Allt sitter i höften
Ett bildspel som Anders gjort från helgens tur till Trängslet.
Det var verkligen en bra tur till Trängslet nu i helgen. Jag hittade tillbaka till "flowet" i min klättring. Tidigare har jag lätt fått pump, vilket har gjort att jag tröttnat snabbt. Detta har i sin tur påverkat mitt ledpsyke. Jag klättrade bättre i fjol än vad jag gjort i år. Dock kom jag på vad jag har glömt bort, och det är att aktivt arbeta med höften in mot isen. Det gjorde hela skillnaden. Jag fick knappt någon pump alls efter denna lilla justering i min klättring. Däremot blev det tyngre för vaderna, men det är mer som det ska.
I Trängslet är isen helt ok. Spillrännan är lika bra som i fjol. Däremot var Brudslöjan lite tunnare. Isen var så tunn att man högg igenom till det rinnande vattnet bakom. I övrigt var det en fin tur, och vi fick en del klättrat. Vi åkte tidigt på lördagsmorgonen, och kom fram lagom till att det ljusnade. Vi slog upp tältkåtan som vi skulle sova i och klättrade sedan till mörkrets inbrott. Kvällen tillbringades i en kaminvärmd kåta. På söndagsmorgonen var vi först på plats vid isen. Som sagt en fin tur.
Till topps! /Joel
Träning v4
En bra träningsvecka med vinterns första isklättring.
Cykel till jobbet (må-fr)
Styrketräning i måndags och fredags (60 min)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Klättring is i Trängslet, lördag och söndag (270)
Totalt 660 min
Till topps! /Joel
Present-höjdmeter-ratio
Kanske har ni hört talas om Uscados, en valuta som mäts i hemmatjänster och hushållsarbete. När man har samlat på sig en viss mängd kan man göra något roligt för dessa, t.ex. åka iväg en helg med sina vänner osv. När det gäller mig och Kristina, så heter den interna valutan "höjdmeter". Allt värderas och mäts i höjdmeter. Detta system blir lite mitt sätt att kompensera för att jag åker iväg, ibland på månadslånga turer.
Ett parallellt fenomen är gåvoekonomi. Även gåvorna kan, i viss mån, omräknas i höjdmeter. Därför hade jag med mig tofflor, kuddfodral, sjal, fruktfat, halssmycke, myrra och en sten från Marocko. Från Kirgizistan hade jag med mig tofflor, skaljacka, broderihantverk och en sten. Lite överraskande är det stenarna som är mest uppskattade. Vi pratar om helt vanliga stenar som jag bara plockat på Khan Tengri och Jbel Toubkal.
Förklaringen jag har fått är att det känns som om bergen ger något tillbaka efter att ha hållit mig borta från hemmet. Det är en ganska fin tanke. Det visar att skaljackor och kuddfodral, till trots, så ryms ibland det största värdet i de enklaste ting...
...för nu snackar vi höjdmeter!
Till topps! /Joel
Träning v3
Cykel till jobbet (må-to)
Styrketräning i måndags (60 min)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Klättring inomhus i onsdags och fredags (150)
Totalt 450 min
Till topps! /Joel
Best of both worlds
Till helgen som kommer har Jörgen, Daniel, Anders och jag planerat att åka upp till Trängslet för att klättra is. Vi kommer att åka tidigt på lördagmorgon och övernatta i Anders tältkåta (med kamin) för att kunna klättra lite på söndag förmiddag, för att sedan åka tillbaka.
Med anledning av denna tur tänkte jag modifiera mina isyxor. När man klättrar is, och speciellt om man leder, så är det nästan omöjligt att ha handledsremmar. Anledningen är att man vill kunna röra armarna fritt samt ibland byta hand på yxorna. Nackdelen med att köra remfritt är att man kan tappa isyxorna, men det problemet har jag löst genom att ha spinner leash, dvs. remmar som går till selen och därför inte är låsta till armarna. En annan fördel med remmar är att man faktiskt kan vila i dem. Eftersom det är vanligt att man får rejält med pump i underarmarna kan några sekunders vila för händerna vara skillnaden mellan att orka eller inte orka.
