I väntan på Vinson-väder
Vi har snö här också, och is. Så här fint är det på min väg hem från jobbet En behöver ju inte nödvändigtvis åka till Antarktis för att få en dos vinter. Jag fick prata med Joel till slut, i förrgår. Jag kan inte ringa till honom, utan han måste ringa upp mig, eftersom han inte har tillgång till någon egen satellittelefon utan köper in sig per minut.
Joel, Pete och Liz är fortfarande på Union Glacier, och det ser ut att kunna fortsätta så fram till helgen, i värsta fall. Det är framför allt det tunga snöfallet som gör att det lilla planet inte kan landa vid Base Camp. Särskilt hårt och tufft verkar de i alla fall inte ha det. Joel framhöll speciellt den goda maten, som han nu har kunnat börja njuta av, eftersom han har fått antibiotika mot magåkomman.
Det där datumet då det var meningen att Joel skulle vara hemma i Falun igen, det verkar i högsta grad preliminärt. Han lär ju inte lämna Antarktis förrän han åtminstone fått testa på Mt Vinson. Vi får väl se. Om jag ska gissa, baserat på väderkartorna, kan det handla om fem-sex dagars fördröjning. Hemma lagom till jul istället för till lucia?
Mot nya höjder! /Kristina
Sånt som stör
Hon här på bilden. Hon hade lagt sig så inbjudande i sängen, och jag var lite lagom frusen efter en promenad hem från jobbet i snöfall, så en stunds vila med varm katt var lockande. Det är klart att jag somnade. Och det är klart att precis just då ringde det från Antarktis och jag missade det. Mobilen var ju fortfarande på ljudlöst, efter arbetsdagen.
Men jag fick ett meddelande i alla fall, om att det är riktigt dåligt väder och att de fortfarande befinner sig på Union Glacier, och inte har kunnat flyga ut till Base Camp än. Jag kan se på mountain-forecast.com att på Mt Vinson blåser det just nu 47 km/h, vilket ligger i närheten av "hård vind". Hade de varit till sjöss hade det hetat kuling. "Kanske ikväll, kanske imorgon, kanske om två dagar", sa Joel, när det gäller att bli utflugna till Base Camp. Att säga något om hur han mår glömde han.
Det ser ut som att vinden kommer att mojna betydligt tills imorgon. Det där med att klättra i berg handlar en hel del om att vara tålmodig och vänta. Tålamod har aldrig varit min styrka. Jag ligger hellre här med en alpinistblogg och en varm och kelig katt.
Mot nya höjder! /Kristina (och Luna)
Att andas Antarktis
I tre-fyra minuter någongång strax efter midnatt hade jag senast kontakt med Joel. Jag var nyväckt och han var på satellitlänk, så kvaliteten på just det samtalet hör kanske inte till våra tio-i-topp-telefonsamtal. Men han är på plats! Det ryska fraktflyget hittade en lagom väderlucka och flög in på landingsbanan av is för ett halvt dygn sen ungefär. Idag eller imorgon går nästa flyg, beroende av väder, förstås. Då är det ett sånt där litet flyg med skidor som landningsställ, som ska ta dem ut till Base Camp.
Den fråga jag upprepade några gånger och försökte få ett uttömmande svar på, var ju förstås "Hur mår du?". Joel nöjde sig med ett inte helt tillfredsställande "Jag överlever". Det är öppet för tolkning, det. Det är bra att han får ett eller två dygn till på sig, för att återhämta lite styrka, tänker jag. Nu är det tältnätter, men ganska lyxiga sådana. De har tillgång till både dusch och toalett. Hur som helst är i alla fall delmål nummer ett uppnått: att ha fått sätta sina fötter på Antarktis och att få andas Antarktis-luft.
