Utebloggen

Inom skolans värld diskuteras och debatteras det mycket kring framgångsfaktorer: bemötande, begåvning, feed back, formativt lärande osv. Jag ska inte tråka ut dig med en uppräkning av allt som har presenterats. 

 

Dock finns det forskning som visar på att den viktigaste faktorn för skolframgång är grit. Det är en engelsk term som kan övesättas till gry (som i gott gry i henne), driv, sisu osv. Och nej, inte heller nu ska jag göra någon utläggning kring hur detta hänger samman med skolresultat. En reflektion dock är den tidigare upphaussade 10 000-timmarsregeln bör korrelera med grit, eftersom det krävs driv och engagemang för att hålla fast vid något under så lång tid.

 

Men vad har detta med alpinism att göra? Jo, jag vill nog mena att min bestigning av Mt Vinson visar på grit. Inte för att bestigningen var särskilt utmanande, för det var den inte. Tvärtom, så var det en ganska enkel och lätt bestigning. Jag kan inte heller hävda att jag utstod svåra umbäranden med lite mat och mycket kyla. Allt det där var som vilken bestigning som helst.

 

Det som faktiskt visade prov på min/mitt (osäker på genus) grit, är viljan att bekosta det hela. Hur jag faktiskt hela tiden gör prioriteringar för att ha råd. Hur jag ser till att ta med mig matlådor till jobbet. Hur jag ofta försöker laga min utrustning snarare än att köpa nytt. Det är där min stora uthållighet ligger. Det är detta som visar min beslutsamhet.

 

Jag har inte rika föräldrar eller något fett arv. Jag har bara min vilja. Om det finns något som jag ser som en prestation och som jag är stolt över (i alpinistsammanhang), så är detta ett av dem. Jag är också övertygad om att mitt 70-åriga jag kommer att tacka mitt nuvarande jag för att jag gjorde detta. Att jag höll i och höll ut.

 

Till topps! /Joel

En liten film från bestigningen av Vinson.

 

 

 

Till topps! /Joel

Nu är det dags att summera kostnaderna för Vinson-bestigningen. Det behövs knappast sägas att detta var den dyraste av alla mina berg.

 

345 388 ALE (42 350 $)

493 Extra försäkringar

24 448 Flyg och tågresor

1081 Hälsa och hygien, bl.a. dukoral

6192 Övrigt, bl.a. mat, förbrukningssaker, boende m.m.

377 602 Totalt

 

Att inte lyckas ta toppen hade varit tufft, inte minst finansiellt. Jag hade nog inte kunnat återvända på bra många år om jag inte kom upp. Den stora utmaningen gällande Vinson var inte berget i sig, utan det kräver en hängivenhet av ett annat slag.

 

Till topps! /Joel

Hemresan i sig blev ett eget äventyr. Kristina hade försökt att boka om min resa, men både resebolaget och flygbolaget var svåra att ha att göra med. Trots idoga ansträngningar så kunde inte Kristina omboka resan fastän jag hade bokat ombokningsbart. Det hela slutade med att jag stod på flygplatsen i Punta Arenas klockan halv fem på morgonen. Pete och Liz hade fått platser på detta flyg, men för egen del fick jag prata med olika folk från det aktuella flygbolaget. Någon biljett hade inte bokats, och min gamla var ju förverkad, så det var bara att betala för en ny. Planet som skulle flyga till Santiago var dock fullt, vilket de flesta flygningarna var pga. förestående julledigheter.

 

Min plan var dock att ta mig till Santiago, för därifrån skulle det vara lättare att hitta ett plan som åtminstone skulle till Europa. Det spelade inte så stor roll vart, mitt första mål var att komma till rätt världsdel, men då var jag tvungen att ta mig från denna sydamerikanska avkrok.

 

Kanske skulle en annan person ha blivit nedslagen av situationen, men efter några djupandningar kunde jag ändå konstatera att det var bra att det ändå var jag som var i denna situation. Jag visste ju att på något sätt skulle det lösa sig, bl.a. för att jag också hade de själsliga och de ekonomiska medlen för att kunna lösa det. En annan person som inte är så van att resa, eller som inte har något ekonomiskt svängrum, skulle ju ha det tuffare. Bättre då att det var jag, och dessutom såg jag det som ett bra tillfälle att förstärka och träna min förmåga att hantera oväntade situationer.

 

Ibland har man också tur. En halvtimme innan flyget från Punta Arenas skulle lyfta fick jag besked om att det fanns ett återbud, och att jag kunde få platsen. Den kostade mig ett par tusen, men det var betydligt mycket billigare än när jag hade sökt på olika resesajter, där flyget mellan Punta Arenas och Santiago gick på sex tusen. Glatt hoppade jag på och sedan var jag åtminstone i Santiago, en internationell flygplats, med många fler alternativ. Dock dyra sådana. Ett flyg till Amsterdam kostade 2800 USD, ett annat till Frankfurt gick på 2500 euro. 25 000 kronor bara för att komma till Europa! Jultider, löd förklaringen.

 

Efter gemensamma insatser via sökningar på internet, kunde Kristina, Pete, Liz och jag hitta ett flyg som skulle ta mig till Barcelona och sedan till Stockholm. Detta för ca. 12 000. Det var bara att boka, och efter att ha rest i nästan tre dygn sedan jag lämnade Antarktis, kunde jag äntligen bli hämtad av Kristina på Faluns tågstation.

 

Jag blev verkligen betagen av denna kontinent. Om man tycker om natur och orörd vildmark, är intresserad av geografi, historia och naturvetenskap, såsom jag, så är detta kontinenten att uppleva. Jag blev otroligt imponerad av ALE:s logistik, och hur måna de var om att upprätthålla andemeningen i Antartic Treaty, vilken stipulerar att kontinenten är vigd åt forskning och att människan därför inte ska exploatera denna världsdel. Det inkluderar att inte lämna spår efter sig. Allt avskräde flygs ut från kontinenten. Det var en ren upplevelse, på många sätt.