Jag har sett några lösningar på bl.a. Utsidan, där isyxorna förses med krokar vilka man kan häkta fast till en handledsrem. Eftersom man kan häkta av och på efter behov, så är det en lösning som skänker "best of both worlds", dvs. med och utan rem. Jag har själv filat på en liknande lösning. Även jag använder de handledsremmar som följde med yxorna. Jag kortar av remmen och förser den med en ring. Sedan tog jag smäckrare S-ringar (jag försluter ena änden med tång) och nyttjar det redan befintliga fästet till min trig-rest. Det innebar att jag fick skära bort lite plast på den orangea låsfliken. S-ringarna väger endast 3gr styck, dvs. försumbar viktökning. Klicka på bilderna för större format.
Till topps! /Joel
Hälsporre
Tja, vad ska man säga? Jag måste vara Sveriges klenaste person. Alltid är det någonting som inte är riktigt bra. Nu på senare tid har jag börjat få ont under vänster häl. Det gör som mest ont om morgnarna, eller när jag ska börja gå efter en längre stunds vila. Utifrån min hemmasnickrade diagnos verkar jag ha drabbats av hälsporre. Nu är det ingen värre åkomma, utan den brukar försvinna av sig själv med tiden. Dock ska stretching av vaden hjälpa. Jag kan däremot inte säga att jag hade några känningar i hälen medan jag var i Marocko. Den stora boven i dramat är förmodligen innebandyn. Nåja, ett litet stretchpass såhär på onsdagskvällen kanske gör susen.Till topps! /Joel
Träning v2
Cykel till jobbet (to-fr)
Totalt 60 min
Till topps! /Joel
Tältnätter 2011
Ett av de sätt som jag summerar mina friluftsår är att räkna hur många tältnätter jag skrapat ihop. Nu är detta ingen exakt vetenskap, men det ger ändå en viss indikation. Så här har det sett ut sedan jag noterat antalet
2010 - 33 nätter
2009 - 36 nätter
2008 - 38 nätter
2007 - 24 nätter
För 2011 blev antalet 39 tältnätter, dvs. nytt personligt rekord (lumpen ej inräknad). Givetvis är det i samband med Pamir som de flesta tältnätter skrapats ihop. Nåja, antalet kan verka imponerande men jämför man med Linus som fick ihop 151 tältnätter, är man bara en glad amatör. En annan som slagit personligt rekord är Kristina som har kommit upp i hela tre nätter. En rejäl utveckling om man ser till hennes tälthistorik.
Till topps! /Joel
Kostnader Atlasbergen
Jepp, då var det dags att summera kostnaderna för denna tripp. Jag kan konstatera att det är ganska billigt att vara i Marocko, förutsatt att du vet sakers rätta värde. Vi betalade för mycket för vår taxiresa ut, men eftersom det var vårt hotell som ordnade taxin och angav priset, så trodde vi att de hade fixat en taxi som körde med skäliga priser. Allt som allt gick veckan på drygt 8000, och då är resan såväl som turistlivet i Marrakech inräknat. Hade jag bott i stugan med halvpension hade jag fått räkna med ytterligare 1000kr för fyra dygn, vilket i sig är billigt.
Jag kan absolut rekommendera Atlasbergen som ett alternativ till Alperna om man bara vill göra lite enklare 4000-meterstoppar. Men det finns möjlighet att klättra både is, klippa och mix, så det saknas inte tekniska klätterutmaningar.
