Varför inte sponsring?
Ja, det är ju en fråga man kan ställa sig. Faktum är att jag genom detta principbeslut att inte vara sponsrad, mer eller mindre, uteslutit mig själv från möjligheterna att kunna bestiga berg som Everest och Vinson Massif, eller att företa expeditioner till någon av polerna. Även om det inte känns aktuellt just nu, så vill man ju att möjligheten ska finnas. Den finns förvisso i teorin, men att bestiga de berg jag nämnt går på 200 000-300 000, så i praktiken blir det svårt att spara ihop dessa belopp på en vanlig knegarlön.
Men det känns som om jag måste förklara vad jag menar med sponsring. I sponsring ingår allt som i vanliga fall skulle utgöra en kostnad, vilket innebär att produkter såväl som tjänster räknas hit. Vidare måste det finnas ett ekonomiskt intresse, en näringsverksamhet inblandad. Jag räknar det alltså inte som sponsring om jag får presenter från personer jag kan förvänta mig det av, t.ex. familj, släkt och vänner. Mitt ställningstagande betyder inte att jag inte får lyfta fram någon särskild produkt. Att vara osponsrad betyder att jag har en mycket större frihet att tycka till om min utrustning, dvs. behöver inte ta några särskilda hänsyn.
Utöver sponsring, så har jag faktiskt formulerat ett par punkter till. Jag får inte låna mig pengar till en expedition, men med det menas en överväldigande majoritet av finansieringen. Ett mindre lån kan vara godtagbart om hela expeditionen hänger på det samt att finansieringen i övrigt är ordnad. I fråga om stipendier får jag bara söka sådana där jag redan har uppfyllt kraven, dvs. inte en som utdelas för en tänkt prestation längre fram.
Men än återstår frågan, varför inte sponsring? I grund och botten handlar det faktiskt om att vara sin egen. Att veta att man gör något på egen hand, utifrån sina egna förutsättningar och resurser. Sponsring innebär ju att man får betalt för något man ska göra, inte något man har gjort. Och lite tänker jag mig att den som är satt i skuld är aldrig fri.
Jag ska inte sticka under stol med att detta principbeslut är en strategi för att få uppmärksamhet, dvs. ett sätt att nischa sig. Jag behöver inte jämföra mig med de spektakulära bedrifter som andra gör. Vi spelar helt enkelt i olika ligor. För egen del innebär det att jag kan behålla en större förankring till det ursprungliga friluftslivet. Det handlar om identifikation. En vanligt arbetande kille kan faktiskt genomföra relativt avancerade expeditioner, utan att behöva genomgå en professionalisering. Förhoppningsvis ska detta inspirera andra att se möjligheter och vilja fullfölja dem, trots begränsningar i tid och pengar.
Till topps! /Joel
Men det känns som om jag måste förklara vad jag menar med sponsring. I sponsring ingår allt som i vanliga fall skulle utgöra en kostnad, vilket innebär att produkter såväl som tjänster räknas hit. Vidare måste det finnas ett ekonomiskt intresse, en näringsverksamhet inblandad. Jag räknar det alltså inte som sponsring om jag får presenter från personer jag kan förvänta mig det av, t.ex. familj, släkt och vänner. Mitt ställningstagande betyder inte att jag inte får lyfta fram någon särskild produkt. Att vara osponsrad betyder att jag har en mycket större frihet att tycka till om min utrustning, dvs. behöver inte ta några särskilda hänsyn.Utöver sponsring, så har jag faktiskt formulerat ett par punkter till. Jag får inte låna mig pengar till en expedition, men med det menas en överväldigande majoritet av finansieringen. Ett mindre lån kan vara godtagbart om hela expeditionen hänger på det samt att finansieringen i övrigt är ordnad. I fråga om stipendier får jag bara söka sådana där jag redan har uppfyllt kraven, dvs. inte en som utdelas för en tänkt prestation längre fram.
Men än återstår frågan, varför inte sponsring? I grund och botten handlar det faktiskt om att vara sin egen. Att veta att man gör något på egen hand, utifrån sina egna förutsättningar och resurser. Sponsring innebär ju att man får betalt för något man ska göra, inte något man har gjort. Och lite tänker jag mig att den som är satt i skuld är aldrig fri.
Jag ska inte sticka under stol med att detta principbeslut är en strategi för att få uppmärksamhet, dvs. ett sätt att nischa sig. Jag behöver inte jämföra mig med de spektakulära bedrifter som andra gör. Vi spelar helt enkelt i olika ligor. För egen del innebär det att jag kan behålla en större förankring till det ursprungliga friluftslivet. Det handlar om identifikation. En vanligt arbetande kille kan faktiskt genomföra relativt avancerade expeditioner, utan att behöva genomgå en professionalisering. Förhoppningsvis ska detta inspirera andra att se möjligheter och vilja fullfölja dem, trots begränsningar i tid och pengar.
Till topps! /Joel
Kommentarer
Trackback
