Utebloggen

Eftersom det inte var någon längre dags vandring som väntade oss, så tog vi det ganska lugnt på morgonen. Strax före lunch kom vi oss iväg, men eftersom vi kände oss starka och fräscha så passerade vi snart våra vänner, de tre amerikanerna, som faktiskt bara bestod av två amerikaner (en, Wayne, hade fått en halsinfektion och tvingats lämna berget), men de hade fått ett tillskott av en tysk. Hur som helst, så slog vi raskt upp vårt tält, och bjöd in en äldre australiensare på en mugg te. Han var uppe i Nido för att acklimatisera sig, så det var nog skönt att få komma undan snålblåsten ett tag och få något varmt i sig. Utöver våra tre tysk-amerikanska vänner, så kom två andra amerikaner som vi lärt känna upp för att acklimatisera sig denna dag. Även dessa bjöds in på en mugg te. 

Faktum är att det mellan klättrarna faktiskt uppstår ett slags gemenskap som är svår att förklara. Utöver att vi alla delar samma mål och drömmar, så delar vi också samma vedermödor. Någonstans vet vi, speciellt oberoende klättrare, dvs. vi som inte ingår i en kommersiell grupp, att ens liv och hälsa kan vara beroende av någon annan. På berg finns det inte utrymme för snorkighet, men med detta sagt så måste jag redogöra för schismen i de tysk-amerikanska relationerna.

Medan jag och DW som bäst höll på med middagen, så kom en av amerikanerna, Kevin, och frågade om vi inte kunde tänka oss att ta oss an tysken. Det visade sig att de hade det lite trångt i tältet. Peter som tysken hette, hade stora svårigheter att sova och hans två kamrater upplevde att han bara gnällde. Jag och DW blev lite ställda av fråga, men vi behövde inte svara då det snabbt framgick att vi egentligen inte hade mycket mer utrymme hos oss. Problemet var ju att de själva försatt sig i denna svåra situation, då de av viktbesparingsskäl hade det nöjt sig med ett tält. Vidare var vi tveksamma till att ta oss an tysken då vi var fundersamma på hur det skulle påverka våra chanser till att nå toppen. Att trängas med en gnällande tysk lät inte särskilt lockande. Det hela slutade faktiskt med att tysken tog och lade sig under bar himmel. Förvisso hade han bylsat på sig massa kläder, t.ex. dunjackan inne i sovsäcken, men man kunde ändå inte låta bli att skaka lite på huvudet. Som tur var kunde DW konstatera att tysken levde under nattens gång i samband med sitt frekventa kissande.

I övrigt så var det en väldigt vacker kväll uppe på Nido som ackompanjerades av spansk skönsång från en expedition. Inne i vårt tält hade jag och DW rådslag och vi kom fram till att om vi även fortsättningsvis kände oss så här starka och fräscha, så skulle vi helt enkelt skippa alla vilodagar. Eftersom vi genomförde våra acklimatiseringsturer relativt snabbt, så gav dessa dagar oss ändå mycket tid till vila. Detta innebar att vi skulle skippa den inplanerade vilodagen nästa dag, och istället göra en cache till White Rocks/Camp Cólera.

Till topps! /Joel