Utebloggen

Äntligen! Det dåliga vädret hade till slut dragit förbi. Det innebar att vi idag planerade klättring. Vi räknade med att vi skulle ha max två klätterbara dagar kvar innan vi skulle bli utflugna. Vi kunde inte skjuta fram transporten, eftersom Paul, vår pilot skulle åka bort på annat. Dessutom började ju maten att tryta.

 

Vi hade sett ut en topp, direkt till norr om lägret. Valet av topp berodde dels på att det låg nära, dels att vi sett ut en intressant led. Det var en snöränna på några hundra höjdmeter som ledde upp till en lång snöslänt och till toppen. Hur toppen såg ut kunde vi inte veta. Vi antog att den låg skymd bakom krönet.

 

     

 

Vi knöt in oss i repet och började skida ut mot berget. Axel som hade vilat under några dagar kände sig tillräckligt kry för att göra ett försök. Dock visade det sig att problemet med andningen kvarstod. Tråkigt, men inte mycket att göra åt. Jag och Benny fick fortsätta ensamma. Vi tog oss så högt upp vi kunde på skidor. När det sedan blev dags för byte till stegjärn, spände vi skidorna på ryggsäckarna. Vi misstänkte att snöslänten högre upp skulle kunna vara skidbar, både uppför och utför.

 

     

 

Precis som tidigare var det ganska djup snö som vi fick pulsa oss fram genom. Relativt snabbt kom vi fram till insteget av snörännan. Min spontana reaktion var att det var ruskigt brant, uppåt 60º. Hur skulle vi ta oss uppför det där? Brant klippa och is, är inget problem, men brant snö är en helt annan grej. Vi satte några löpande säkringar, och sedan började Benny att trampa sig uppför snön. Det tog långt tid att trampa upp en väg i snön, meter för meter. Vi höll oss nära klippan för att kunna sätta säkringar där vi kunde. Säkringsmöjligheterna var ganska bra, speciellt kilplaceringar gick att hitta med lite envishet.

 

Vi passerade det brantare partier efter en hel del snötrampande. När det blev lite mindre brant visade det sig att vi nått fram till ett isparti. Det rörde sig 4-5 meter, men vi fick isklättra och säkra med isskruv. Fortsättningen av snörännan smalnade av men klättringen var helt okej. Vi kunde sätta lite olika klippsäkringar och gå löpande. Efter flera timmar av pulsande kom vi till slut ut ur rännan. Framför oss låg en längre vandring i ett stadigt uppförslut. Snökvalitén varierade, då den på vissa håll var djup och lös, men på andra bar den oss helt.  

 

 

Det var en lång och tradig vandring uppåt, men det var bara att trampa på. På vissa håll blev vi tvungna att passera brantare partier som var både ansträngande pga. djup sockersnö och lavinutsatta. I möjligaste mån säkrade vi i klippa då vi kunde. Dock innebar den djupare snön att vi började komma högre upp. Efter ett sista parti med lite besvärligare förhållanden kunde vi äntligen kliva upp på det som visade sig vara en kam.

 

Lutningen var inte så farlig, men vi litade ändå inte helt på underlaget. Lite skrämda av tidigare erfarenheter, såg vi risker för flaklaviner, och därför sökte vi alltid efter klippartier att säkra i. Toppen låg några hundra meter längre bort. En annan anledning till att vi alltid sökte klippor var att vi kunde se att kammen bestod av stora cornicer. Så länge vi stod på snö kunde vi aldrig riktigt veta om det fanns solid klippa under oss.

 

     

 

Vi "hoppade" fram mellan öarna av fasta punkter i tillvaron. Det gick oftast att hitta någon punkt att säkra på, men på vissa ställen kunde vi inget annat än att sätta en picket som säkring. Allteftersom vi avancerade framträdde toppen. Vi kunde se att det var en enorm cornice-topp. Den stod säkert ut 30-40 meter från berget under. Att den kunde växa ut så mycket berodde på att det byggts på glaciär underifrån som höll upp hela strukturen. När vi till slut närmade oss toppen bestämde vi oss för att inte utmana ödet, utan att stanna på behörigt avstånd från den högsta punkten. Säkert skulle hela strukturen bära vår vikt, men de sista höjdmetrarna var inte värt risken. Vi kunde ändå med gott samvete claima ytterligare en förstabestigning (N60º57'22, V141º00'10). Höjdmätaren stod på 3130m, men den exakta höjden är oviss. Ledens svårighet bedömde vi till D+.

 

När vi skulle notera tiden 20.00, insåg vi att klättringen upp hade tagit mycket längre tid än beräknat och vad som är lämpligt. Dock skyller jag på snökvalitén. Det tar ofantligt lång tid att trampa upp trappor i snön. Oavsett, hade solen börjat dala sedan några timmar. Vi visste att det började skymma efter tio, och det innebar att vi inte hade mycket tid kvar. Vi började röra oss nedåt så snabbt vi kunde, utan att tumma på säkerheten.

 

Trots att vi rörde oss snabbt och metodiskt, blev det en kapplöpning mot tiden och solens gång. Ungefär när vi nådde snörännans övre del hade solen gått ned bakom bergen. Dock skulle det fortsätta vara ljust ett tag till, men det hjälpte inte att vi nu kom in i skuggan i rännan. I huvudsak försökte vi gå löpande, och sätta säkringar på de ställen som vi visste fanns sedan klättringen uppåt. Alla våra goda intentioner, till trots, så gick det inte snabbt nog. Ganska snart började det mörkna. Det började bli kallare och det var svårt att skönja sprickorna i klippan. Vi brukar ha pannlampa med oss, men denna gång hade vi valt att lämna dem, då vi missbedömt tiden det skulle ta att ta sig uppför.

 

När vi började närma oss ispartiet slog vi in en pitong, då vi visste att det annars skulle vara ett besvärligt parti att bakklättra. Med hjälp av pitongen kunde vi fira ned 30m, och tjänade en del tid. När vi slutligen kom ut från rännan var det helt mörkt. Vi kunde i alla fall följa våra spår och på så sätt komma till den plats där vi bytt från skidor till stegjärn. Vi gjorde nu det omvända bytet och gled ned till glaciären. Väl framme i lägret 00.15 var vi rejält trötta. Klättringen hade pågått under nästan 15 timmar, utan att vi ätit något. Det blev ett nudelpaket var, innan vi kröp ned i våra sovsäckar.

 

Till topps! /Joel