Mot nya höjder! /Kristina
Att må tjyvens i Chile
Sådär! Det sista sms-t från Joels mobil för ett tag framöver kom för tre timmar sen. Då satt Pete, Liz och Joel på flygplatsen och väntade på att få kliva ombord på flyget och lyfta mot Union Glacier på Antarktis. Det där med avgångstid är förstås väderberoende, framför allt när det gäller själva landningen på glaciären. Ett tag igår var det tal om att flyga redan då, men för Joels del var det mycket uppskattat att det inte blev av förrän idag. Chile välkomnade honom nämligen med en omgång magsjuka av något slag. Det är ju inte så upplyftande sms att få, speciellt inte med Kirgizistan/Uzbekistan år 2011 i minnet. Då blev det en långdragen plåga. Den här gången har eländet förhoppningsvis passerat på ett halvt dygn lite drygt.
Nu är det så nära att få sätta fotavtrycken av storskorna på den sjunde kontinenten! Lite småcoolt är det ju faktiskt. Och ganska overkligt, så här ifrån ett köksbord i en lägenhet i Falun.
Mot nya höjder! /Kristina
Punta Arenas
Nu är jag här! Mina utsikter för att få sätta mina fötter på Antarktis har nu blivit riktigt goda.
Resan gick bra, även om den var lång. Mitt bagage kom också fram, vilket annars var min största oro. Höll dock på att bli av med den på flygplatsen i Punta, då en annan snubbe tagit min i tron att det var hans egen. Jag hade sett en väska med väsköverdrag som mitt, tog den först men lade tillbaka den på bandet när jag insåg att den inte var min. Jag väntade ett tag och kom då på tanken att förra väskans ägare kan ha tagit min. Så jag okulär-skannade runt och mycket riktigt så hade en annan kille tagit min. Vi redde ut missförståndet.
Jag blev hämtad av ALE och Nate som gjorde en genomgång av min utrustning på B&B:et. Ska kanske fixa mig nya överdragsbyxor. Har ju inga så varför inte. Träffade Pete och Liz.
Senare gick vi och åt middag tillsammans med resten av gänget. En annan svensk, Anders, och en britt och en jänkare. Allt som allt sex personer.
Nu ska jag äta frukost, men jag lär hinna uppdatera fler gånger innan avfärd.
Till topps! /Joel
Nu bär det av!
Till slut, efter många om och men, så bär det nu av tll Antarktis. Från Arlanda flyger jag till Frankfurt för att sedan flyga till Santiago och slutligen Punta Arenas.
Jag har ännu inte riktigt förstått det, kanske för att jag haft en del på jobbet samt att jag klämt in en rektorsexamen precis innan jag åker. Nåväl, igår fixade jag med de sista grejerna, bl.a. ett till DIY-projekt. Jag har letat efter en liten, liten behållare för idomin. Efter mycket sökande gjorde jag en egen med hjälp av huvudet till en liten plastflaska (karamellfärg). Det var bara att såga av den och limma fast en botten. Den blev väldigt liten (se bild nedan, en tvåkrona är med för referens).
I övrigt har jag varit lite nervös för oförutsedda händelser, t.ex. blev jag lite orolig när snön drog in igår. För mitt inre såg jag hur tåg och flyg ställdes in. Jag har alltså bevakat SMHI, och idag är det ju tö-väder, så det ska förhoppningsvis gå bra.
Kanske är det ett tecken på resfeber, men jag är bara hiskeligt rädd för att inte komma fram till Punta Arenas i tid och missa flyget ut till Antarktis, trots två dagars marginal. Jag har försökt att minimera Murphys lag genom att packa sådant som jag inte enkelt kan ersätta i mitt handbagage. Allt det övriga går i den vanliga packningen och det är ju sådant som går att köpa på plats. Av den anledningen får turkisk peber åka med mig i kabinen, medan chokladkakor åter i bagageutrymmet. Som sagt, det sitter i detaljerna.
Jag kommer att uppdatera under några dagar framöver, men sedan får Kristina ta över min blogg, som brukligt.
