Let's talk about...

...sex.
 
image74Ja, i dagens översexualiserade samhälle är det svårt att inte förhålla sig till detta. Även alpinism går att sätta in i ett sådant sammanhang. Grundfrågan är givetvis: Hur hög sexighetsfaktor har alpinism? Vilken sexappeal har det?

Vad var det då som fick mig att fundera på detta? Egentligen har frågan sitt ursprung i mina andra friluftsintressen såsom långfärdscykling, turskidåkning och fjällvandring. Speciellt inom turskidåkningens värld diskuteras problemet med föryngringen. Det här med dalkrypande intresserar inte de unga, däremot pumpar de gärna puder off pist. Det handlar om fart, adrenalin och balansen mellan fara och kontroll. Allt utmärkande för ungdomens livsglädje och oräddhet. Grejen är att denna form av skidåkning har en hög sexighetsfaktor pga. attityden, och inte minst attiraljerna i form av rätt märke på kläderna, mössor med rätta känslan och skidglasögon med spegelglas. Här har trälagg, lädertrugor och blåvalla inget att hämta. En jämförelse med friidrottens värld ger samma resultat, då sprintlöpare har en hög sexighetsfaktor, medan detta inte kan sägas vara fallet i fråga om marathonlöpare. 

Utöver de rätta tillbehören, så verkar det finnas ett samband mellan sexighet och den tid det tar att utöva det man håller på med. Fastän uthållighet brukar ses som något positivt, speciellt när det kommer till frågor om sex, så gäller det inte uthållighetsutövning inom idrott eller friluftsliv. Att sexappeal har betydelse för rekryteringen av de unga, märks även inom yrkeslivet, där polis, advokat, sjuksköterska m.fl. har hög attraktionsförmåga jämfört med t.ex. ingenjör, där många utbildningsplatser gapar tomma. 

Hur står då sig alpinism i detta sammanhang? Jag tror faktiskt att alpinism står sig riktigt väl, och tur är väl det, för det väger upp mina cykelfärder, skidturer och fjällvandringar ;). Egentligen borde inte alpinism stå sig så väl med tanke på den tid det ändå tar att planera och utföra en bestigning. Det strider lite mot "uthållighetsprincipen". Vad är det då som är annorlunda? Kan det vara utrustningen, attiraljerna? Det finns onekligen något tufft över isyxor och stegjärn, men det kan inte vara hela svaret. Jag tror att svaret kan hittas i citatet om att jämte tjurfäktning och bilracing, så är alpinism en riktig sport. Det finns någonting macho över alpinism, och då pratar jag inte om några pungkliande och snuspottande sexister. Det handlar helt enkelt om dess risker och faror. Inom alpinism är det inte ovanligt med umbäranden, svåra olyckor ibland t.o.m. med dödlig utgång.

Det är alltså den ständiga närvaron av döden som står för attraktionen, tjuskraften och i sin förlängning, sexappeal. Gemensamt för dem alla är att sexighetsfaktorn bygger på att händelserna koncentreras till avgörande ögonblick. Sådana ögonblick som visar att man lever. Här finns ingen monoton massa av cykeltramp, diagonal stavföring eller siffror i skrivbordslampans sken.

Fast å andra sidan jag ju ha fel. Kanske är det höjden av sexighet att gå på tur? Vad säger du?

Till topps! /Joel


 


Kunskap är lätt att bära

image66

The mountains are silent teachers and they show the way to noble qualities; humility towards nature, modesty, courage, sacrifice and willpower"


                                                                                                              Hermann Buhl (1924-1957)

Till topps! /Joel


Reflektion

Läser just nu Fredrik Strängs bok om hans Seven summits-klättring. Det som slår mig, och som även slog mig när jag läste om Göran Kropp, är hur otroligt positiva och entusiastiska äventyrare alltid är. Detta gäller inte bara alpinister utan även andra som Ola Skinnarmo m.fl. Det är svårt att inte bli inspirerad av deras inställning och bedrifter.

image53Det som bl.a. inspirerar är att det inte räcker med att klara av en viss utmaning, utan den ska genomföras på ett sätt som följer mesta motståndets lag. Här tackas inte ja till någon onödig hjälp, inget genande i kurvorna. Det är något i denna karaktärsfasthet som bländar oss, en fasthet som blir manisk, på gränsen till det oresonliga. Och vi övriga, vi imponeras och förundras.

