Pik Lenina
Jag tänkte att jag ska presentera de tre topparna som vi tänker bestiga till sommaren. Den första toppen är Pil Lenina (ry. Пик Ленина) som är 7134 meter högt och ligger på gränsen mellan Kirgizistan och Tadzjikistan. Berget har döpts om efter Sovjetunionens fall, men det råder förvirring kring bergets rätta namn. Några namn som figurerar är Pik Kaufman, Pik Sary Tash, Pik Avicenna och Pik Achiktash. Förklaringen till oredan har bl.a. att göra med att berget benämns olika på kirgiziska och tadzjikiska.
Vi kommer att ta oss till berget från Bishkek till Osh och sedan till baslägret (Pamir BC även kallat Camp Achik-Tash). Baslägret ligger på 3500m och det går att nå lägret med bil, vilket vi planerar att göra. Bestigningen kommer att göras via normalleden som heter Kovalev. Det innebär att läger ett ligger på 4200, läger två på 5300 och det tredje och sista lägret ligger på 6200. Det rör sig inte om någon klättring, utan det är bara fråga om bestigning. Men det är ganska svårt att uppskatta hur lång tid bestigningen kommer att ta. Givetvis är det avhängigt vädret, men är det bra så bör vi klara av berget på ca. tio dagar. Dock är berget känt för att ha ett lynnigt väder, så vi har en hel del reservdagar. Faktum är att vi har nästan tre veckor på oss. Vi har allt tid i världen att bli välacklimatiserade, så att vi är ordentligt förberedda inför Khan Tengri respektive Pik Pobeda.
Till topps! /Joel
Träning v12
Jag har insett att jag nog gick ut för hårt med löpningen, såhär på försäsongen. 27 km på två dagar, speciellt när man inte har sprungit milen på sex veckor, är kanske en väl optimistisk start. Av den anledningen tog jag det lite varligare och körde bara en 10-kilometersrunda denna vecka. Isklättersäsongen är i praktiken över, så nu under våren får det bli inomhusklättring som träning inför sommarens klippklättersäsong.Cykel till jobbet (må-fr)
Innebandy i tisdags (60 min)
Styrketräning i måndags och torsdags (60 min)
Löpning i fredags (10 km)
Klättring, inomhus i söndags (90 min)
Totalt 470 min
Till topps! /Joel
Lite historia
Jag tänkte redogöra lite kort för Pamirområdets historia. Syftet är mest att sätta in området i ett historiskt sammanhang. Regionen där Pamir ligger brukar benämnas som Centralasien. Historiskt har området varit bebott av olika nomadiska stammar som livnärt sig på boskapsskötsel. Området fick ökad betydelse i och med att handeln mellan Kina och Medelhavsländerna utvecklades genom den s.k. Sidenvägen. Utmed handelsrutten uppstod handelsknutpunkter som bl.a. Osh, Samarkand, Tasjkent och Bishkek. Några av dessa orter kommer vi att besöka under vår vistelse i Pamir.
Under 1200-talet kom hela Centralasien att hamna under Djingis Khans mongolvälde. Andra berömdheter kopplade till tiden och regionen är Kublai Khan och Timur Lenk. Dock började handeln över Sidenvägen tappa i betydelse under slutet av medeltiden, speciellt efter det att man upprättade en sjöväg till Kina. Under medeltiden kom regionen via olika folks (turkar, mongoler) erövringar att hamna under muslimskt inflytande, vilket är bestående än idag.
Vi gör sedan ett litet hopp till mitten av 1800-talet, då Ryssland börjar föra en imperialistisk politik på samma sätt som de andra europeiska länderna. I takt med att området befolkades av ryssar (ofta lantarbetare som precis frigjorts från livegenskapens ok) kom området att knytas hårdare till Ryssland. Under sovjettiden indelades området först i en gemensam turkestansk delrepublik, men 1924 splittrades området upp i Turkmenistan, Uzbekistan, Tadzjikistan och Kirgizistan. I och med murens fall 1989 vaknade en självständighetsrörelse i området och i början av 90-talet kunde de frigöra sig från Sovjetunionen.