Mat och förbrukningsvaror inför resan - 677
Tåg till Arlanda - 588
Flyg Sthlm - Marrakech ToR - 4146
Omkostnader på plats, taxi/hotell/presenter - 2787
Totalt: 8198
Till topps! /Joel
Atlasbergen - dag 5
Det var ett ganska nöjt gäng som packade ihop sina grejer på morgonen. Men mest nöjd måste den unge marockanske stugvärden som fått köpa Anders mobiltelefon för 400 dirham varit. Stugvärden hade varit på mig och Daniel tidigare och undrat om vi ville sälja våra telefoner. En ganska speciell, men rolig grej är att lokalbefolkningen gärna vill byta grejer med turisterna. Till exempel ville många byta till sig mina stavar, och eftersom jag ändå tänkt pensionera dem, så kunde jag byta till mig ett fint berberhalssmycke för dem. Anders och Daniel kunde byta bort arbetshandskar och liggunderlag mot grejer. Jag är ganska övertygad om att kunde ha slängt in mina använda underställsbyxor i utbyte mot någon inhemsk souvenir. Ett råd är att ha med sig grejer som man inte är alltför fäst vid. Man kan alltid sälja, byta eller ge bort grejerna efteråt.
Vandringen tillbaka till Imlil var lätt med tanke på att det gick nedåt samt att jag minskat min packvikt med fem-sex kilo. Allt som jag inte ätit upp gav jag bort till de som arbetade i stugan eller till Kelvin. Trots detta tog det oss nästan tre och en halv timme att gå ned de 1500 höjdmetrarna. Nere i Imlil genomförde vi några affärer med handlarna, innan vi gick och tog oss en pizza. Lagom tills dess att vi var klara kom vår taxi som vi ringt in föregående dag. Man har alltså mobiltäckning vid refugen. Denna gång betalade vi dock inget överpris. 
Allteftersom vi avlägsnade oss från Imlil och Atlasbergen, kunde jag konstatera att det hade varit en bra tur, och att all logistik fungerat ypperligt. Stugorna är välutrustade, så om man vill göra mer behagliga dagsturer är dessa berg absolut värda ett besök. För egen del kändes det bra att ha stiftat närmare bekantskap med den gamle titanen, och att veta att himlen vilar tryggt på dennes axlar.Till topps! /Joel
Atlasbergen - dag 4
Denna dag hade vi bestämt oss för att göra Ras (4083) och Timezguida (4098). Anders som hade uppbådat sina kraftreserver för gårdagens toppning av Toubkal, valde att stanna i stugan och vila sig. Däremot fick jag och Daniel sällskap av en engelsman vid namn Kelvin. Eftersom han var ensam erbjöd vi honom att följa med oss. Ras och Timezguida är också riktigt bra toppar att acklimatisera sig på, då de är hyfsat lättbestigna. Vi tre satte av vid halvåttatiden, ungefär samtidigt som ett ung holländskt par begav sig mot Toubkals topp. Det som var så speciellt med holländarna var att de var totala nybörjare på höghöjdsbestigning. De hade kommit upp till stugan under gårdagen, endast iklädda sneakers, håliga jeans och bomullströjor. Allteftersom vi pratade med dem förstod vi att de saknade både erfarenhet och utrustning. Stavar, isyxa och stegjärn kunde de hyra i refugen, men underställskläder i funktionsmaterial går inte att hyra. Dock skrapade jag, Anders och Kelvin ihop kläder som vi kunde avvara, så till slut var paret hyfsat utrustade. Nu var vädret också riktigt bra de dagar vi var där, men väderomställningar kan gå fort i berg, och det är inte läge att bli överraskad där. Jag kan avslöja att allt gick bra för dem. De kom upp och ned välbehållna, men de hade tur att det fanns människor som besvärade sig för deras skull. Men det är personer som dessa som gör mig lite nervös i bergen.
Inte så mycket för min egen skull, utan för deras. Men deras okunskap kan faktiskt få följder för mig om jag måste ge mig ut i nattens snöoväder för att leta efter någon holländare som aldrig hittat tillbaka till stugan. Nåja, bergen är och ska vara öppna för alla, men det gäller att själv veta vad man gör. Jag skulle t.ex. aldrig ge mig ut i djungeln ensam utan rätt utrustning och rejäl research. Jag förstår inte varför folk tror att berg skulle vara annorlunda.