Måste man vara sådan för att kunna lyckas? Måste jag bli sådan för att nå toppen av Aconcagua? Hoppas inte...

Samtidigt vill de framhäva sina mer mänskliga sidor genom att beskriva hur de kämpat sig genom avgrundsdjup trötthet. En trötthet som efter några tusen höjdmeter klättring framstår som ganska naturlig. Men det är här som min fråga väcks. Är de verkligen som du och jag, eller är de människor av en annan sort? Är de alltid lika käcka och hurtiga, även utanför klättringen? Visar de frejdigt tummen upp när disken ska göras, och kastar de sig med liv och lust över tvätten? Kan vi verkligen identifiera oss med dem, när de står där och föreläser om att övervinna hinder utifrån målbilder och målförverkligande, eller ännu viktigare - kan de identifiera sig med oss?

Kan de överhuvudtaget känna igen sig i vår svaghet? Ligger de också i soffan framför tv:n, och upplever att det känns som en hel Himalayaexpedition att måsta gå till närbutiken för att köpa en liter mjölk? Trycker de också på snooze-knappen, både en och två gånger vissa morgnar, och tänker bara några minuter till? Känner de också sig små och ynkliga när de är förkylda? Du vet så där ömkligt förkyld som bara en man kan bli ;)

Egentligen är det först när jag vet att de övervunnit de svagheter gemene man brottas med som jag kan imponeras. Först då kan jag sätta deras prestation i ett sammanhang som jag kan relatera till. Först då väcks tron på att jag också kanske kan...

Till topps! /Joel


Om kunskap

Det är ganska intressant det här med kunskap. Det finns så mycket kunskap som anses så självklar att ingen har brytt sig om att förklara eller beskriva den. Detta gäller givetvis inom alla livets områden, men i det här fallet handlar det alpinism - isyxor för att vara mer bestämd, eller hur man fäster isyxor på ryggsäcken för att vara riktigt precis.

Till saken hör att jag nyligen har köpt både en ryggsäck och en isyxa. Ryggsäcken är en Haglöfs Matrix 70L och i beskrivningen står det att den har två fästen för isyxor. Perfekt, tänke jag. Dock följde det inte med någon bruksanvisning till ryggsäcken överhuvudtaget. Jag kunde då inte se några fästen för isyxor. Den enda ledtråd jag fick var två spännband som sas vara isyxefästen. I samband med detta drog jag mig till minnes en sekvens ur boken om Göran Kropp, där han hjälper några oerfarna Everestklättrare med en så enkel sak som hur man fäster isyxorna på ryggsäckarna. Jag minns också att jag småskrockade för mig själv åt denna okunskap.

Fast det var något helt annat när jag själv ställdes inför problemet. Och eftersom jag aldrig har rört mig inom alpinistkretsar förut så har jag inte haft möjligheten att se hur andra fäster sina yxor. Inte ens Google var till någon hjälp. Jag insåg då att detta är en sådan kunskap som bara anses finnas där. En kunskap som sprids från person till person, och inte genom massdistribution. I mitt fall blev jag tvungen att kontakta Haglöfs för att fråga, och där hjälpte Henrik mig.

image45Frågan är nu om du vet hur man fäster en isyxa på en ryggsäck? Ska den vara inuti eller utanpå? Ska yxskaftet peka nedåt eller uppåt? Hur gör man så att yxan inte kan glida ut ur sitt fäste oavsett vilket läge ryggsäcken är i. Tänk på skaderisken och att den inte ska vara i vägen. Den enda konkreta ledtråd du har är ett spännband i din hand. Om du har erfarenhet av klättring och isyxor, så får du inte svara.

