Utebloggen

Vädret hade blivit en aningen bättre på morgonen och vid lunchtid stod vi återigen redo för att bege oss uppför berget. Vi hade satte på oss våra snöskor och tog på oss våra tunga packningar. Vi kunde konstatera att vi bar tungt. Alldeles för tungt egentligen, men vi resonerade som så att vi bara skulle bära upp detta till hyttan. Vi började vandringen och med huvudet nedböjd och knäna bågnande under vikten var vi inte särskilt kaxiga, snarare var vi ganska ödmjuka inför den förestående uppgiften.

Ganska snart började vi möta skidbestigare som var på väg ned, och det var inte utan viss avund som vi kunde se dem glida nedför berget i nysnön och med små, nätta packningar på ryggen. Det var nästan jobbigt att se, så man valde att blunda inför deras åkglädje. Timmarna gick och bördan blev inte lättare med tiden. Ju högre vi klättrade, desto brantare blev det också. Detta faktum, plus att vädret återigen blev sämre, satte sig givetvis på humöret med en viss lättretlighet som resultat. Förblindade av en rejäl dimma gick vi lite småmuttrandes. Det enda vi kunde göra var att följa i spåren i snön för det var ingen idé att lyfta på blicken.

Ungefär efter fem timmar nådde vi äntligen Vittorio Emanuel-hyttan. Som alltid är det en befriande syn att se målet efter en lång dag. Själva hyttan är nästan som ett litet hotell, med restaurang, vattenklosetter och kranar med rinnande vatten. Vi kunde pusta ut och ta oss en välförtjänt varm dryck inne i hyttan. Vi befann oss nu 2740 meter över havet och vi hade gjort den tyngsta delen. Efter att ha värmt oss och fyllt på våra engeridepåer gick vi ut och slog upp tältet några hundra meter längre bort. Den natten somnade vi in snälla, nöjda och glada.

Till topps! /Joel