Det var en väldigt koncentrerad historiegenomgång, men förhoppningsvis har man fått lite bättre koll på denna del av världen.
Till topps! /Joel
Snezjnij Bars
Det är ganska fascinerande hur fästa man var i utmärkelser och medaljer i gamla Sovjetunionen. Gamla militärveteraner brukar ibland visa upp sig med helt täckt av militärisk blingbling. Inom sovjetiska bergsbestigarkretsar ansågs det som en speciell bedrift att ha bestigit landets fem berg 7000+, dvs. Snöleopardbergen. Utöver bedriften i sig, så inrättades det en speciell utmärkelse till alla som bestigit nämnda toppar. Man blev en s.k. "snöleopard" (Снежный барс och på engelska). Om allt går som det ska i sommar kommer jag att ha bestigit tre av fem berg. Jag har inte som uttalat mål att göra alla fem, men man ska väl aldrig säga aldrig. Till topps! /Joel
Video Rjukan
Till topps! /Joel
Träning v11
Vårsolen har både sina för- och nackdelar. Nackdelen är att det indikerar att vintern är över och isklättringssäsongen med den. Fördelen är att det börjar bli bart ute på vägarna, vilket inbjuder till mer löpträning. När det är riktigt torrt kommer jag att börja gå med packning till och från jobbet, dvs. grenspecifik träning inför sommarens lilla äventyr.
Cykel till jobbet (må-fr)
Innebandy i tisdags (60 min)
Styrketräning i måndags (60 min)
Löpning i lördags och söndags (13+14km)
Totalt 385 min
Till topps! /Joel
Mucho macho misse
Bergsbestigning är en ganska typisk manlig företeelse. Visst finns det kvinnor som bestiger berg, men de är i klar minoritet. Jag är dock inte på det klara med om det råder en macho-kultur bland bergsbestigarna. Men när jag tänker efter måste jag nog tillstå att så är fallet. Alla ingredienserna för att skapa kulturen finns där: utmaningen, farorna, tävlingsmomentet, jakt efter ära och berömmelse. Den fråga som uppstår är hur pass tolerant bergsbestigarsamfundet är gentemot avvikelser från denna norm? Jag tänker t.ex. på Anton Hysén som kommit ut som homosexuell i en typisk machokultur som fotbollsvärlden. Det är jättemodigt av honom. Kanske kan det få fler homosexuella inom fotbollen att komma ut, för rent statisktiskt bör det finnas ganska många. Likaså säger statistiken att det bör finnas en hel del homosexuella i bergsbestigarnas skrå, men de lyser med sin frånvaro. Är det för att de inte finns eller är det för att de inte vågar vara öppna med sin sexualitet? Jag tror på det senare. Nu kanske du tycker att ens läggning är irrelevant i detta sammanhang, och det är det också. Men om kulturen vore tillåtande; varför finns det då så få öppet homosexuella klättrare? Det kanske är just det, kulturen är inte tillåtande.Lite för att utmana rådande normer har jag lekt med tanken att jag ska samarbeta med Hello Kitty. Observera, det skulle inte vara tal om någon sponsring. Jag skulle helt enkelt ge Hello Kitty ett helt nytt sammanhang att synas i. Egentligen ganska malplacerat, men just kontrasten skapar intresse från andra. Som motprestation får Hello Kitty donera en summa till en lämplig hjälporganisation (just därför handlar det inte om någon sponsring). Jag undrar hur jag skulle mottas om jag springer runt med ett Hello Kitty-märke på isyxan och jackan. Är bergsklättrarsamfundet redo för detta? ;)
Till topps! /Joel
Facebook-grupp
Idag när jag gick in på min hotmail trodde jag att jag blivit utsatt för en SPAM-attack. I min inkorg fanns 28 nya mejl, men när jag tittade lite närmare såg jag att samtliga var vidarebefordrade meddelanden från den Facebook-grupp som Pamir-gänget har tillsammans. Till grejen hör att det är första gången jag använder mig av just Facebook-grupp till expeditionsförberedelser. Lite konstigt faktiskt, då det är jättesmidigt. All information och korrespondens samlas på ett och samma ställe. Man kan lägga upp bilder, dokument, videosnuttar, länkar och kommentarer.