 

 

Om du själv har planer på att åka till Antarktis för att bestiga Vinson, så kan jag väl rekommendera att ta till rikligt med extradagar. Som sagt, vi blev försenade med 11-12 dagar pga. ofördelaktigt väder. Ett annat tips kan ju vara att träna sig att hantera kylan. Man behöver inte åka till Spetsbergen, Sibirien eller Alaska för att göra det. Sveriges fjällvärld under vinterhalvåret duger ypperligt. Själv använde jag inte min dunjacka eller mina thermobyxor (puffy pants) en enda gång under hela trippen. Inte för att det inte var kallt, utan för vetskapen om att när jag väl har tagit på mig dessa plagg, så kan jag aldrig bli varmare. Därför finns det en poäng med att spara på detta trumfkort in i det sista. Det var samma sak som när jag besteg Denali, jag fick aldrig tillfälle att använda min dunjacka. 

 

Avslutningsvis vill jag säga något om människorna du träffar på ett ställe som detta. Först och främst träffar du på likasinnade personer som älskar att genomföra expeditioner av olika slag. Jag tänker inte på övriga klättrare, utan på alla de som arbetar åt ALE. Alla guider har gjort helt otroligt häftiga saker, under många år. Det är en äventyrarnas hot spot. Du har Scott som har gjort Seven Summits sju gånger, du läste rätt, sju gånger; Johanna från Sverige som innehar det kvinnliga rekordet för soloskidning till Sydpolen och som kajtade tillbaka; David som har bestigit Everest sju gånger och så fortsätter listan. Vill du kunna få tips och råd och få prata och lära dig om olika expeditioner till arktiska miljöer så är det här du ska vara. 

 

 

Gästerna då, på sätt och vis blir detta en stor lekplats för dem som har råd. Det säger sig själv att sållningsmekanismerna fungerar på så sätt att detta inte är resmålet för den ensamstående tvåbarnsmamman. Vinson-bestigningen hör ju till de billigare programmen på Antarktis. Vilka var gästerna? Jag har ju nämnt Roland som var VD för stora företag i USA, Sue som var börsmäklare från Californien, en annan dam som ägde ett eget jetplan som hon ordnade upphämtning av i staterna, Tom som ägde ett företag med privatjet, Greg som försäkrade privatjet, bl.a. ett av Toms plan för en halv miljard dollar samt många andra som ägt och sålt företag och numera var pensionerade, vid 40 års ålder. Pöbeln bestod av folk som jobbade som jurister, ingenjörer, läkare och kvalitetsutvecklare.

 

En annan intressant aspekt av detta (inte kopplat till rikedom) är att plötsligt sitter man och pratar med människor som röstat för Trump eller för Brexit. Genom att ta sig till en plats som denna, så kliver man ur sin bubbla av socialt umgänge och exponeras för andra sorters människor. Och även om man inte är överens i olika sakfrågor så är det berikande att sitta och prata med dem och förstå att det är ju helt vanliga, trevliga människor. Tots att de är snuskigt rika och röstar på Trump. Det är en viktig erfarenhet att bära med sig i livet.

 

Med detta avslutar jag nu redogörelsen för min bestigning av Vinson. Det var en fantastisk upplevelse. Framtiden får dock utvisa om jag någonsin kommer att få återse denna kontinent.

 

Till topps! /Joel

På själva Luciadagen blev vädret så pass bra att Twin Otter-planen kunde komma in och hämta oss. Vi tog farväl av Tre-C och Wes för att sedan flyga i 40 minuter till Union Glacier. Av någon anledning flög planet väldigt lågt, vilket var ett häftigt perspektiv. Vi flög fram över glaciärstråk med bergskedjor på ömse sidor om oss. 

 

 

Väl framme i Union Glacier fick vi en välsmakande lunch, speciellt uppskattade jag den färska salladen. Därefter blev det en dusch, en 3-minuters sådan, men ändå riktigt najs. Eftersom det finns en del skandinaver som jobbar åt ALE, så uppmärksammades Lucia, med att det serverades lussebullar - innehållandes saffran och russin! Vanligtvis brukar jag inte vara så mycket för bakverk av olika slag, men denna gång åt jag tre bullar och drack den traditionsenliga mjölken till. De övriga gästerna tittade misstroget på mig, inte för bullarna, men för mjölkens skull.

 

 

Vi var tvungna att vänta på Union att det planerade Iljusjin-planet skulle komma in. Just nu haltade hela programmet på ALE eftersom de hade massa gäster kvar från V1, vilka skulle ha varit utflugna för en vecka sedan. Det innebar att Union Glacier var lite överbefolkad. Av den anledningen tidigarelade de en proviantflygning så att vi, om vädret tillät det, skulle få flyga ut den 15:e december.

 

Det fanns inte mycket annat att göra än att vänta. Tiden fördrevs med schack med Pete och en tysk klättrare, Roger. ALE ordnade också en exkursion ut till Elephant's Head, en häftig klippformation i marmor. Och så fördrevs tiden fram tills det var dags för oss att lämna Antarktis.

 

   

 

Iljusjin-planet kunde flyga in den 15:e och vår grupp valde att åka tidigare ut till landningsbanan för att kunna få se planet landa. Som tur var, var denna flygning mycket bättre för min del, än då jag flög ut. Och även om jag uppskattade upplevelsen som Antarktis innebar, så kändes det som att det var dags att återvända hem. Jag skulle bli försenad till jobbet med ett par dagar, men min fru hade redan pratat med min chef och förklarat läget. Dessutom hade vi redan slagit rekordet för de mesta förseningarna för Vinson-klättrare.

 

 

Det var med blandade känslor som jag klev på planet och lämnade denna häftiga kontinent. Jag kunde ju inte låta bli att fundera på om jag någonsin kommer att få sätta min fot här igen.

 

Till topps! /Joel

Base camp. Molnigheten gjorde att inga plan kunde landa vid Base camp, och det innebar också att vi fick vänta där på en väderlucka. Vi fördrev tiden med att spela schack, lägga pussel och äta. Maten var suveränt god, speciellt efter nästan en vecka med frystorkat. 

