Utebloggen

Våra lätta packningar var förberedda, så direkt efter frukosten knöt vi in oss i repet och började röra oss mot passet. Vi kunde följa våra gamla spår, vilket snabbade på vår förflyttning. Speciellt tacksamma för det var vi när vi kom fram till passagen jämte isfallet. Tidigare hade vi stretat i djupsnön, men nu fanns det upptrampade spår, vilka hade frusit till. En annan fördel var också att vi hade med oss skidorna hela vägen, så när det började plana ut lite i passets övre del, kunde vi spänna på oss dem och slapp pulsa hela tiden.

 

 

Vi passerade ganska raskt det ställe där vi vänt tidigare, och nu var allt okänd terräng för oss. Efter en timme nådde vi passets högsta punkt och började närma oss andra sidan. Väl där insåg vi att kartan hade rätt. Det var tämligen brant för att ta sig ned till nästa glaciär. Dock fanns det en möjlighet att följa den norra sidan ned, men glaciären på andra sidan såg inte snäll ut. Det fanns ganska många glaciärsprickor. Toppen som vi hade sett ut, som låg på andra sidan glaciären, skulle innebära en rejäl utmaning att ta sig uppför. De utlöpande ryggar som vi funderat på var långa och såg osäkra ut. Vi kunde se en möjlig väg och det var att följa ett isfall på några hundra höjdmeter upp för att därifrån klättra 30-40 meter klippa för att ta sig upp på kammen. Sedan skulle det bli en lång och exponerad kamvandring.

 

 

Vi diskuterade ett bra tag kring hur vi skulle göra. Visserligen skulle det vara görligt, men det fanns ett par saker som talade emot. Dels att vi bara var två och skulle behöva passera en ganska sprickig glaciär, för att sedan ge oss på en utmanande klättring och kamvandring. Dels hade vi tre dagar med fint väder på oss. Om vi fortsatte var vi tvungna att kallt räkna med att inte hinna tillbaka innan busvädret var över oss. Det skulle innebära att vi skulle bivackera i tarp på glaciären. För hur länge kunde vi inte veta. Vi valde att avstå. Hade vi varit tre personer, och utrustade för längre tids dåligt väder, så hade vi kanske valt annorlunda, men under rådande omständigheter var det nog bäst att avstå.

 

Givetvis känner man en viss besvikelse, en viss frustration. Hur som helst, valde vi att vända om. Men det var då vi såg en annan möjlighet. Direkt höger om oss fanns en topp som utgjorde ena sidan av passet. Vi kunde ganska snabbt komma fram till att den knappast blivit bestigen, eftersom de bestigna topparna i området låg utmed helt andra glaciärer. Vi beslutade oss där och då för att göra ett försök på toppen. Dels för att vi inte ville komma tillbaka helt tomhänta, dels för att vi redan hade gjort 400 höjdmeter från lägret sett.

 

Vi gick med skidor så långt vi kunde. När vi väl bytte till stegjärn lämnade vi också packningarna, och gick enbart med klätterutrustningen. Det som vanligtvis skulle vara en relativt bekväm tur i Alperna, visade sig bli en lång och jobbig snöpulsning. För det mesta sjönk vi ned till midjan i snön. Det gjorde att vi ofta turades om att spåra. Turen var inte särskilt teknisk, men på några ställen blev det lite brantare, så att vi valde att gå med löpande säkringar. Kanske mer för risken att flaklaviner skulle gå än själva fallrisken. Efter fyra timmars pulsande i snön, nådde vi slutligen kammen. Vi kunde se att det var ca. 45 minuter kvar till toppen, och trots att timmen var ganska sen, fortsatte vi. Kammen som också mest bestod av snöpulsande såg ut att vara ganska säker, men det visade sig att det var en kam av den lömska sorten. Det var en cornice-kam (överhäng), vilket gjorde att Benny trampade igenom vid ett par tillfällen. Under snötäcket var det direkta håligheter, vilket man förstod när det började blåsa upp luft genom dem. Vi såg till att hålla oss så nära vindsidan det gick. 18.40 nådde vi slutligen toppen. Höjden var knappt 3000 meter (N60º57'19, V140º58'48).

 

     

 

Nedfärden genomfördes lugnt och metodiskt. Vi såg noga till att hålla oss på behörigt avstånd från de områden som vi misstänkte var håligheter. Det dröjde inte länge förrän vi kunde ta på oss skidorna igen och ta oss hela vägen ned genom passet. Väl framme vid tältet utbytte vi några ord med Axel, innan vi kokade ett paket nudlar var. Vi hade inte ätit någonting förutom frukost på hela dagen. Och efter nästan 12 timmar av klättring kunde jag och Benny krypa ned i våra sovsäckar. Trötta, besvikna och nöjda, på en och samma gång.

 

Till topps! /Joel