Utebloggen

Det är intressant att fundera på hur kombinationen av självbild och omgivningens förväntningar formar våra personligheter. Många gånger handlar livet om att förvalta och värna om en identitet, en stereotyp. I vissa fall är det extra viktigt att leva upp till myten om sig själv, dvs. en självuppfyllande profetia. Bra exempel på det är att äventyrare bara måste vara hurtiga och alltid visa tummen upp, och på samma sätt förväntas det poeter ska vara ångestdrivna. Samtidigt verkar det som om det följer med en uteslutningsmekanism till varje identitet, sportfånar brukar sällan vara kulturella, eller kulturnissar sportiga. Det här stör mig lite grann. Det stör mig också att det verkar förhålla sig så att äventyrare liknar sportfånar. Många professionella äventyrare verkar vara så reflektionslösa. Visst förekommer reflektioner, men oftast är de ganska begränsade och förutsägbara. Äventyren sätts sällan in i något större sammanhang, utöver själva bedriften. Det här är ett problem. Jag vill inte framstå som en aningslös sportfåne.

Går det inte att vara lite småpretto som äventyrare? Att skriva och recitera dikter, lyssna på Kent för texternas skull och gärna pimpla vin samtidigt som man uppbär alla traditionella bergsklättraregenskaper som hurtighet och en livsbejakande ingenting är omöjligt-inställning. Jag vill kunna förena båda dessa sidor; äventyr med självreflektion, att vara en sammansmältning av Gunde Svan och Kristina Lugn. Jag vill vara ett bergsklättraremo ;)

Till topps! /Joel