Utebloggen

...sex.
 
Ja, i dagens översexualiserade samhälle är det svårt att inte förhålla sig till detta. Även alpinism går att sätta in i ett sådant sammanhang. Grundfrågan är givetvis: Hur hög sexighetsfaktor har alpinism? Vilken sexappeal har det?

Vad var det då som fick mig att fundera på detta? Egentligen har frågan sitt ursprung i mina andra friluftsintressen såsom långfärdscykling, turskidåkning och fjällvandring. Speciellt inom turskidåkningens värld diskuteras problemet med föryngringen. Det här med dalkrypande intresserar inte de unga, däremot pumpar de gärna puder off pist. Det handlar om fart, adrenalin och balansen mellan fara och kontroll. Allt utmärkande för ungdomens livsglädje och oräddhet. Grejen är att denna form av skidåkning har en hög sexighetsfaktor pga. attityden, och inte minst attiraljerna i form av rätt märke på kläderna, mössor med rätta känslan och skidglasögon med spegelglas. Här har trälagg, lädertrugor och blåvalla inget att hämta. En jämförelse med friidrottens värld ger samma resultat, då sprintlöpare har en hög sexighetsfaktor, medan detta inte kan sägas vara fallet i fråga om marathonlöpare. 

Utöver de rätta tillbehören, så verkar det finnas ett samband mellan sexighet och den tid det tar att utöva det man håller på med. Fastän uthållighet brukar ses som något positivt, speciellt när det kommer till frågor om sex, så gäller det inte uthållighetsutövning inom idrott eller friluftsliv. Att sexappeal har betydelse för rekryteringen av de unga, märks även inom yrkeslivet, där polis, advokat, sjuksköterska m.fl. har hög attraktionsförmåga jämfört med t.ex. ingenjör, där många utbildningsplatser gapar tomma. 

Hur står då sig alpinism i detta sammanhang? Jag tror faktiskt att alpinism står sig riktigt väl, och tur är väl det, för det väger upp mina cykelfärder, skidturer och fjällvandringar ;). Egentligen borde inte alpinism stå sig så väl med tanke på den tid det ändå tar att planera och utföra en bestigning. Det strider lite mot "uthållighetsprincipen". Vad är det då som är annorlunda? Kan det vara utrustningen, attiraljerna? Det finns onekligen något tufft över isyxor och stegjärn, men det kan inte vara hela svaret. Jag tror att svaret kan hittas i citatet om att jämte tjurfäktning och bilracing, så är alpinism en riktig sport. Det finns någonting macho över alpinism, och då pratar jag inte om några pungkliande och snuspottande sexister. Det handlar helt enkelt om dess risker och faror. Inom alpinism är det inte ovanligt med umbäranden, svåra olyckor ibland t.o.m. med dödlig utgång.

Det är alltså den ständiga närvaron av döden som står för attraktionen, tjuskraften och i sin förlängning, sexappeal. Gemensamt för dem alla är att sexighetsfaktorn bygger på att händelserna koncentreras till avgörande ögonblick. Sådana ögonblick som visar att man lever. Här finns ingen monoton massa av cykeltramp, diagonal stavföring eller siffror i skrivbordslampans sken.

Fast å andra sidan jag ju ha fel. Kanske är det höjden av sexighet att gå på tur? Vad säger du?

Till topps! /Joel


 

The mountains are silent teachers and they show the way to noble qualities; humility towards nature, modesty, courage, sacrifice and willpower"

                                                                                                              Hermann Buhl (1924-1957)

Till topps! /Joel

Läser just nu Fredrik Strängs bok om hans Seven summits-klättring. Det som slår mig, och som även slog mig när jag läste om Göran Kropp, är hur otroligt positiva och entusiastiska äventyrare alltid är. Detta gäller inte bara alpinister utan även andra som Ola Skinnarmo m.fl. Det är svårt att inte bli inspirerad av deras inställning och bedrifter.

Det som bl.a. inspirerar är att det inte räcker med att klara av en viss utmaning, utan den ska genomföras på ett sätt som följer mesta motståndets lag. Här tackas inte ja till någon onödig hjälp, inget genande i kurvorna. Det är något i denna karaktärsfasthet som bländar oss, en fasthet som blir manisk, på gränsen till det oresonliga. Och vi övriga, vi imponeras och förundras.

Måste man vara sådan för att kunna lyckas? Måste jag bli sådan för att nå toppen av Aconcagua? Hoppas inte...

Samtidigt vill de framhäva sina mer mänskliga sidor genom att beskriva hur de kämpat sig genom avgrundsdjup trötthet. En trötthet som efter några tusen höjdmeter klättring framstår som ganska naturlig. Men det är här som min fråga väcks. Är de verkligen som du och jag, eller är de människor av en annan sort? Är de alltid lika käcka och hurtiga, även utanför klättringen? Visar de frejdigt tummen upp när disken ska göras, och kastar de sig med liv och lust över tvätten? Kan vi verkligen identifiera oss med dem, när de står där och föreläser om att övervinna hinder utifrån målbilder och målförverkligande, eller ännu viktigare - kan de identifiera sig med oss?

Kan de överhuvudtaget känna igen sig i vår svaghet? Ligger de också i soffan framför tv:n, och upplever att det känns som en hel Himalayaexpedition att måsta gå till närbutiken för att köpa en liter mjölk? Trycker de också på snooze-knappen, både en och två gånger vissa morgnar, och tänker bara några minuter till? Känner de också sig små och ynkliga när de är förkylda? Du vet så där ömkligt förkyld som bara en man kan bli ;)

Egentligen är det först när jag vet att de övervunnit de svagheter gemene man brottas med som jag kan imponeras. Först då kan jag sätta deras prestation i ett sammanhang som jag kan relatera till. Först då väcks tron på att jag också kanske kan...

Till topps! /Joel

När man läser om kända klättrares bedrifter, slås man av deras ödmjukhet och självdisciplin. Vad menar jag med det? Jo, både Göran Kropp och Fredrik Sträng gjorde misslyckade toppförsök på Mount Everest innan de klarade av att komma upp på toppen. I båda fallen vände de också bara ett par hundra meter från slutmålet. Båda insåg de att det inte var värt risken att ta sig till toppen, då en säker nedstigning skulle komma att äventyras.