Det är vid dessa tillfällen som man inser vad det innebär av kunskap för att ta sig upp och ned på Aconcagua, när en så liten sak som hur man fäster en isyxa på ryggsäcken kan orsaka så mycket bryderi. Men nu har jag ju denna kunskap, och i framtiden kommer jag inte längre att reflektera över den, utan jag kommer uppleva det som om jag alltid haft den.

Till topps! /Joel

Bergsklättrarlingo

Som alltid utvecklar varje grupp sina egna ord och termer. Det märks väl tydligast i t.ex. ungdomars slang eller språkbruket inom vissa yrkesgrupper. I de flesta fall fyller dessa ord en viktig funktion inom gruppen, dvs. rationaliserar kommunikationen. Oavsett ordens funktion, så fyller de syftet av att vara identitetsmarkörer. Språket blir alltså till ett sammanhållande kitt. Om du inte behärskar språket, så har du inget "kred".

image43Klättrarsamfundet utgör inget undantag till denna regel. Som nybörjare kan jag bara konstatera att det finns många ord, begrepp osv. som man är tvungen att lära sig. Dock gör jag det med brinnande intresse och entusiasm, dels för att jag vill lära mig så mycket jag kan om alpinism, dels för att inte framstå som ett "ufo" när jag sitter i baren i Chamonix eller Mendoza och snackar med de riktigt erfarna alpinisterna. ;)

Jag tänkte att jag av den anledningen ska länka till en lista med klättringsord. Ordlistan täcker ord och uttryck inom alla klättringsdiscipliner. Jag tänkte dock komplettera med lite ord/uttryck som har en tydligare koppling till alpin klättring. Alpine style har jag redan redogjort för, men inte för dess motsats Expedition style. Denna bestigningsmetod bygger ofta på att man använder sig av flera olika läger, vilka förebereds i olika etapper (i samband med acklimatiseringsturer). De flesta har väl hört talas om Base Camp (BC), dvs. huvudlägret därifrån man sedan jobbar sig uppåt till Advance Base Camp (ABC). Det är som ett huvudläger i mindre format. Ofta har man burit upp mat och andra förnödenheter tidigare, vilka man sedan portionerar ut ytterligare om berget är riktigt högt (t.ex. Everest). På en Everestexpedition kan klättrare ha upprättat flera läger (ca. 5 st.). Ett annat ord för detta är Capsule style, dvs. man lägger kapslar av grejer på strategiska ställen. Dessa kapslar kallas på engelska för Cache.

Ja, även inom bergsklättring så är engelskan det förhärskande språket. Visserligen skulle jag kunna använda svenska motsvarigheter, problemet är bara att när jag sitter där i baren Chamonix eller Mendoza och snackar med de erfarna alpinisterna, kan jag lätt framstå som ett "ufo" om jag framhärdar att det minsann heter basläger.

Till topps! /Joel

Sport eller lek?

"There are only three sports: bullfighting, motor racing, and mountaineering; all the rest are merely games."

image41Ett uttalande som tillskrivits machoförfattaren Hemingway. Dock ifrågasätts det om Hemingway verkligen ska ha yttrat dessa ord. De som vill fördjupa sig kring de källkritiska diskussionerna kan göra det här.

Men ser man till vad som sägs, så vill jag å det bestämdaste hävda att tjurfäktning inte är en sport. Ett ställningstagande som uteslutande är av moralisk karaktär. Sedan kan jag inte tycka att köra bil är en riktig sport heller, då det är bilen som gör det mesta arbetet. Okej, okej, nu riskerar jag att få arga kommentarer av både tjurfäktnings- och motorfantaster (osannolikt att de skulle ha hittat till min blogg, men vem vet).

Slutsatsen blir alltså att:
"There is only one sport: and that is mountaineering; all the rest are merely games."

Tja, nu anser jag förvisso att det finns fler "riktiga" sporter, men det är en annan historia. :)

Till topps! /Joel

Höghöjdsglamour

Har precis avslutat boken Göran Kropp 8000+ av David Lagercrantz (Bonnier 2002). Givetvis finns det oerhört mycket att säga om alpinism i allmänhet och Göran Kropp i synnerhet, men jag insåg att alpin höghöjdsklättring inte alltid är så romantiskt som man kan föreställa sig. Utöver att höghöjdsklättring kräver sina dödsoffer, så finns det andra "baksidor".

