Utebloggen

Nu kommer vi inte att befinna oss på berg som är särskilt höga, men jag tänkte skriva lite om hög höjd, ändå. Lite förenklat kan man säga att det är skillnad mellan bergsklättring och bergsbestigning. Av själva ordet ”bergsklättring” förstår man att det rör sig om faktiskt klättring på snö, is eller klippa. Bergsbestigning är inte fullt lika teknisk, men däremot en fysisk utmaning. Berg som Kilimanjaro och Everest (normalleder) är bestigningar, och med få eller inga klätterinslag.

Själva utmaningen med bergsbestigning, utöver know how kring risker och vintercamping osv. är höjden. Egentligen kan vi översätta det som syrebrist.

De flesta människor kan klara upp till 2500m, utan några problem, men högre upp börjar folk känna av höjden.

För att låta kroppen anpassa sig till den högre höjden brukar man acklimatisera sig genom att ”gå högt och sova lågt”, dvs. man tar sig så högt upp som man känner att man orkar med. Det brukar inte innebära någon direkt fara. Däremot är det viktigt att sedan vända om för att sova på samma nivå som man började när man gick upp. Detta gör att kroppen ställer in sig på en lägre syrenivå och producerar fler röda blodkroppar (syretransportörer) för att kompensera. När kroppen vant sig kan man flytta lägret högre upp, och så håller man på tills man nått toppen.

Bilden visar att på 8848m (Everest topp) är syrehalten endast 33% jämfört med havsnivå. Den mänskliga kroppen kan inte acklimatisera sig till denna höjd, oavsett hur länge man håller på. Man brukar säga att man bara kan acklimatisera sig till hög höjd (ca. 5500m). Ovanför denna höjd bryts kroppen bara ned. Ibland hör man talas om den s.k. ”dödens zon”, vilken börjar över 7000m. På denna höjd kan inget leva något längre tag. 

Vad är det som händer i kroppen i och med hög höjd? Rent fysiologisk försöker kroppen att kompensera för syrebristen genom att öka koncentrationen av röda blodkroppar. Dels gör den det genom att producera nya, men det tar tid. Dels ökar den koncentrationen genom att göra sig av med överflödig vätska s.k. diures (ordet är rotbesläktat med "diarré"). Ofta i början av en bestigning måste man gå upp och kissa flera gånger varje natt. Det är alltså viktigt att dricka mycket för att inte bli uttorkad. Om man går upp för snabbt hinner inte kroppen med, utan börjar pressa ut vätska ut i kroppen. Första tecknet på detta är att man kan bli illamående och yr. Detta är symptom på AMS, Acute Mountain Sickness. Det är en snällare höjdsjuka som botas av att man går ned eller stannar på höjden.

Skulle man fortsätta trots dessa varningssignaler, så riskerar man att drabbas av HAPE, High-Altitude Pulmonary Edema, eller HACE, High-Altitude Cerebral Edema, dvs. lung- eller hjärnödem. Båda dessa tillstånd är dödliga om man inte direkt vänder nedåt. Det handlar helt enkelt om att kroppen pressar ut vätska i lungorna respektive hjärnan.

Andra risker med den ökade koncentrationen av röda blodkroppar är att man lättare drabbas av blodproppar. Av den anledningen brukar jag äta blodförtunnande medicin (aspirin) när jag kommer ned på havsnivå.

Denalis toppkam +6100m. Dess nordliga läge gör att syrenivån motsvarar 7000m vid ekvatorn.

 

Den höga höjden brukar också leda till att man får sömnsvårigheter som sömnapné (andningsuppehåll). Syrebristen kan också leda till hypotermi (nedkylning). Dels pga. att man är orkeslös och inte klarar av att hålla igång, men även om man skulle orka, så finns det inte tillräckligt med syre i blodet för att kunna hålla alla delar varm. Det är huvudorsaken till att man lättare förfryser händer och fötter på hög höjd.

Metabolismen drabbas också på hög höjd. Eftersom det krävs syre för att bryta ned den näring man stoppar i sig, så vill man helst ha snabba kolhydrater. Dessa är relativt enkla för kroppen att bryta ned. Därefter är det protein (helst färdigspjälkat), medan fett som kräver mycket syre bör undvikas. När man nått extrem höjd, kan inte kroppen längre bryta ned någon näring överhuvudtaget. Allt syre går åt till att hålla övriga kroppsfunktioner igång. Ytterligare en försvårande omständighet är att aptiten ofta försvinner på hög höjd. Tyvärr, minskas också ens förmåga att känna smaker som salt och sött, vilket ytterligare spär på aptitlösheten. Dock påverkas inte smaker som surt och bittert lika mycket. Tag alltså med kryddor och smaksättare som är åt det sura/bittra hållet.

Det kroppen gör på extrem höjd är att kannibalisera på sig själv. Den börjar ta den mest lättåtkomliga näring som finns, dvs. proteinerna i dina muskler. Det är alltså därför du bryts ned på hög höjd. Vanligtvis kan inte en människa leva mer än ett par dagar över 8000m.

Höghöjdsäventyr är inte bra som bantningskur, då man kommer hem oförändrat med fett, men med mindre muskler. En viktig lärdom här är också att bygga på sig massa muskler för det är dessa du ska leva av på berget.

Det var lite kort om vad som händer med kroppen på hög höjd.

Till topps! /Joel