 

Nere i baslägret lärde vi känna Sue som hörde till en annan grupp, men som valt att vända vid de fasta repen. Hursomhelst, frågade vi Tre-C som tagit över som Base camp manager, om vi kunde göra någon nytta eftersom vi bara satt där. Hon föreslog då att vi kunde göra om Vinson-skylten i snö. Den gamla hade börjat bli lite nött.

 

Sagt och gjort, så begav vi oss ut och började snida på en ny "skylt". Utöver Vinson, så gjorde Pete och Liz en skylt med en hälsning till ett brudpar vars bröllop de missade pga. alla förseningar på berget. Vi kunde senare återanvända 2017 till Vinson. Det var med stor omsorg och inlevelse som vi gjorde denna skylt. Vi valde till och med en serif-font.

 

Andra grupper roade sig med att bygga igloo. Det är ju sådant som händer när folk får för mycket dötid. Jag fick också följa med ned och se hur "frysen" vid Base camp såg ut. Det var en "underjordisk grotta" med massor av mat. I Union glacier har de faktiskt elektriska frysar, vars enda uppgit är att värma maten! Du läste rätt, "frysarna" värmer innehållet så att det inte ska bli kallare än en viss temperatur.

 

   

 

Oavsett, så kunde vi skatta oss lyckliga eftersom det var mycket dåligt väder högre upp på berget. Speciellt Low camp var utsatt för en kraftig vind. Det blåste byar uppåt 50 knots, 25 m/s. Vinden var så kraftig att en rysk grupp förlorade tre av sina Hilleberg-tält. De hade lämnat dessa tält uppresta medan de gått vidare till High camp med andra tält. Resultatet var att en blåste nedför Branscomb-glaciären och två andra fick sina pinnar knäckta. Samma öde drabbade ett Hilleberg-tält som en kinesisk grupp hade. Hilleberg-tält är ypperliga tält, så länge vinden följer längs med tunnekonstuktionen, men vid Low camp kunde vinden komma från helt olika håll hela tiden, vilket gjorde att pinnarna knäcktes när vindbyar på 25 m/s slog in från sidan. Nu gick det bra för båda grupperna eftersom de hade andra tält med sig.

 

Till topps! /Joel

På morgonen fick vi veta att grupper från V2, dvs. när man blev utflugen till Antarktis (vi hörde till V1), kommit upp till High camp. Det innebar att personer som flugits ut 26/11 och 7/12 var på samma camp samtidigt. Det hade i princip aldrig hänt tidigare. Vi insåg då hur pass mycket försenade vi hade blivit.

 

 

Vi packade i alla fall ned våra saker och började bege oss nedför berget. Det blev lite svårigheter vid de fasta repen då Wes förväntade sig att vi skulle kunna röra oss betydligt snabbare än vad vi gjorde. Men efter lite tjafsande kunde vi ändå hålla ett hyfsat tempo som alla klarade av. Nere i Low camp fick vi lite varm dryck och vi kunde nu ta av oss stegjärnen, ta fram pulkorna och våra duffelväskor. 

 

   

 

Vi knöt in oss och började att vandra ned mot Base camp. Denna del av sträckan var det bara Tre-C, Pete, Liz och jag. Pete tog täten och det märktes att han ville ned till Base camp, och jag följde glatt med i tempot, då även jag såg fram emot den relativa lyxen i Base camp. Efter fem timmars vandring så kom vi också fram. Väl framme hade de ställt fram lite tilltugg med kex, ost, frukt, godis, chips, oliver osv. samt bubbel. Jag valde en fanta istället för bubbel. Ett litet firande som ALE stod för.

 

 

Vädret tillät inte något plan att komma och hämta oss. Ett molntäcke hade dragit in över Branscomb-glaciären medan vi hade vandrat nedåt, vilket innebar att vi fick göra oss hemmastadda i Base camp. Enligt väderleksprognosen så skulle molnigheten hålla i sig i ett par dagar. Well, har man redan haft 11 dagar med dåligt väder, vad innebär då två dagar till?

 

Till topps! /Joel

Lördag 9:e december. Enligt ursprungsplanen skulle vi ha toppat 2-3 december, så vi var en vecka efter i schema, och då ska man betänka att beräkningen 2-3 december inkluderar förseningsdagar. Vädret var underbart. En strålande dag, med måttliga temperaturer och en vind på 5-10 knots, 2,5-5 m/s. 

 

 

Vårt gäng hade utökats med en ranger, som heter Wes. Det var hans första säsong på Antarktis med ALE. Dagen började med att vi steg upp 07.30. Ingen alpin start här inte. Eftersom det är ljust dygnet runt, så är det mer när lägret inte längre är i skugga som avgör när man rör på sig. Frukosten inmundigades snabbt och 09.00 var på inknutna i repet och redo för att börja vår vandring mot toppen av Antarktis.

 

Den första etappen består av ett enda långt motlut. Varken brant eller utmanande, mer än möjligtvis att hitta rätt nivå på klädseln. Det var inte särskilt kallt, men det varierade snabbt med hur mycket det blåste. Om man fryser är det lätt att klä sig för varmt, vilket gör att man lätt överhettas när man väl börjar vandra. Har man hunnit bli överhettad så blir man snabbt utmattad och det är svårt att återhämta sig trots att man minskar på klädseln. Grundprincipen är alltid att man ska frysa lite när man startar. När det gäller antal lager så varierade jag mellan nätunderställströja, underställströja, merinoullströja, tunnare tröja med polyesterfyllning och slutligen en skaljacka. När jag går hade jag endast underställslagren och skaljackan. Resten är förstärkningsplagg. På benen räckte det med underställsbyxor och skalbyxor. 

 

   

 

Vi kom fram till det första kisshålet i en hyfsat bra tempo. Vi passerade en grupp med tyskar som hade startat före oss. De två första etapperna går utmed en glaciärdalgång med bergsryggar på ömse sidor och speciellt den andra etappen är ganska flack. Det påminner ganska mycket om Denali och Football Field. Vinson kan sägas vara en miniatyr av Denali, men i övrigt väldigt lika. Ungefär vid 4500 meters höjd börjar det bli brantare igen.

