Utebloggen

Jag och DW hade bestämt oss för att vi inte skulle ta någon vilodag uppe i Canada, då vi båda kände oss fräscha och starka. En vilodag hade också bara upplevts som en i onödan sysslolös dag. Hade vi känt oss trötta eller påverkade av höjden, så hade vila varit på sin plats, men vi valde alltså att lägga en cache i nästa läger Nido de Cóndores (5400 m.ö.h.).

Själva vandringen till Nido var enkel, mycket enklare än till Canada, men jag blev ändå mer trött denna dag. Kanske hade det med höjden att göra. Uppe på Nido så finns det parkvakter som bor i en liten husvagn. Dessa kan man fråga om de senaste väderleksrapporterna. Utöver att vi träffade på dem, så fanns det inte så många människor vid detta läger heller. Min spontana känsla var att det såg ut som ett månlandskap vid Nido.

Vi stannade uppe på höjden i knappt en timme. Jag hade en lättare huvudvärk, men den försvann i och med att jag rörde mig nedåt plus att jag drack en hel del. På samma sätt hade det varit när jag gått upp till Canada. Det verkade som om jag inte fick några andra besvär av höjden än en lättare huvudvärk som försvann bara jag gick ned. Ett gott tecken på att jag acklimatiserade mig var också att huvudvärken inte återkom nästa dag när jag återigen gjorde denna stigning.

Väl nere i Canada igen, så tog vi det lugnt och vilade oss. Vi väntade bl.a. på att DL och EK skulle komma och lägga resten av sin cache. När de väl kom hade de till min och DW:s förvåning beslutat sig för att inte gå högre upp. De kände att de inte var tillräckligt fräscha för att kunna göra en säker bestigning. Jag och DW tyckte att de borde fortsätta, men de hade bestämt sig, och det var bara att respektera deras beslut. Det var nog ett tufft beslut som krävde en hel del mod och självinsikt.

Nu var det bara jag och DW kvar i vår expedition.

Till topps! /Joel