Utebloggen

Vi hade anlänt till Bergamo strax efter åtta på kvällen. Den fem mil långa bussresan till Milano gick snabbt och vi kom oss i säng före midnatt. Vi skulle upp tidigt nästa dag, då bussen till Aosta gick kvart över sju från Lampugnano busstation. Efter en kall pizza till frukost, så tog vi oss till stationen och några timmar senare stod vi i Aosta och löste biljett till anslutningsbussen som skulle ta oss ner till Eaux Rousse som ligger ca. sex kilometer från Pont. Målet var det sistnämnda, då Pont är utgångspunkten för bestigningar via Vittorio Emanuel II-hyttan. Som tur var fick skjuts av en pensionerad bergsguide, så vi slapp gå hela vägen till Pont. Halv fyra stod vi redo att påbörja bestigningen av berget som skulle ta oss till paradiset. Men innan når dit måste man genomgå den omställning det innebär att lämna det vardagliga livet bakom sig.

Vi började vandringen utmed dalen, men vädret var dåligt och snart träffade vi på en grupp som rekommenderade oss att vända, då sikten var lika med noll. Efter en kort överläggning beslutade vi oss för att det var klokast att invänta morgondagen. Eftersom vi ångrade vårt beslut att gå upp ganska sent, så dröjde det inte länge förrän det mörknade. Vädret inbjöd inte till att vara ute, då det blåste och kom blötsnö. Vi satt i tältet i en sysslolös väntan - ett tillstånd som närmast kan jämföras med bergets motsvarighet till limbo. 

Till topps! /Joel