 

Leden svänger av till vänster upp till en sadel. Nästan vid sadelns topp finns en nödcach, dvs. nödutrustning som mat, rep, sjuktransportpulka m.m. Vi stannade där för att äta lunch innan den sista pushen. Lunch betyder att man trycker i sig en chokladbar och dricker lite. Vi fortsatte sedan uppåt och väl på sadeln började leden svänga uppför en lite brantare utlöpare som leder upp till toppkammen.

 

 

Nu var på ca. 4700 meters höjd, och ovan sadeln hade det börjat blåsa mer. Det märktes att det hade börjat bli lite tyngre att gå, främst pga. höjden. Nu kanske 4892 meter i sig inte låter så imponerande, men pga. kontinentens och bergets läge vid polen, så är faktiskt syrenivån lägre här än vid motsvarande höjd på ekvatorn. Syrenivån på Vinsons topp motsvarar syrenivån på 5500 meters höjd på andra håll i världen.

 

Och när syret är en bristvara börjar händer och fötter frysa lättare. Detta hände också för mina klätterkamrater som frös rejält om händerna. Det förelåg ingen direkt risk för förfrysningsskador, så det var bara att fortsätta streta uppåt. Till slut nådde vi insteget till kammen. Vi pausade för att ta på oss våra balaclavor, ansiktskydd och skidglasögon. Inte en enda kvadratcentimeter hud fick vara blottad för vinden. 

 

 

Vi var nära nu, men först behövde vi ta oss uppför den sista branten innan vi kunde kliva upp på ryggen och se toppen en bit bort. Det var inte mycket stigning kvar men vi var tvungna att ta oss förbi några passager som tog lite tid. Men till slut, kl. 15.30, så nådde vi äntligen toppen! Vi stannade i ungefär en halvtimme och vädret var helt fantastiskt. Man kunde till och med ta av sig vantarna. 

 

   

 

 

För Petes del var detta den sista toppen av Seven summits, för Liz den fjärde i serien och för egen del min sjätte. Dock har jag ju inga planer på att göra Seven summits. Jag klättrar de toppar som jag tycker är intressanta, och att få stå på toppen av Antarktis hör ju definitivt dit. Efter de sedvanliga gratulationerna och fotografierna började vi bege oss ned. Vi hade fått vara ensamma på toppen hela tiden, vilket jag uppskattade. På kammen tillbaka träffade vi den tyska gruppen och en annan grupp. 

 

Det är alltid intressant att se hur mycket snabbare man rör sig nedåt. Wes tog täten och höll ett rejält tempo. Det gillade jag. Det som hade tagit oss sju timmar att gå uppför avverkades på ca. tre timmar nedåt. Vi hann till och med med en liten paus. Väl nere i High camp igen så åt vi en lättare middag. Vi diskuterade huruvida vi skulle vila ett par timmar för att sedan börja bege oss ned till Base camp direkt. Det skulle ta ca. 4-5 timmar. Dock kände sig vissa gruppmedlemmar sig ganska slitna, så vi beslutade oss för att vila över natten för att bege oss av nedåt tidigt nästa dag.

 

Den kvällen ringde jag Kristina och meddelade att jag hade nått toppen. Jag bad henne också boka om min flygbiljett hem, eftersom det nu var lättare att bedöma när jag skulle vara tillbaka i Punta Arenas. 

 

Det var en lättad Joel som stoppade in öronpropparna och drog ned ögonmasken över ögonen. Jag hade nått toppen. Jag behöver inte längre oroa mig för att hamna i det läge då jag tvingas överväga att komma tillbaka. Inte för att jag inte skulle vilja, men jag skulle inte ha råd.

 

Till topps! /Joel

 

 

Det blev ingen toppdag följande dag. Klättringen upp till High camp hade slitit för mycket på mina kamrater i gruppen. Vår guide Tre-C var också inne på linjen att vi som grupp skulle må bra av att ta en vilodag. Enligt väderprognosen så skulle det bli liknande väder imorgon som idag.

 

Oavsett, så var det tungt att se hur de andra två grupperna tog på sig selar, stegjärn och knöt in sig i repet. De kände sig starka och redo för att ta toppen. Vi önskade dem en god tur och gick sedan och lade oss. Inte för att vi var trötta, utan för att det inte finns så mycket annat att göra på High camp.

 

En sak som man dock kunde göra var att gå och titta på utsikten, och den var obeskrivligt vacker. Mot eftermiddagen drog det in moln samtidigt som en dimma kröp upp utmed glaciären långt där nere. Hela sceneriet var fantastiskt. Tyvärr, går det nästan aldrig att återge stundens skönhet i bild, men man kan få en känsla av vyerna.

 

      

 

 Efter en lång dag kom de andra grupperna tillbaka. De hade nått toppen! Jag gratulerade David, som jag delade tält med, till en lyckad bestigning. Det var tydligt att han var trött och sliten men nöjd. Han kunde konstatera att den vy som han hade fått se från toppen var otrolig. En vy att minnas på sin dödsbädd.

 

Det blev natt och det blev dag. De övriga grupperna som tagit toppen gjorde sig i ordning för att gå ned till Base camp. Vår grupp kände sig nu redo för att gå mot toppen. Dock ville vädret annorlunda. En tilltagande vind på 25-30 knots (12-16 m/s) och -25 gjorde att planerna ställdes in. Besvikelsen jag kände var stor. Ett svenskt kraftuttryck ekade genom lägret. Det var frustrerande att se hur övriga grupper varit på toppen och nu började gå mot baslägret. Speciellt frustrerande var det att jag kände mig stark. Nåja, efter att den första besvikelsen lagt sig började jag rikta om mitt fokus. Vi fick besked av Tre-C att det skulle dra in en dåligt väder och att det enligt prognosen först skulle bli bra på lördag. Och idag var det tisdag.

