Utebloggen

Här skriver jag om alla mina äventyr, från planering till genomförande. Under Kategorier kan man läsa om pågående samt redan genomförda expeditioner, och de tankar jag har/hade kring bl.a. utrustning, vägval och budget. Jag klättrar självständigt, dvs. icke-kommersiellt och utan guide. I huvudsak försöker jag genomföra mina bestigningar i god alpin stil, men eftersom säkerheten kommer i första hand, kan jag göra avsteg från detta när det är nödvändigt. Jag har medvetet valt att vara osponsrad för att kunna förbli genuin.

Yukon - Dag 13

Vi hade fått lite olika besked kring vädret. Vi hoppades givetvis att idag skulle bli en fin dag, men väderrapporterna som talat om hård vind visade sig korrekt. Det blåste ganska friskt under hela dagen. Det skapade en del bekymmer för oss. Dels för att det drev igen snö runt tältet snabbare än vad vi kunde skotta bort den, dels för att både tältlinor och tältbågar fick ta mycket stryk. Ett fäste till en tältlina gick till och med sönder. Bågarna böjdes betänkligt, men ingen av dem knäcktes, som tur var.

 

 

Vi skottade så mycket vi kunde i vinden, samtidigt som vi stagade upp med extralinor från pulkornas draganordningar. Det var riktigt busväder ute. Inne i tältet försökte vi höja stämningen genom att tillreda våra sista makaroner och de sista skivorna bacon. Vi gjorde också en efterrätt på de sista pigallbitarna och den sista teskeden pulverkaffe.

 

 

Det började sina nu i matförråden. Äpplena och löken var också slut (mest pga. frysskador). Skulle vi bli tvungna att äta frystorkat?! Vi kunde snabbt lugna oss själva med att inventera nudelbeståndet och insåg att vi hade 12-13 nudelpaket kvar samt rejält med smör och vitlök. Det innebar att vi hade några pad thai-rätter att se fram emot innan det eventuella nederlaget med frystorkat.

 

På godisfronten började det också att bli magert. Både den turkiska pebern och beef jerkyn skulle ta slut inom en-två dagar. Det enda vi hade gott om var kexchoklad och bensin.

 

Förvisso små, men ack så reella bekymmer. På ett sätt är det ganska skönt att ens världsliga bekymmer har krympt till något så överblickbart som mängden godis och mat man har kvar. Ganska befriande faktiskt, speciell då vi aldrig kände oss riktigt hotade av svält.

 

Till topps! /Joel