Vanthållare
Det sitter i detaljerna.
En lyckad bestigning sitter, i mångt och mycket, i detaljerna. Av den anledningen har jag gjort en konstruktion för vanthållare. Det finns färdiga varianter att köpa, och jag har en, men den jag har är opraktisk på så sätt att det är som armband man ska trä på sig. Jag klurade därför lite på en smidigare och enklare variant.
Vanthållare är nödvändigt att ha för att man ibland vill ta av sig tjocka vantar, t.ex. för att dricka vatten. Risken är då att man släpper fokus från vanten och den försvinner, t.ex. blir bortblåst av vinden. Och helt enligt principen, Murphys lag, så om något kan gå fel så gör det det förr eller senare om man inte bygger in säkerhetsåtgärder i systemet.
Principen är väldigt enkel, ett snöre med en tvärstropp som förs igenom en ring. Jag fäste snöret i flärpen på jackan, vilket gör att jag inte perforerade själva membranet. En annan fördel är också att när jag inte använder stroppen, så går det enkelt att stuva undan den och på så vis slippa att den hänger och slänger.
Genom att förenkla tillvaron går det mindre engergi åt till massa olika situationer som blir krångliga och kräver onödig energi. Nu stjälper vantarna i sig inte ett helt lass, men många bäckar små av energiläckage kan.
Stroppens fästning
När man vill stuva undan stroppen.
Hur det ser ut när vanten är på.
Hur det ser ut när vanten är avtagen.
Till topps! /Joel
Smak med sumak
Jag har tidigare skrivit om att förmågan att uppleva smaker försämras på hög höjd. Det gäller dock för sött och salt, medan surt och beskt inte påverkas. Oklart hur det är med umami.
Jag minns att jag en gång åt ett äpple på hög höjd och den syrliga smaken kändes riktigt fräsch. Jag var tämligen less på choklad som blivit alltmer fadd i smaken.
Av denna anledning har jag letat efter syrliga smakförstärkare. Att släpa med sig citron är inget alternativ. Helst ska det vara i kryddform. Efter lite googling hittade jag sumak. En för mig okänd krydda, men som är vanlig i Mellanöstern. Den gick att köpa på den lokala invandrarbutiken.
Igår testades den med lite potatismos och det var riktigt gott, så utöver kryddstark mat kan jag nu smaksätta syrligt. Med förhoppning om god aptit.
Till topps! /Joel
Höghöjdsfysiologi
Nu kommer vi inte att befinna oss på berg som är särskilt höga, men jag tänkte skriva lite om hög höjd, ändå. Lite förenklat kan man säga att det är skillnad mellan bergsklättring och bergsbestigning. Av själva ordet ”bergsklättring” förstår man att det rör sig om faktiskt klättring på snö, is eller klippa. Bergsbestigning är inte fullt lika teknisk, men däremot en fysisk utmaning. Berg som Kilimanjaro och Everest (normalleder) är bestigningar, och med få eller inga klätterinslag.
Själva utmaningen med bergsbestigning, utöver know how kring risker och vintercamping osv. är höjden. Egentligen kan vi översätta det som syrebrist.
De flesta människor kan klara upp till 2500m, utan några problem, men högre upp börjar folk känna av höjden.
För att låta kroppen anpassa sig till den högre höjden brukar man acklimatisera sig genom att ”gå högt och sova lågt”, dvs. man tar sig så högt upp som man känner att man orkar med. Det brukar inte innebära någon direkt fara. Däremot är det viktigt att sedan vända om för att sova på samma nivå som man började när man gick upp. Detta gör att kroppen ställer in sig på en lägre syrenivå och producerar fler röda blodkroppar (syretransportörer) för att kompensera. När kroppen vant sig kan man flytta lägret högre upp, och så håller man på tills man nått toppen.