 

Fyra dagars väntan. På High camp. Med frystorkat.

 

Det är nu som ens erfarenhet kickar in. Att tålmodigt vänta. Men att vara beredd på att när tillfället uppenbarar sig frammana och kanalisera den explosion av beslutsamhet som krävs. Många frågar mig vad man gör när man ligger i ett tält och väntar. En del av tiden umgås man med de övriga, men långa stunder ligger man bara i sin sovsäck och fipplar med mobiltelefonen. Inte för att man har någon täckning eller internet, men man har ju alltid några roliga appar att leka med. Batteriet då? Det laddar man med en solcellsladdare. Själv har jag en Power Monkey som fungerade ypperligt i 24h-dagsljuset. Andra saker jag gör är att sätta mobilen på stamina- eller ultrastaminaläge. 

 

Eller så kan man räkna veck i tältduken och glatt inse att man hittat ett veck man tidigare inte har sett.

 

 

Även om det inte var vad jag hade tänkt mig så var det bara att acceptera läget. Vi gjorde vad vi kunde för att få tiden att gå och som alltid kom mycket av vårt fokus att handla om måltiderna. Att planera och prata om vad vi ska äta. Att tillreda och inmundiga dem. Att ordna med eftermatenkaffet och att diska. Och nu pratar vi om frystorkat.

 

Ungefär dag tre av min väntan hade den värsta frustationen lagt sig, och jag var nu mest tacksam för att jag fick vara på denna kontinent, på detta berg, så nära toppen.

 

 

 

 

 

Till topps! /Joel

 

 

 

 

 

Vinden hade stillat sig under natten. Vi packade ihop våra saker, stuvade undan våra pulkor och lämnade kvar sådant som vi inte behövde till High camp. Vår grupp var den långsammaste gruppen, så när vi började gå mot de fasta repen hade de andra två grupperna redan varit på väg en halvtimme. Det är förvisso inte en tävling, men att vara sen i starten eller långsam, gör att man alltid blir mer exponerad. 

 

 

Själva klättringen vid de fasta repen genomfördes i ett hyfsat bra tempo. Halvvägs upp kommer man till ett lämpligt rastställe "Lunch ledge". Vi vilade en stund med intagande av vätska och lite ätbart. Det behövdes då det blir brantare den sista halvan av de fasta repen. Vi vandrar med full packning på ryggen och flera timmars bestigning och många höjdmeter börjar ta ut sin rätt. 

 

När vi väl lämnat de fasta repen bakom oss, börjar det gå trögt i gruppen. På vissa håll andas det oroväckande ansträngt. Den sista sträckan som vanligtvis inte ska ta mer än en timme drar ut på tiden betänkligt. Till slut når vi fram till High camp, och då har de andra grupperna varit framme sedan länge. 

 

Vi går in i kökstältet och får lite varmt att dricka. Därefter är det bara att krypa ned i sovsäckarna för snabb återhämtning.

 

Det är toppdag imorgon!

 

Till topps! /Joel

Våra planer om en fortsatt bestigning upp till High camp under dagen hade grusats under natten. Förvisso låg vi och sov, men vinden hade tilltagit betänkligt. Det blåste mellan 25 till 30 knots, dvs. 45-55 km/h eller 12,5-15,5 m/s. Eftersom lufttemperaturen höll sig runt -20 till -25, så blir vindavkylningseffekten påtaglig, vilket kan utläsas av nedanstående tabell från Wikipedia.

 

Morgonen började som de senaste fem morgnarna, men med den stora skillnaden att nu hade vi alla packat våra ryggsäckar. Alla väntade bara på att få beskedet om att få kliva på Twin Otter-planen. Jag fördrev tiden med att spela lite schack med Pete och en amerikansk klättrare vid namn Roland (en  pensionerad VD för flera stora företag som Wendy´s, Office Depot, American Golf m.fl.).

 

Vi hann precis avsluta matchen när vi fick besked om att nu var det dags. Vi tog raskt på oss våra kläder och gick ut till de startklara planen. Flygningen ut till base camp gick utmed Ellsworths bergskedja och vyerna vi bjöds på var otroligt vackra. Efter ca. 40 minuter landade vi på base camp 2140 möh. 

 

 

Vi blev bjudna på lunch och fick träffa vår guide, Tre-C (vars namn uttalades som Tracy). En riktigt duktig och trevlig bergsguide. Eftersom vi redan var fem dagar försenade, så var planen att vi skulle börja gå upp mot low camp 2780 möh på direkten. Vi knöt in oss i våra pulkor och i repet. Tre-C gick först sedan Liz och Pete och sist jag. 

 

 

Det var en vandring på ca. 9 kilometer utmed Branscomb Glacier och med en stigning på 600 höjdmeter. Det tog knappt fem timmar att tillryggalägga hela sträckan. Det är en väldigt enkel vandring så vi behövde inte ens sätta på oss våra stegjärn. 

 

 

Det är fascinerande hur viktigt det är att hålla berget rent. Det fanns tre "naturliga" rasttillfällen utmed vägen. Det var de ställen där man har gjort kisshål. Man fick helt enkelt endast kissa på dessa ställen. Men hur gjorde man om man blev kissnödig någonstans mellan hålen, då? Jo, man fick helt enkelt kissa i sin kissflaska och bära med sig den tills man kom fram till nästa kisshål för att tömma den där. Det kan ju nästan uppfattas som fånigt med tanke på hur få människor som är på kontinenten vid varje given tidpunkt, och att kissa utanför kisshålen ger ju en omätbar påverkan på kontinentens miljö. Dock tycker jag det är en fin tanke och princip. Jag vet ju också hur det är när man är på andra berg och ska hämta snö för att smälta. Man kryssar fram mellan gula fläckar och sådana av mörkare nyans. Det är ju som mamma sa när man var liten, ät inte av den gula snön.

 

Vi kom fram till low camp på eftermiddagen. Det är ju en fördel att tider inte spelar någon roll på Antarktis, man behöver aldrig vara orolig för att det ska bli mörkt (inte om sommaren i alla fall). Mitt i natten är det lika ljust som på dagen. Det gick inte att märka någon skillnad.

