Yukon - Dag 8

Det blev en sovmorgon efter den långa gårdagen. Detta till trots, så planerade jag och Benny att försöka göra ytterligare en topp under dagen. Visst, var vi lie slitna, men vi visste att vi bara hade två fina dagar kvar innan ett snöoväder skulle dra in. Det fanns inget annat val än att försöka. Fördelen med toppen var att den låg ganska nära lägret.
 
 
Ganska sent på dagen drog vi på oss selarna och knöt in oss i repet. Axel som inte kände sig riktigt bra än, stannade i lägret. Vi skidade in till foten av berget och sneddade upp utmed en sadel. Hela berget var smalt, vilket gjorde att vi kunde välja att komma upp på kammen från två håll. Väl uppe i sadeln hade vi fin utsikt ned mot Walsh-glaciären. Det fanns en tydlig snöränna som vi antog ledde upp till kammen, så det var bara att ta på sig stegjärnen och börja ta sig uppåt. Återigen kämpade vi mot djupsnön, men denna gång var det betydligt brantare. Det innebar att vi vid vissa partier fick köra taktiken att stampa trappsteg i snön. Eftersom den är lös och inte har någon bärighet river man ned så mycket snö man kan, trampar ned den, och kan på så sätt ta sig upp 20-30 cm, innan man måste göra om proceduren. Det säger sig självt, att det tar ganska lång tid att röra sig uppför berget på detta sätt.
 
I möjligaste mån höll vi oss i närheten av klipporna på den vänstra sidan. Här och var hittade vi placeringar för kammar och kilar, vilket gjorde att vi rörde oss löpande. Efter några timmar hade vi passerat snörännan, en distans som vanligtvis skulle ta 45 minuter under andra förhållanden. Vi hade inte riktigt nått upp till kammen än. Dock fortsatte vi att streta på. Den sista biten ledde Benny upp, och det visade sig vara rejält med sockersnö. Han fick bokstavligen gräva sig fram genom en meterdjup snödriva innan vi äntligen kom upp på kammen. Den syn som mötte oss där var en riktigt smal kam, bestående av lössnö. På båda sidor om kammen sluttade det rakt ned.
 
           
 
Klockan var ganska sen, och vi hade många timmar kvar till toppen, så vi valde att vara nöjda för dagen. Vi kunde fortsätta imorgon, om vi så önskade, speciellt nu när vi trampat upp spår i snön. Vi rörde oss nedåt med löpande säkringar och det dröjde inte länge förrän vi var åter i sadeln. Därifrån kunde vi ropa åt Axel att börja förbereda för kvällsmaten. Klockan åtta på kvällen kom vi till tältet, och då var vi ganska frusna och hungriga. Tur att maten, mer eller mindre, var färdig.
 
Till topps! /Joel

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0