Kropp beskriver hur han precis efter toppbestigningen av Everest är så dålig av sjukdom och utmattning, att han får diarréanfall. Anfallet kommer när han hänger upp och ned efter att ha trasslat in sig i några rep. Där ligger han medan diarrén rinner utmed kroppen. Pga. höjden och utmattningen orkar han inte tvätta sig, så han tillbringar natten med sin egen intorkade avföring i kläderna. Inte särskilt galmoröst, kan tyckas.

Detta var inte heller en engångsföreteelse, då han upplevt något liknande en gång tidigare när han var och klättrade i Anderna. Jag kan bara hoppas att jag slipper vara med om denna upplevelse. Ibland kan man ju undra vad man har gett sig in på :) Nåväl, det reder sig nog...

Till topps! /Joel

Insikt

Idag slog det mig att jag faktiskt en dag ska stå där på toppen av Aconcagua. Alltså, om allt går som jag planerat. Jag förstår att det kan verka konstigt att jag slogs av denna insikt idag, då det enda jag babblar om i denna blogg är just det. Men det var idag det blev verkligt, just idag infann sig känslan och förnimmelsen av att stå där på toppen.

image37Låt mig få måla upp den "känsla" som tornade upp sig inom mig. Himlen är klarblå och det blåser lite kallt om kinderna. Jag bara står där och tittar ut över världen, trött men överväldigad. Samtidigt som jag befriat konstaterar att "här står jag nu, jag nådde toppen till slut". Och kanske är jag världens högst belägna människan, i just den stunden. En insikt jag fick efter att ha läst en annan Aconcaguaklättrare. Tänka sig, att befinna sig högst upp av alla miljarder och återigen miljarder människor! Fast Himalaya då, frågar du, kan ingen befinna sig högre där? Förmodligen inte, eftersom det är vinter där, vilket betyder att det sannolikt inte förekommer några högre bestigningar just då.

 Ja, idag slog insikten mig, jag kände den. Känslan av upplevelsen infann sig idag. Nu funderar jag bara på vilka låtar jag ska spela på toppen för att göra upplevelsen total. :)

Caspar David Friedrich "Vandraren ovan dimmorna" (cirka 1818)

Till topps! /Joel

Att våga misslyckas

När man läser om kända klättrares bedrifter, slås man av deras ödmjukhet och självdisciplin. Vad menar jag med det? Jo, både Göran Kropp och Fredrik Sträng gjorde misslyckade toppförsök på Mount Everest innan de klarade av att komma upp på toppen. I båda fallen vände de också bara ett par hundra meter från slutmålet. Båda insåg de att det inte var värt risken att ta sig till toppen, då en säker nedstigning skulle komma att äventyras.

image21image22

Göran Kropp                                                        Fredrik Sträng

Det kräver insikt, självdisciplin och en obändig framtidstro för att kunna fatta ett sådant beslut. Du har satsat massor av tid, pengar och energi, men att du måste vända när ditt mål nästan är inom en armlängds avstånd. Tänk dig själv att du har sprungit i nästan en mil och 200 meter före mållinjen får du vända om. I Göran Kropps fall så gjorde han ett nytt försök lite senare och lyckades då komma upp på toppen, men Fredrik Sträng fick vänta i nästan ett helt år innan han på nytt kunde göra ett nytt toppförsök.

Nu går det inte att jämföra Aconcagua med Mount Everest, men man ska nog inte helt underskatta Aconcagua. Enligt statistiken så brukar ca. 3500 försöka sig på en bestigning av Aconcagua varje år, och av dem så är det ca. 30 % som lyckas. Det innebär att nästan 2500 av alla misslyckas. De siffrorna talar sitt eget tydliga språk. Dödsfall är inte heller ovanligt, utan det dör några personer varje år. Trots detta måste man tillägga att Aconcagua räknas som ett säkert berg att klättra.