 

 

Vi reste raskt våra tält, fick i oss kvällsmat och kröp ned i våra sovsäckar. Planen för morgondagen var att gå direkt upp till high camp 3780 möh. Beroende av att vi redan var fem dagar försenade. Nu kanske du frågar dig hur detta funkar med acklimatisering. 3780 meter är ju i sig inte särskilt högt. Vanligtvis brukar man efter en natt på ca 2700 klara av att gå upp till den höjden direkt. Dock kan ens form skilja sig från gång till gång, så man kan aldrig säkert veta hur kroppen kommer att reagera. Oavsett, så var det morgondagens bekymmer.

 

Till topps! /Joel

Antarktis, världens kallaste, torraste och blåsigaste kontinent. Det är på Antarktis som den kallaste temperaturen som någonsin har noterats på jorden -94,7C. Torrast är ju svårt att förstå med tanke på isen som ligger över kontinenten är i genomsnitt 2 kilometer tjock. All is på Antarktis utgör ca. 75% av jordens sötvatten. Skulle det smälta helt, så skulle havsnivån stiga med ca. 70 meter. Dock är det så att det faller väldigt lite nederbörd på Antarktis, men kylan gör att all snö som faller blir kvar och över årmiljonerna så pressas snön ihop till is. Kontinentens läge, klimat och frånvaro av vegetation gör att det är den världens blåsigaste kontinent.

 

Nu undrar du kanske varför du får denna lektion i geografi. Då säger jag att kunskap är aldrig tungt att bära. Nåja, det förklarar varför vi under fem dagar satt fast i Union Glacier. Det var helt enkelt för blåsigt och för dåligt väder för oss att flyga ut till Vinson Base Camp. När det gäller den flygningen så flyger man med mindre plan, Twin Otter, som tar 10 personer. Och var det inte dåligt väder i Union Glacier så att planen inte kunde lyfta, så var det dåligt väder vid Vinson Base Camp, så att planen inte kunde landa. 

 

 

 

Vissa klättrare (läs en tysk) från andra grupper blev väldigt frustrerade och började skälla på ALE-personalen, men har man klättrat en del så vet man ju att det är så här det är. Vädrets makter rår man inte över. Det är därför man alltid ska ha en hel del extradagar inplanerade. Det är ganska dumt att lägga in viktiga möten enligt något tänkt schema. Själv hade jag tre extradagar i Punta Arenas på hemvägen samt att jag sett till att begära tjänstledigt ytterligare några dagar efter planerad hemkomst till Sverige. 

 

Nu gick det absolut ingen nöd på oss. Det serveras mycket god mat och man kan sitta i det varma mässtältet för att umgås och bida sin tid. Eftersom vi åkte med ALE arrangerade de också många guidade turer över dagen. Tyvärr, mådde jag så pass dåligt att jag inte kunde följa med på ett par av dessa. Dock ska jag nog vara tacksam för att vädret var dåligt för då hann jag gå till doktorn få antibiotika och ge magsjukebakterien en rejäl omgång. Jag blev, mer eller mindre, återställd på en-två dagar efter medicineringen. Jag vet ju av erfarenhet sedan Kirgizistan att kroppen har otroligt svårt att läka sig själv på hög höjd.

 

 

Hursomhelst, vi fick besked om att göra oss redo. Vädret såg ut att bli bra nästa dag. Nu gällde det att snabbt växla upp från tålmodigt väntan till resolut agerande - när väl klartecknet kom.

 

Till topps! /Joel

26 november, dagen då jag fick sätta min fot på Antarktis. Den sista kontinenten som jag inte varit på. Min resa hade börjat redan tre dagar tidigare via tåg från Falun till Arlanda, flyg till Frankfurt, Madrid, Santiago de Chile och Punta Arenas. I Punta Arenas träffade jag Pete och Liz som hade anlänt en dag tidigare. 

 

Första kvällen i Punta Arenas gick Nate, en av guiderna från Antartic Logistics & Expeditions (ALE), genom min utrustning för att se till att allt var enligt standard. Det enda som han saknade var "puffy pants", dvs. överdragsbyxor fyllda med dun eller syntetisk isolering. De påminner lite om tunnare dunjackor, därav "puffy". Jag fixade mig ett par dagen efter.

 

Utöver att mitt bagage skulle försvinna på vägen, är min största oro att bli magsjuk. Mitt bagage kom fram hela vägen, men jag höll på att bli av med det på flygplatsen i Punta Arenas. Först kom en väska med samma ryggsäcksöverdrag som mitt. Jag tog den men insåg snabbt att väskan inte var min. Jag satte tillbaka den på rullbandet och fortsatte vänta. Dock fick jag en ingivelse om att om jag råkade ta fel väska, så kunde någon annan ha gjort detsamma. Jag gjorde en snabb okulär scanning i bagagehallen, och mycket riktigt, där stod en annan snubbe med min väska. Ett ärligt misstag, men vi redde ut missförstånden och jag kunde gå därifrån med alla mina grejer. Det var också just av liknande situationer som jag såg till att ha med allt som inte lätt kunde ersättas i mitt handbagage, dvs. sovsäck, storskor m.m.

 

Hursomhelst, åter till magsjukan. Givetvis åkte jag på något första kvällen. Detta trots profylax i form av Dukoral. Förvisso kan mitt hela system ha varit nedsatt då jag knappt ätit och dessutom ytterst oregelbundet under de 36 timmar som resan till Punta Arenas tog. Montezumas hämnd slog till hårt och skoningslöst.

 

Det blev till att äta imodium och frukt med skal. Jag bävade också en del inför flyget med Iljusjin-planet som skulle ta oss till Antarktis. Det är ju inget vanligt trafikflyg med de sedvanliga bekvämligheterna, men vad ska man göra? Det var osäkert in i det sista huruvida planet skulle lyfta. Det blåste ganska mycket på Union Glacier. Väl klart att vi skulle flyga så fick vi först vänta på den reguljära terminalen. Innan man steg på planet fick man ställa sig i två lådor med något slags vätska. Helt enkelt för att man inte ska ha några mikrober/småkryp på skorna vilka man sedan introducerar i Antarktis.