Jag kan avslöja att de flesta uppdateringarna handlar om hur vi ska ordna med logistiken till och från Khan Tengri. Jepp, det verkar som om vi lägger ned Kommunizma och Korzjenevskoj. Nu är det ingen större förlust då Khan Tengri och eventuellt Pik Pobeda också är snöleopardberg. Dessutom anses de vara svårare än de andra, så egentligen har vi bara höjt ribban. :)
Och tyvärr, bilden till trots, så tar vi inte emot fler medlemmar i gruppen för närvarande ;)
Till topps! /Joel
Om jag vore ett berg
Vilket berg skulle jag då välja? Jag fick denna fråga för ett tag sedan. Man kan ju resonera på många olika sätt. Kanske tycker man att en viss egenskap är speciellt viktig, t.ex. att vara högst, vackrast eller farligast. I sådana fall skulle man kanske identifiera sig med berg som Everest, Alpamayo, K2 eller Annapurna, men jag ser inte mig själv som något av dessa berg. Inte heller skulle jag vilja vara något kommersielllt berg som Kilimanjaro, Elbrus eller Mont Blanc. Samtidigt skulle jag inte trivas att vara ett berg som aldrig får några klättrare på besök.
Efter en stunds funderande kom jag faktiskt på att jag skulle vilja vara Kebnekaise. Inte för att det är särskilt högt eller tekniskt, snarare tvärtom, det är ett tillgängligt och inbjudande berg. Men den viktigaste anledningen till att jag valde Kebnekaise är det "norrländska". Polarnattens tystnad , de snöklädda vidderna, norrskenet och midnattssolen.
För så är det; varje dag söder om Lule älv är en förlorad dag i mitt liv. :)
Till topps! /Joel
Träning v10
Cykel till jobbet (må-fr)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Styrketräning i måndags och fredags (60 min)
Isklättring i Säter i söndags
Totalt 600 min
Till topps! /Joel
Logga
Till topps! /Joel
Plan B
Det har visat sig att det är många osäkerhetsfaktorer i fråga om Pik Kommunizma och Pik Korzjenevkoj. Bland annat verkar det bli lite problematiskt med helikopterflygningen in till BC. Just nu håller Axpa och Beel på att mejlväxla med ett par olika arrangörer. Vi får se vad det resulterar i. Av denna anledning har vi börjat fundera på en plan B, och det är att vi skippar Kommunizma och Korzjeneskoj och satsar på Khan Tengri (7010) istället. Fördelen är att det är mycket enklare logistik samt att det är lite billigare. Khan Tengri ingår i snöleopardbergen (Tian Shan-massivet) tillsammans med Pik Pobeda (7439). Det senare berget har vi inte diskuterat, men det vore verkligen en utmaning. Av de fem bergen som ingår i snöleopardbergen är Pik Pobeda det svåraste och farligaste, men om man någonsin ska få titulera sig som snöleopard, så måste man ju göra alla fem ;)
Till topps! /Joel
Logistikproblem
Tja, kanske inte helt överraskande, speciellt inte när man pratar om forna Sovjetrepubliker som Tadzjikistan och Kirgizistan. Vår grupp har varit i kontakt med några olika arrangörer och det har visat sig att det är en del strul med bl.a. helikoptertransporten in till Moskvina BC. Det är från det baslägret som vi kommer att bestiga både Pik Kommunizma och Korzjeneskoj.