Min stilla undran just nu är bara om jag själv har den självinsikten och självdisciplinen som Kropp och Sträng hade, att besluta mig för att vända om, och inte ta de där sista hundratals metrarna, för att inte äventyra en säker nedstigning. Undrar vilka tankar som skulle snurra runt i mitt huvud. Undrar om man ens tänker riktigt klart i sådana lägen, pga. trötthet och syrebrist. Vågar man chansa? Hinner jag göra ett nytt försök under denna expedition? Måste jag ge upp för denna gång och återkomma ett annat år? Visst, berget står kvar, och det viktigaste är ens egen hälsa, men gör jag det inte nu så lär jag kanske aldrig göra det. Det handlar om tid, pengar och energi. Jag har inte obegränsad tillgång av något av det.

Jag får helt enkelt hoppas på att jag inte kommer att ställas inför dessa frågor, och om jag skulle göra det så får man hoppas att man fattar ett korrekt beslut. Det krävs en hel del mod för att våga välja misslyckandet ;-)

Till topps! /Joel

En haiku

Att bestiga ett
respektingivande berg
börjar vid dess fot

image15


Till topps! /Joel

Ett år

... så länge är det kvar till Aconcagua, eller rättare sagt, lite drygt ett år. Tanken är att jag ska åka till Aconcagua över jul och nyår 08/09. Preliminärt så åker jag någon gång under vecka 51 (08) och åker hem under vecka 1 (09).

Ett år, på ett sätt känns det väldigt länge tills dess. Ibland känner man sig lite ivrig och otålig, men å andra sidan så står det inte på förrän det har gått ett år, och då plötsligt tycker man att det blir väldigt stressigt och kort om tid. Fast just nu känns det skönt att det är ett helt år kvar. Det är så mycket jag ska hinna testa, köpa, göra och sätta mig in i inför Aconcagua.

image12
Tempus fugit.

Till topps! /Joel

Berget inom oss

Vissa dagar känns det som om man står vid foten av ett berg så högt att det är oöverskådligt, oblickbart, där toppen försvinner in bland molnen. Hela vandringen ligger framför en, och man känner sig bara trött och håglös.

Sedan kommer andra dagar, då det känns som om man blickar ut över världen från toppen av ett högt berg, och världen ligger vid ens fötter. En dag då ens vilja och livskraft känns oändlig.

Var är du idag? Jag vet i alla fall var jag är...

Till topps! /Joel

Varför?

Min familj tycker bara att jag är knäpp när jag pratar om Aconcagua och Everest Base Camp. Överhuvudtaget tycker de att jag ska dra ned på friluftsandet, och försöka hitta mig en trevlig flicka istället. Deras förhoppning, förutom barnbarn, är givetvis att jag ska ge upp mina alpina drömmar.
"Varför ska du hålla på med dessa dumheter som bara leder till att du förfryser dig eller faller och slår ihjäl dig!" Ja, det kan man ju undra. Frågan är faktiskt befogad.

Varför lägger jag ned så mycket tid, pengar och energi på att klättra en "grushög" på en avlägsen kontinent? Varför inte lägga ned samma resurser på något vettigt som att hjälpa utsatta människor eller bekämpa miljöförstöringen? Sanningen att säga, är att jag har inget riktigt bra svar på det. Det är bara att krypa till korset; det är den ultimata egotrippen, det handlar bara om jag och mig och mitt.

Den enda förklaring jag kan erbjuda, lånar jag från en legendar inom bergsklättringen, George Mallory som faktiskt dog när han klättrade Everest (så där ja, då gav jag min familj ytterligare ammunition).

image5
George Mallory

När Mallory fick frågan varför han ville bestiga Everest, svarade han:
"För att det står där." Så nu när någon frågar varför jag vill bestiga Aconcagua, så svara jag bara:
"För att det står där"
... och så lägger jag till, "dessutom räknas det som ganska enkelt och säkert och billigt." ;-)

Till topps! /Joel

PS. Och för att inte framstå som egoismen personifierad, så vill jag till mitt försvar berätta att jag faktiskt är aktiv i Rädda barnen och jag försöker alltid sortera mina sopor ;-) DS.

Nyare inlägg
RSS 2.0