Bilden visar att på 8848m (Everest topp) är syrehalten endast 33% jämfört med havsnivå. Den mänskliga kroppen kan inte acklimatisera sig till denna höjd, oavsett hur länge man håller på. Man brukar säga att man bara kan acklimatisera sig till hög höjd (ca. 5500m). Ovanför denna höjd bryts kroppen bara ned. Ibland hör man talas om den s.k. ”dödens zon”, vilken börjar över 7000m. På denna höjd kan inget leva något längre tag.
Vad är det som händer i kroppen i och med hög höjd? Rent fysiologisk försöker kroppen att kompensera för syrebristen genom att öka koncentrationen av röda blodkroppar. Dels gör den det genom att producera nya, men det tar tid. Dels ökar den koncentrationen genom att göra sig av med överflödig vätska s.k. diures (ordet är rotbesläktat med "diarré"). Ofta i början av en bestigning måste man gå upp och kissa flera gånger varje natt. Det är alltså viktigt att dricka mycket för att inte bli uttorkad. Om man går upp för snabbt hinner inte kroppen med, utan börjar pressa ut vätska ut i kroppen. Första tecknet på detta är att man kan bli illamående och yr. Detta är symptom på AMS, Acute Mountain Sickness. Det är en snällare höjdsjuka som botas av att man går ned eller stannar på höjden.
Skulle man fortsätta trots dessa varningssignaler, så riskerar man att drabbas av HAPE, High-Altitude Pulmonary Edema, eller HACE, High-Altitude Cerebral Edema, dvs. lung- eller hjärnödem. Båda dessa tillstånd är dödliga om man inte direkt vänder nedåt. Det handlar helt enkelt om att kroppen pressar ut vätska i lungorna respektive hjärnan.
Andra risker med den ökade koncentrationen av röda blodkroppar är att man lättare drabbas av blodproppar. Av den anledningen brukar jag äta blodförtunnande medicin (aspirin) när jag kommer ned på havsnivå.
Denalis toppkam +6100m. Dess nordliga läge gör att syrenivån motsvarar 7000m vid ekvatorn.
Den höga höjden brukar också leda till att man får sömnsvårigheter som sömnapné (andningsuppehåll). Syrebristen kan också leda till hypotermi (nedkylning). Dels pga. att man är orkeslös och inte klarar av att hålla igång, men även om man skulle orka, så finns det inte tillräckligt med syre i blodet för att kunna hålla alla delar varm. Det är huvudorsaken till att man lättare förfryser händer och fötter på hög höjd.
Metabolismen drabbas också på hög höjd. Eftersom det krävs syre för att bryta ned den näring man stoppar i sig, så vill man helst ha snabba kolhydrater. Dessa är relativt enkla för kroppen att bryta ned. Därefter är det protein (helst färdigspjälkat), medan fett som kräver mycket syre bör undvikas. När man nått extrem höjd, kan inte kroppen längre bryta ned någon näring överhuvudtaget. Allt syre går åt till att hålla övriga kroppsfunktioner igång. Ytterligare en försvårande omständighet är att aptiten ofta försvinner på hög höjd. Tyvärr, minskas också ens förmåga att känna smaker som salt och sött, vilket ytterligare spär på aptitlösheten. Dock påverkas inte smaker som surt och bittert lika mycket. Tag alltså med kryddor och smaksättare som är åt det sura/bittra hållet.
Det kroppen gör på extrem höjd är att kannibalisera på sig själv. Den börjar ta den mest lättåtkomliga näring som finns, dvs. proteinerna i dina muskler. Det är alltså därför du bryts ned på hög höjd. Vanligtvis kan inte en människa leva mer än ett par dagar över 8000m.
Höghöjdsäventyr är inte bra som bantningskur, då man kommer hem oförändrat med fett, men med mindre muskler. En viktig lärdom här är också att bygga på sig massa muskler för det är dessa du ska leva av på berget.
Det var lite kort om vad som händer med kroppen på hög höjd.
Till topps! /Joel