Hur som helst, vandrade vår tremannagrupp söderut uppför dalen mot det pass som skiljer Toubkal från Ras och Timezguida. Vi lät Kelvin ta täten i och med att han var oacklimatiserad. Synen som väntade oss i passet var otroligt fin. Vi stod där en stund och hämtade andan samt njöt av utsikten innan vi fortsatte uppåt. Leden började övergå i scrambling, och bitvis var det riktigt rolig klättring. Dock kom vi upp på själva platån ganska snart, och väl däruppe kunde vi tydligt se de båda topparna, vilket skiljs av en sänka. Vi bestämde oss för att först ta Timezguida, dvs. den topp som låg längre bort. Detta för att inte behöva gå upp och ned i onödan. 
Sagt och gjort, så gick vi först upp på Timezguidas flata topp. Vi pausade bara som hastigast innan vi gick raka spåret mot Ras' topp. Denna topp erbjöd i alla fall lite variation i form av scrambling. Vinden hade mojnat, och det var en riktigt fin dag. När vi var klara på toppen började vi ta oss nedåt. I början tog vi samma väg som på vägen upp, men senare vek vi av i en snöränna till vänster, vilket gjorde att vi slapp scrambleklättra nedåt. Resten av dagsturen var bara en promenad i parken. Solen värmde fint, och vi hade nu gjort fem toppar på tre dagar. Till kvällen hade vi bestämt att vi skulle få belöna oss med middag inne i stugan. Väl framme möttes vi av en något piggare Anders. Vi satte oss en stund i solen innan vi senare gick in för att sätta oss vid middagsbordet där det serverades en efterlängtad tagine.
Till topps! /Joel
Atlasbergen - dag 3
Halv åtta var vi på väg nerför dalen för att hitta insteget till den norra couloiren. För att inte tappa höjdmeter i onödan höll vi oss långt till höger och traverserade utmed bergets lägre delar. Efter ett tag kom vi fram till en mindre korridor som svängde likt en banan uppåt, till vad vi trodde norra couloiren. Dock insåg vi att vi kom upp på ett annat fält som löpte parallellt med den norra, och att vi var tvungna att ta oss over en ryggås för att komma rätt. Vi tog sikte på en svacka högre upp på ryggen, likt en näsrot. Vi visste ju inte vad som väntade oss, men förhoppningsvis skulle det gå att ta sig ned från ryggen på andra sidan. Denna väg var helt ospårad, så på ett sätt gjorde vi en egen variant av norra couloiren. Det var inga problem att hitta en väg ned från ryggen, så vi var nu på den kända leden. I huvudsak var det bara att sikta mot passet. 
Efter ett par timmars vandring hade vi slutligen nått upp till där det började plana ut. Ganska tidigt hade vi sett en kulle som skulle kunna vara förtoppen Imouzzer (4010). Trots begrundande av kartan var vi tveksamma, för det var bokstavligen bara en grushög. Kunde det där verkligen vara en topp? På grund av dess visuella obetydlighet valde vi att söka oss söderut mot tydligt högre områden. Vi tog höjdmeter för höjdmeter och innan vi visste ordet av så kunde vi se den välbekanta toppmarkören på Jbel Toubkal. Den lilla grushögen vi passerat där nere var alltså Imouzzer. Nåja, det var ändå ingen större förlust att vi inte gjorde den. Nu stod vi i alla fall på Nordafrikas och Atlasbergens högsta topp. 
Vädret var helt underbart med värmande sol och helt vindstilla. Vi beundrade utsikten i minst en halvtimme. Runt om oss såg vi Haute Atlas breda ut sig. Och långt, långt i söder kunde man nästan skönja Saharaöknen. Det var en riktigt vacker dag. Efter att ha tagit våra foton följde vi leden till den södra couloiren. Den första delen leder ned till ett pass där leden delar sig. Från passet kan man även ta sig till den andra toppen Toubkal Ouest (4030). Jag och Daniel beslutade oss för att passa på och göra även den västra toppen. Och medan vi gick i passet, så såg vi Anders längre ned på berget. Det gladdes oss rejält att se att han kämpade sig uppför berget, trots förkylning och matförgiftning. Jag och Daniel passade på att äta lite lunch innan vi tog de sista hundra höjdmetrarna till toppen. I huvudsak bestod toppbestigningen av skråvandring på sten för att i slutet gå över till lite scambling. Väl nere från toppen var det bara att gå den breda och välupptrampade leden nedför berget till refugen. Bitvis var det en rejäl lutning, vilket var påfrestande för knäna. Vi förstod att det var en snabb väg upp, men den var riktigt tråkig. 
