Utebloggen

När vi tittade ut på morgonen kunde vi nu se bergen igen för första gången på två dagar. Vi insåg att väderleksrapporten verkade stämma, och att det skulle bli en finare dag idag. Efter frukosten tog vi på oss hela utrustningen för att vi ville göra en rekognoseringstur. Vi ville hitta en väg genom isfallet över bergspasset, det pass som skulle leda till en annan glaciär och insteget till den topp vi hade planerat att göra.

 

     

 

Ganska snart började Axel få känningar i sina lungor. Det var som om han inte fick sig någon luft. Han hade upplevt liknande problem tidigare under vintern, men under våren hade det inte märkts av. Han valde att vända om till tältet där han hade en inhalator. Om det rörde sig om en infektion skulle några dagars vila kunna åtgärda de värsta problemen.

 

Jag och Benny valde att fortsätta ta oss upp mot passet. Det gäller att passa på medan vädret är tillåtande. Vi hade sett ut ett par-tre alternativa vägar förbi isfallet. Vi prövade först att gå rakt på. Isfallet var uppbyggt av rader med stora glaciärblock som "kalvats". Lite som klossar på bredd, vilka trillat ned på slutet av ett löpande band. Vi skidade så högt upp vi kunde, innan vi bytte till stegjärn. Vi förstod att vi rörde oss över områden med ganska rejäla sprickor. Dock visste vi inte hur tjockt snölagret, eller hur djupa sprickorna var. Vid ett parti mellan två kalvningslinjer valde vi att jag skulle passera medan Benny säkrade. I övrigt gick vi löpande. Glappet mellan de fasta glaciärdelarna var runt 8-10 meter. Vi förstod att det var en snöbrygga. Försiktigt rörde jag mig ut över bryggan, när jag plötsligt hörde hur underlaget satte sig med ett "whof" och hela bryggan sjönk med en decimeter.

 

Utan att röra en fena började jag och Benny att diskutera våra alternativ. Vi kom dock fram till att jag skulle fortsätta eftersom det inte var så många meter över. Jag kan säga att det var en ganska skön känsla när jag kunde smacka in mina isyxor i solid is på andra sidan. Andra sidan bestod av en isvägg på ca. 7-8 meter med 70-80 graders lutning. Härligt med lite isklättring! Jag satte en isskruv, inte så mycket för isklättringens skull, utan mer för att inte falla genom snöbryggan. Väl uppe insåg jag direkt att detta inte var en framkomlig väg. Framför mig var ett gap på 12-15 meter till nästa sektion is. Vi fick ta plan B.

 

Plan B, bestod i att följa kanten av isfallet så nära bergväggen vi kunde. Vi hade valt bort detta alternativ för att undvika stenfalls- och lavinrisken, då det nyligen snöat ymnigt. På flera ställen såg man käglorna efter snöras. Dock var det vår enda alternativ för att ta oss upp till passet. Vi gick runt isblocken, och väl vid bergväggen insåg vi att det var en tämligen enkel väg upp - i alla fall till en början. Allteftersom vi tog höjdmeter, så blev det jobbigare och jobbigare att gå. Snöfallet hade gjort att det var djup pudersnö. Skidorna hade vi lämnat längre ned, och pulsandet tog lång tid. Tiden rann snabbt ifrån oss, och vi insåg att vi inte skulle hinna upp till andra sidan av passet för att scouta, innan kvällen. Vi gick så långt vi kunde utifrån klockan. Vi hade inte fått se allt vi önskade, men en viss uppfattning hade vi fått om vad som väntade på oss.

 

 

Tillbakavägen innebar inga problem. Nere i lägret åt vi en god middag med pasta och bacon, innan vi började diskutera hur vi skull göra framöver. Vi hade två alternativ och det var att gå över passet, men där visste vi inte om man kunde ta sig ned på andra sidan. Det andra alternativet var att gå runt hela bergsmassivet och komma till nästa glaciär via den större Chitina-glaciären. En okänd faktor i det hela var Axels tillstånd.

 

Vi gjorde som män gör och sov på saken.

 

Till topps! /Joel