 

Flygningen gick bra, även om min mage inte alls ville flyga till Antarktis. Den hade hellre legat kvar i sängen på hotellrummet. Planet är en Iljusjin Il-76, fyrmotorigt jetplan, som använts som militärt transportplan under sovjettiden. Det är den sovjetiska motsvarigheten till Hercules-plan. Efter en fyra och en halv timme fick jag till slut sätta mina fötter på den antarktiska kontinentens blåa is. Det var verkligen en häftig känsla, om än ganska kylig sådan, då det blåste kraftigt.

 

 

 Pete och Liz framför Iljusjin-planet

 

Vi blev snabbt transporterade de 8 km till lägret på Union Glacier. Där blev vi inhysta i stora, fina tält och jag fick dela ett med David, en engelsman som efter Vinson-bestigningen skulle skida de sista sträckorna till Sydpolen.

Lite soppa i mässtältet och sedan kröp jag ned i min sovsäck för att somna under den ständigt gassande solen.

 

Till topps! /Joel

 

Nu har Joel bytt kontinent. Nu är han i Sydamerika, i Chile, i Punta Arenas, och får ägna dagen åt att trassla med flygbolaget alldeles på egen hand. Mig vill de inte prata med mer, på det där stället. 

 

2017 blev inte ett alldeles vanligt år för Joel. Han har bytt jobb, sytt sig en leksandsdräkt, timrat ett fritidshus, gift sig (med mig - bra val!), köpt en bostadsrätt, tagit rektorsexamen - och så Vinson Masiff på det. Jag hoppas att hemresan går lite smidigt; det får gärna räcka med äventyr för i år.

 

Jag har pratat med Joels chef, om att de nog inte kan hoppas på att han dyker upp på jobbet på måndag. Jag har lovat att höra av mig till henne idag igen, men då behöver jag någon slags information om ungefär när han kan tänkas vara tillbaks i Dalarna. Det klarnar nog under dagen. 

 

Tack för lånet av blogg, Joel! Jag har hunnit med att skriva om katten, relationer, påfrestande kontakter med flygbolag, systerskap, frustration, oro och vädret på andra sidan jorden. Det blev också några ord om Vinson-bestigningen. Till en annan gång har jag sparat matlagning, inredning, boktips, språkhistoria, föräldraskap, julförberedelser och släktforskning. Det här med att driva en alpinistblogg passar mig ju hur bra som helst! ;)

 

Med varm hand lämnar jag härmed tillbaks din blogg till dig, att uppdateras när du har bra wifi. Välkommen hem! 

 

Mot nya höjder! /Kristina

 

 

 

 

 

Sådär - ett telefonsamtal ifrån Antarktis, och det blir lite lättare att andas igen! Det är inte bara det där stråket av oro som gjort det aningen jobbigare, det är också en luftrörsinfektion som stökar till det, men kombinationen är inte så skoj alls. Men nu så! Joel, Pete och Liz är på Union Glacier igen, efter att ha fått stanna i Base Camp i några dygn. Snöstormarna har avlöst varandra, så det blev tre extra dygn på berget. Idag har molnen skingrats, planet kunnat hämta dem och de har fått en första kontakt med civilisationen igen. 

 

Det där med kontakt med civilisationen, det är en viktig bit, åtminstone för mig som betraktar det här expeditionandet på håll. Det har varit några motiga dagar med dels feber, dels total tystnad. Just de två sakerna passar inte så bra ihop - att vara lite ovanligt ynklig och dessutom få fritt spelrum för obehagliga fantasier om vad som kan tänkas pågå. Igår räddades jag av Liz' syster Helen, som skrev till mig från Skottland. De hade börjat oroa sig där också, och Petes bror hade till slut lyckats nå expeditionen på något sätt och kunde lugna oss med att det var dåligt väder, men att alla mådde bra. Jag är tacksam för att hon kom ihåg mig och letade upp mig på Messenger, eftersom hon förstod att det nog inte var så kul på min sida Nordsjön heller.

 

Min favoritexpedition är, just för det där med att inte vara så ensam med oron, den då Joel, Axel och Benny var i Yukon och pysslade med förstabestigningar. Det är den enda expedition då vi har haft daglig kontakt. Herrarna hade med sig en egen satellittelefon och dessutom fanns det en alternativ expedition här hemma, bestående av oss som numera är fruar till de här bergsgetterna: Sabine, Terese och jag. När killarna åkte iväg hade vi aldrig träffats, men vi bondade snabbt via nätet och ägnade en hel del tid åt att samtala om bergsklättring (nä, skojar bara!), relationer, jobb, barn, män, mänskligheten och oss själva. Vi hade full koll på i vilken ordning herrarna ringde hem, vad som sas och att de nog var lite nervösa för vad vi pratade om när de inte var med. Med all rätt naturligvis! Det var verkligen värdefullt att få dela de där veckorna med två andra som förstod precis, med oro och glädjeämnen och en hel del skratt. Vi hade det antagligen bra mycket roligare än vad de hade det i Yukon. Det, plus dagliga satellittelefonsamtal, gör att det utan tvekan varit min absoluta favoritexpedition. Jag är rätt obrydd i toppar.

 

Så idag handlar din alpinistblogg alltså om systerskap, Joel, och om styrkan i det. Liz' syster får veckans guldstjärna härifrån, för hennes extra ansträngning för att trösta någon hon inte alls känner.

 

Ja, just, ja. Joel, ja. Han ska tillbringa nästan två dygn till på Antarktis, och sen hoppas vi på ett flyg ifrån Union Glacier till Punta Arenas på fredag. Och om allt vill sig riktigt väl, från Punta Arenas mot Santiago och så småningom Madrid på lördag - men det känns högst osäkert. Det där flygbolaget behöver helt klart jobba vidare med systerskapet!

