Utebloggen

Efter gårdagens dåliga väder var det härligt att vakna upp till en strålande dag med klarblå himmel. Andra sällskap var redan på väg mot toppen, så vi skyndade oss att göra oss i ordning. Toppen hägrade idag. Det gällde att ta till vara på det för dagen fina vädret. Strax efter åtta var vi iväg. Vi bar bara på lätta packningar som tillät oss att sätta av i ett tempo som jämfört med gårdagen närmast kan liknas vid språngmarsch. Det är alltid skönt att få upp pulsen lite, om inte annat för att få bort nattens ihållande slöhet ur kroppen.

Bestigningen började med att vi passerade ett moränfält, fast det märkte vi inte av, då vi gick ovanpå pga. snön. Ganska snart nådde vi till den stora glaciären som löper hela vägen upp till toppen. Vandringen gick bra och vi kände oss lättare och starkare än under gårdagen. Jag kunde med glädje konstatera att föregående veckas sträckning i ryggen inte kändes av trots tung packning och övernattning i tält. Att mer eller mindre ligga direkt på marken (i detta fall snön) skänker perspektiv. Man blir ofta påmind om glädjen i det lilla och enkla. Det är faktiskt inte så viktigt med massa grejer, utan att få vara frisk är långt mer värdefullt.

De lätta packningarna och det fina vädret till trots, så började den långa ansträngningen göra sig påmind. Efter att ha stigit 1100 höjdmeter hade vi bara drygt 200 kvar. Energinivåerna var låga och hungern gjorde sig alltmer påmind. Vi stannade till och började äta av den frystorkade mat vi hade med oss. Det gick ganska trögt att få i sig den, och inte blev det bättre av att det satt ett gäng fransmän bredvid oss och mumsade på gastronomiska läckerheter som bröd, korv, ost och allsköns andra godsaker. Det enda man kunde göra var att kasta lystna blickar på deras delikatesser mellan tuggorna av uppblött couscous som man själv stoppade i sig.

Med nyfyllda depåer tog vi oss an den sista delen av berget. Toppen var synlig hela den sista biten vilket inverkade positivt på motivationen. Själva toppen är en klippformation som balanserar på en kam där det stupar brant ned på båda sidor. Det fanns ett parti som bestod av en avsats som var ca. femton centimeter bred och drygt två meter lång. Denna del var lite av en överraskning. Det hade varit behäftad med direkt livsfara att passera utan några säkerhetsarrangemang. Nu hade jag som tur var några slingor och karbiner, men jag kände verkligen att jag levde då jag makade mig ut på avsatsen och lärkade slingor allteftersom jag kom längre ut. Även om det objektivt sett inte var någon fara, så får man en otrolig adrenalinkick av en sådan upplevelse. Man blir alldeles varm, det nästan bränner i bröstet av anspändhet. Och det ska medges att det inte var särskilt lustfyllt i just den stunden.

Väl uppe på klippans topp möts man av Beatri... förlåt, jag menar av en Madonnastaty. Och i hennes sällskap fylldes man av insikten att man nått målet - Det stora paradiset. Trots att bestigningen stundtals var lite påfrestande, så var det absolut värt det. Nedstigningen gick både bra och smärtfritt. Den kvällen firade vi med att beställa middag i hyttan för att sedan krypa till kojs tötta, mätta, tacksamma och tillfreds.

Till topps! /Joel