Ett annat problem som har dykt upp är att väg A372 mellan Osh och Jirgital är avstängd. Nu måste vi åka en omväg via Uzbekistan när vi ska åka från Pik Lenina till de andra bergen. Axpa har fått ett förslag på följande resrutt: Osh-Dustlik checkpoint (Uzb-Kirg gräns) - Kokand- Kanibadam checkpoint (Uzb-Tadj gräns) - Khujand - Dushanbe. Kanske är det det enda alternativet, men fördelen är att vi får se mer av denna del av världen (t.ex. Uzbekistan) ;)
Till topps! /Joel
Träning v9
En riktig sportlovsvecka! :) Först blev det en del vinter- och fjällaktiviteter i Tänndalen, bl.a. slalom, skoter och turskidor. Sedan blev det ju en isklättertur till Rjukan. Det har blivit ganska mycket isklättring för mig denna vinter. Än så länge är jag ganska ny på detta, vilket visade sig när jag skulle leda Vemorkbrufoss Väst WI5. Det skulle ha blivit min första WI5:a, men jag avbröt klättringen eftersom jag kände mig osäker. En generell reflektion är att jag har förmågan att genomföra klättringen, men det var den mentala biten som satte stopp. Man skulle kunna tro att det handlar om fysisk kapacitet (styrka i händer, underarmar, vader) eller teknisk förmåga (en god teknik avlastar armar och ben). Faktum är att man ganska snabbt kan bygga upp den teknik och fysik som krävs, däremot är den mentala biten svårare. Isklättring är en erfarenhetssport. Det handlar om att man ska lita på sina yxplaceringar och issäkringar. Det gjorde inte jag. En bidragande anledning till det var att jag sov oroligt, och på morgonen började jag få negativa tankar. Jag såg mig själv falla. Det är inte bra för självförtroendet. I efterhand skulle jag ha börjat med ett lättare isfall för att få upp känslan, tekniken och självförtroendet. Jag är ganska säker på att en uppvärmd och taggad Joel inte hade tvekat. Nåja, nu får vi vänta till nästa gång jag är i Rjukan innan vi får veta om det stämmer.
Längdskidor, Tänndalen i måndags och tisdags
Isklättring, Rjukan i fredags (Vemorkbrufoss Öst WI4, Dauterium WI3, Nedre Svingfoss WI3)
Isklättring, Rjukan i lördags (Tjønnstadbergfossen WI4)
Långfärdsskridskotur på Runn i söndags
Totalt 660 min
Till topps! /Joel
Klättring i Rjukan
Under helgen som gick var jag och klättrade i Rjukan för första gången. Jag kan inte annat än konstatera att det verkligen är ett isklätterparadis. Dels finns det ofantligt många (140) isar i området, dels är de så lättillgängliga, t.ex. fanns det en bilparkering 10 meter från den bro som tog oss till två 50-metersisar. Jag vill passa på att tipsa om en enkel men bra förare som finns på nätet (förare). Jag videofilmade också lite grann, så tanken är att jag ska lägga upp en snutt framöver.
Eftersom jag och Jöer hade kört från Falun på torsdagen kunde vi klättra hela fredag och lördag. På fredagsmorgonen började vi med att fira oss ned, 50 meter fritt, via Vemorkbron. Väl nere är man direkt vid insteget av två fina isar. Vi värmde upp genom att ge oss på Vemorkbrufoss Öst WI4, 2 pitchar. Det var en riktigt fin klättring. Efter lunch firade vi oss ned igen för att sedan klättra Dauterium WI3 och Nedre Svinfoss WI3. 
Nöjda för dagen, så slog vi upp tältet intill bron för att snabbt kunna fortsätta klättra nästa dag. Vi inledde lördagens klättring med att fira oss ned till Vemorkbrufoss Väst WI5. Dock var isen ganska spröd, så den sprack ganska mycket när man högg med yxorna. Detta plus att det skulle ha varit min första WI5:a som jag ledade, gjorde att jag valde att avstå. Istället åkte vi ned till centrum av byn för att därifrån ge oss på Tjønnstadbergfossen WI4. Ett mycket vackert isfall som är på 3-4 pitchar. Eftersom solen kommer åt fallet blir isen ganska porös. Väl nere igen kunde vi konstatera att vi var nöjda med helgen och satte oss i bilen för hemfärd.Till topps! /Joel
Gästbloggare Martin & Olof
Jag kan med glädje presentera mina nästa gästbloggare Martin Letzter & Olof Sundström. De är de första svenskarna att göra Seven Summits, och dessutom åkte de skidor nedför alla bergen. De har givit ut en bok om sina äventyr: Ad Hoc Rocks. Anledningen till att jag bad dem gästblogga är deras härliga inställning.
