Utebloggen

Nu var det bara nedstigningen till Pont kvar. Mycket av den vikt vi hade släpat med upp gjorde vi oss av med innan vi gick ned, så vi bågnade inte under tyngden lika mycket som tidigare. Inte heller avundades vi skidåkarna, då varma dagar och kalla nätter bildat en ganska hård skare som gjorde det lite jobbigt att åka utför, speciellt där det var brant. Solen sken och kunde man vara något annat än glad till sinnes. Det kändes bra att röra på sig, särskilt som vi visste att Milano hägrade. Inte för att det lockade att shoppa, men det skulle bli spännande att se alla dessa lyxmodebutiker. I fråga om mat hade vi inte högre ställda förväntningar än en stenungsbakad pizza eller lite pasta.

Vissa partier av nedstigningen var ganska branta och lite pirriga att ta sig nedför, speciellt då man hade svårt med både balansen och fästet på underlaget. Hur som helst tog vi det försiktigt och metodiskt, och väl nere i Pont kunde jag konstatera att jag hade stillat min lust efter strapatser åtminstone för ett tag framöver.

Till topps! /Joel