Vikten blir 385 gram med de största snötrugorna. Fördelen med dessa stavar är också att de är så pass hållbara att de kan användas vid utförsåkning.
Men kanske inte med turskidor och pulka.
Till topps! /Joel
Utrustningsgenomgång
Nu är det ungefär en och en halv månad kvar till avfärd mot Antarktis.
Jepp, jag har inte skrivit något om det för att undvika antiklimax som tidigare år, men nu är det klart. Resan är bokad, logistiken till Antarktis fixad. 23e november bär det hän.
Inför resan behöver jag, som alltid, se över packlistan och min utrustning. Jag har börjat på min packlista och gått igenom att alla grejer ser bra ut. Dels har jag lagat hål i mina storskor med silikon, dels väger jag om det mesta av kläder jag ska ha.
Jag måste se till att allting är nytvättat för smutsliga kläder tappar lite av sin isolerande funktion. Det är alltid najs att lukta gott i början, för tids nog börjar man lukta allt annat än nytvättat.
Jag stötte dock på en liten svårighet medan jag fixade packlistan. Först hade jag tänkt ta med min Patagonia dun-tröja som mellanlager (blå). Den är varm och lätt (299gr). Problemet är dock att när dun väl blir fuktigt så tappar det sin isolerande förmåga. Tänk om det skulle hända både min duntröja och dunjacka? Därför tänkte jag om och funderade på att ta Haglöfströjan med polyesterisolering (svart), men den är betydligt mycket tyngre, 416gr. Alla mina fleece-alternativ gick bort. Jag kom då på min andra Patagonia-tröja med polysesterisolering (orange). Det är lite bökigare med den då den saknar heldraget blixtlås, men fördelen är att den isolerar bättre och blir lättare (268gr) just pga. av detta. Alltså, valet föll till slut på den.
Till topps! /Joel
Ändrade planer
Det blir inget Antarktis för mig denna jul. Det var livet som kom emellan. I detta fall arbetslivet, och som det ser ut så vet jag inte om jag har något efter sista augusti. Jag ska sluta på min nuvarande tjänst. Det innebär att det blir lite oklart med inkomst osv. Inte för att det går någon nöd på mig. Jag har ju min Antarktisbuffert.
Dock haltar min finansieringsplan, så jag fattade helt enkelt beslutet att skjuta upp resan ett år. Jag har redan pratat med arrangören och jag har en plats julen 2016. Fördelen är också att jag hinner spara ytterligare till dess.
Tur att jag fick bestiga Coma Pedrosa 2946möh, för annars hade det inte blivit något berg alls för mig i år. Såvida jag inte får för mig att åka till Matterhorn i september.
Till topps! /Joel
Bekräftelse
Igår fick jag en bekräftelse från ANI om att de har fått alla dokument som jag har skickat dem. Jag blev godkänd, utan några problem gällande mina erfarenheter och meriter. Dock väntar de fortfarande på besked från läkaren som ska utvärdera min medicinska ansökan.
I princip är det klart att jag har fått en plats. För att bekräfta min plats ska jag betala 5000 USD i depositionsavgift. Jag ska undersöka om jag får tillbaka depositionen om jag av någon anledning skulle bli tvungen att ställa in, innan jag betalar. Hur som helst, skoj att det verkar vara grönt ljus för mig nu.
Till topps! /Joel
Formulär och dokument
Sedan fick jag fylla i tre andra formulär, en med personuppgifter, en medicinsk och en utifrån erfarenhet. Det var långa om omfattande formulär. Många gånger har man ju hört talas om att byråkratin i t.ex. forna Sovjetrepubliker och andra halvtotalitära stater ska vara väl tilltagen, men faktum är att pappersarbetet alltid har varit som störst när jag ska klättra i USA/Kanada.
I dessa fall handlar det mer om försäkringsfrågor, säkerhetsaspekter och friskrivningsklausuler. Nåja, jag fick ihop min ansökning och hoppas att det inte ska vara några problem.
Det fina med Antarktis är att man inte behöver fundera på speciella vaccinationer (har de som krävs för Chile). Inte heller behöver jag visum för Chile. Det innebär att jag kan fokusera på mina andra förberedelser.
Till topps! /Joel
Antarktis
Om, eller rättare sagt, när jag har varit på Antarktis och klättrat, så kan jag faktiskt konstatera att jag varit i alla världsdelar och besökt alla kontinenter. Jag har också klättrat i alla världsdelar.
Jag kan bocka av ett par-tre saker på min bucket list. Dock är min lista lång och jag har mycket kvar på den. Jag har ju min egen seven summits. Everest lockar mig inte, men däremot *Umpa Lumpa. Om jag även gör detta berg, så kan jag börja trappa ned. Några nordväggar i Alperna kvar, och Alpa Mayo, förstås.
Men osvuret är väl bäst. Klättring är en livsstil.
Till topps! /Joel
Dollarkurs
Eftersom det inte blir något Umpa Lumpa* nu till hösten, så har jag bestämt mig för att satsa på Mt Vinson till jul. Platsen med ANI/ALE är bokad och jag kommer jag vara på Antarktis mellan 18 och 29 december.
Det ska bli en spännande resa. Klart är dock att det kommer att kännas i plånboken. Jag vägrar ju sponsring, så här gäller det att se över sina utgifter. Jag tror inte jag någonsin har följt dollarkursen så fokuserat som de senaste veckorna. När jag bokade resan var kursen 8.71 kr/$, medan den idag (150502) är på 8.31 kr/$. Skillnaden är 16-17 000 kr på totalen. Det är en stor skillnad. Nu håller jag tummarna för att dollarn fortsätter nedåt.
Till topps! /Joel