----------------------
Ad Hoc Rocks – Konsten att få ändan ur vagnen
Våren 2003 fick vi som två unga och lätt uttråkade 22 åringar en impromptu idé. Varför inte åka skidor nerför sju av världens högsta berg? Vi var uttråkade, understimulerade och på jakt efter en ny utmaning. Som inbitna skidåkare föll fokus på att skida ett par höga berg. Serien som hade kommit att kallas ”Seven Summits”, är världens mest berömda inom klätterkretsar och representerar den högsta toppen på var och en av jordens sju kontinenter. Ett berg var för oss lika fint som något annat, men för att göra slag i saken skulle vi tvingas förlita oss på sponsorer och medier för att uppfylla våra drömmar. Den kalla och hårda verkligheten är dock att sponsorer vill ha exponering i media och media vill ha sensationer. Vi tvingades därför begränsa oss till en serie namnkunniga berg som journalister hade hört talas om och jaga ”rikedom” (pengar och utrustning) och ”berömmelse” (notiser i Aftonbladet) genom att på något krystat sätt försöka bli först upp och ned för denna serie toppar.
Idén var naiv, förutsättningarna dåliga och hindren många. Vi hade ingen erfarenhet, inga pengar, och ingen koll. Trots detta hade vi knappa fyra år senare blivit först i världen att klara av bedriften.
Hur? Svaret är inte att vi var överlägsna på att klättra eller åka skidor. Inte heller att vi hade rika föräldrar eller besatt en naturlig fallenhet för detaljplanering och organisation. Föreläsningar om målfokusering och träning lämnar vi åt gamla avdankade fotbollsspelare. Anledningen till att vi lyckades var helt enkelt att vi försökte. Fick ändan ur vagnen och köpte de första flygbiljetterna trots att vi saknade just all den erfarenhet, koll och pengar man skulle behöva.
Vi genomförde istället vårt projekt genom att ha en liten respekt för trygghet och pengar, minimal vördnad för nödvändigheten av erfarenhet och obefintlig hänsyn till regler, förordningar och förståsigpåare. Vi gjorde det med de medel vi hade tillgängliga. Vi gjorde det genom att bryta mot konventioner. Och vi gjorde det genom att improvisera. Detta är vad vi kallar Ad Hoc, och det är för oss klättringens själva essens. Äventyret är till sin natur oskriptat, och det är just ovetskapen om vad som kommer att ske härnäst som gör det värt att genomföra. Humor var också ett kraftfullt vapen att ta med på färden när dyngan började träffa fläkten.
Lärdomen från detta är enkel. Utan att försöka är det omöjligt att lyckas och väldigt få (om några) saker är någonsin så svåra som de först kan verka. För kunde vi, två helt vanliga ungdomar, bestiga Mount Everest, segla en åtta meter lång segelbåt till Nya Guinea eller på tre månader samla in en halv miljon av andra människors pengar, så kan nog vilken overachiever som helst. Det är helt enkelt inte så förbaskat svårt.
Så vad vill du göra idag?
Life rewards action!
Martin Letzter & Olof Sundström
www.se7ensummits.com
Fjällsemester
Jag har precis kommit hem efter fem dagar i fjällen, Tänndalen. Nu kanske du undrar vilka toppar jag besteg, vilka isar jag klättrade eller mellan vilka stationer jag skidade med pulka. Tyvärr kan jag inte presentera några toppar, isar eller stationer. Faktiskt var det en ganska "vanlig" fjälltur. Anvi med familj hade hyrt en finfin stuga (bastu, diskmaskin, induktionshäll, öppen spis osv.), vilken jag + Krha och barn delade. Dagarna fylldes med slalomåkning, skidturer, myskoxbeskådning och skotertur. Det sistnämnda var det mest uppskattade.
Nåja, för att balansera veckan ska jag åka till Rjukan imorgon och klättra isar i världsklass. Det blir lite mera back to basic, med övernattning i ett trångt alpinisttält och matlagning på primuskök. Den frystorkade maten, däremot, lämnar vi hemma.
Till topps! /Joel