 

Mot nya höjder! /Kristina

 

 

 

Nej, det var just det. Jag vet ingenting mer än att de tog sin topp i lördags. Sen dess har det varit tyst ifrån Antarktishållet. Jag kan mest ägna mig åt att gissa, och jag gissar på att rutten är ungefär att ta sig tillbaks till Base Camp, att invänta bra väder för att flyga till Union Glacier, och att där invänta bra väder för att flyga till Punta Arenas, Chile. Hur långt de har kommit på denna rutt vet jag ingenting om.

 

Flygbolaget som skulle höra av sig inom 48 timmar har efter 72 timmar fortfarande inte hört av sig, så något hemresedatum finns inte heller, men med tanke på att jag inte vet var Joel är någonstans, så avvaktar jag med att höra av mig till dem.

 

Någonstans mellan High Camp på Mt Vinson och Punta Arenas - det är där jag ska börja leta! Skönt med en begränsad yta, liksom. ;)

 

Mot nya höjder! /Kristina

 

En liten stund efter midnatt kom telefonsamtalet ifrån High Camp. De fick göra toppen igår! Vädret var riktigt bra och det var snudd på vindstilla uppe på toppen. Rätt bra utsikt! Men framför allt fick de ta sig dit, och de gjorde det alla tre, vilket förstås var värdefullt. För Pete blev det hans sjunde berg av sju möjliga i Seven summits-projektet, Liz tog härmed topp nr fyra av de där sju och Joel har då bestigit sex av sju. Han kommer säkert att återkomma med reflektioner kring just det vid något tillfälle. Det har varit en motig vecka för dem, med en hel del frustration, men igår var det glada tongångar. 

 

Att sitta hemma och ta emot tre minuters-samtal innebär också att vara länken till civilisationen. Det är inte bara att se till att information når anhöriga och andra intresserade, utan också att vara någon slags expeditionsfixare på distans. I fredags fick jag uppdraget att boka om Joels flygbiljetter. Han skulle ha lämnat Punta Arenas idag, och flugit till Santiago, och sen Madrid och sen Stockholm. Men det går ju inte. 

 

Steg 1 var att kontakta Flygpoolen, som det inte går att ringa till. De skrev snabbt tillbaka och ville omgående ha vissa uppgifter. Jag skickade dessa uppgifter. Sen tog det Flygpoolen femton timmar att återkomma i ärendet. Där började det ju kännas lite bråttom; speciellt som Flygpoolens besked var att de inte kunde hjälpa mig, utan att jag måste ringa det chilenska flygbolaget.¡Dios Mío! Det var verkligen inte bara att göra det. 

 

 

 

 

 

 

Eller egentligen inte, för jag är inte alls på relationsrådshumör. Joel är frustrerad på sin halva av jordklotet och jag är frustrerad på min, men av olika anledningar. Den gemensamma nämnaren är hur pass viktig en topp kan vara egentligen. 

 

Det har varit för dåligt väder för att göra några toppförsök. De ligger i sina tält på High Camp och avvaktar. Det ska komma bra toppväder imorgon, lördag, så de kommer att göra ett försök då, men helt klart är att de inte kommer med sina planerade flighter hem, och att jag kanske får ringa Joels jobb och förklara att han inte är på plats när de har tänkt sig att han ska vara på plats. Jaha, ja. Joel mår bra, i alla fall. Han känner sig stark och frisk och vill bara upp nu.

 

Där Joel befinner sig har tillvaron helt tydligt smalnat av. Allt handlar om att ta toppen. Det finns inget annat som är viktigare just nu. Där jag befinner mig pågår det som är mitt vanliga liv, på ett ungefär, i alla fall. Det som jag vill att Joel ska vara en del av. Plus att jag har lagt till en dos oro för hur det ska gå och om och när det ska komma hem någon äkta make. Min ilska brukar komma lite senare, strax efter att de där topparna har bestigits och när Joel är tillbaks i skaplig civilisation. Den kom tidigt den här gången. Jag är arg för att jag inte trivs alls med att ha honom ute på nåt berg någonstans. Jag är arg för att vi inte kan prata mer än tre minuter var tredje dag. Jag är arg för att jag behöver gå omkring här och vara orolig och frustrerad. Blä!

 

Det här är ju inte min första mentala bergsbestigning. Jag har stått bredvid och tittat på i snart åtta år. Jag är inte säker på att det har blivit så mycket lättare, mer än att jag har utvecklat en och annan strategi och att jag kan tänka på att han brukar komma hem. Strategi ett är "hundratimmarsregeln". Den är applicerbar på precis allt som är jobbigt i livet, faktiskt. Om hundra timmar har det lättat. Hundra timmar efter att Joel har åkt har jag vant mig vid att han är borta, till exempel. Då har jag ställt om. Strategi nr två är halvtidsbrevet. Joel skriver ett brev innan han åker, som jag får öppna när han har varit borta halva den tid som det är tänkt att han ska vara iväg. Det är en bra grej - då har jag liksom ett delmål. Strategi nr tre är 10%-regeln som jag har infört och kommer att hålla hårt på nu (så att du vet, Joel!). Motsvarande tio procent av de pengarna som läggs på bergsklättring ska läggas på vård-av-relation. Det är ju snudd på fånigt lite, i alla fall om jag får göra värderingen av vad som är värt något på riktigt. För Antarktis blir det ganska så redigt med pengar, så där har jag definitivt något att se fram emot!

 

I tisdags fick jag ett blombud. Det gjorde mig glad, så klart! Joel hade fixat i förväg, innnan han åkte, så att den här fina buketten nådde mig en vardagseftermiddag i december. Pluspoäng på det! Jag ska tänka på det nu när jag är arg, på att han ju faktiskt emellanåt är mer klarsynt när det gäller vad som egentligen är viktigt. Om jag verkligen koncentrerar mig kanske min ilska kan blåsa bort de värsta molnen från Mt Vinson till imorgon, så att det går alldeles utmärkt att bara klättra upp och sen klättra ner och så åka hem.

 

Mot nya höjder! /Kristina