Hela turen tog oss drygt fem timmar, men vi var ganska pigga och fräscha när vi satte oss i solen utanför stugan. En svalkande Coca-cola som belöning unnade vi oss också. Jag kan berätta att vi köpte allt vårt vatten från stugan, 15 dirham för 1,5L. Vi slapp på så vis omaket med att smälta snö, och det var nog ganska bra med tanke på att det var svårt att hitta ren snö i närheten av stugorna. Efter några timmar kom Anders ned från berget som en av de sista för dagen. Han var helt slut, men han hade nått toppen. Med tanke på förutsättningarna, så hade han gjort en riktig bedrift. Samtliga somnade in gott den natten.Till topps! /Joel
Atlasbergen - dag 2
Vi hade förhört oss om förhållandena under gårdagen, och kommit fram till att det inte fanns någon anledning till alpin start. Därför tog jag och Daniel sovmorgon ända till klockan 06.00. Anders som hade blivit dålig under kvällen var tvungen att vila denna dag, och därför hade jag och Daniel bestämt oss för att göra ett försök på Akioud (4030) och Afella (4043) istället för Jbel Toubkal. Förhoppningen var givetvis att Anders skulle hinna krya på sig till nästa dag, och att vi då skulle göra Toubkal gemensamt. 
Hur som helst, kom vi iväg ganska sent 07.30. Stigen till Akioud följer dalgången söderut (uppåt). Det var soligt och det blev ganska varmt under dagen. Efter trekvart var vi tvungna att följa en smal ravin snett västerut. Det var en vacker ravin med tvära stenväggar som löpte på båda sidor om en. Längre fram öppnade sig ravien till en dalgång som ledde upp till passet som skilde Akioud från Afella. Det innebar att vi först fick traversera lite på skrå. Dock siktade vi lite för mycket åt väster (höger). Uppe i passet finns ett flertal större klippformationer, och mellan dem löper snötäckta raviner. För att komma direkt på Akioud ska man sikta mot den längst till vänster, men det hade vi missat, vilket gjorde att vi först var ganska förvirrande kring vilken klippa som var Akiouds topp. Vi insåg att vi var tvungna att passera ett par stora klippor. Detta var inte gjort i en handvändning, men till slut kunde vi ta oss till toppen. Dock hade vi först stått på en annan topp och misstagit den för den riktiga toppen.
Väl på toppen försökte vi staka ut den väg som skulle leda oss till toppen av Afella. Men var vi än tittade verkade det rejält brant och svårframkomligt, trots att kartan sa att det skulle gå att bara följa sadeln över till andra sidan. Det skulle senare visa sig att kartan vi hade inte var riktigt uppdaterad, utan att den led som var markerad förvisso existerade men att det var en utpräglad klippklätterled. Och eftersom vi inte hade någon klätterutrustning överhuvudtaget, så var det aldrig aktuellt. Vi konstaterade att vi inte skulle kunna göra Afella från vår position, så vi beslutade att bege oss tillbaka till refugen. Det var i sig inget större bakslag, utan vi var ganska nöjda med dagen. Enligt den ursprungliga planen skulle vi ha gjort denna tur när vi var acklimatiserade, just för att den brukar anses som ganska ansträngande. Turen hade tagit oss fyra timmar, men då hade vi också stannat för lunch.
Vid refugen satt vi och solade en stund för att sedan gå in värmestugan när solen gick ner bakom bergen. Anders hade hunnit bli både bättre och sämre under tiden som vi var borta. Det var tveksamt om han skulle orka göra ett försök på Toubkal följande dag. Jag och Daniel såg i alla fall till att få i oss middag innan vi gick och lade oss för nästa dags tur.
Till topps! /Joel
Atlasbergen - dag 1
05.45 vaknade Daniel, Anders och jag av att en metallisk men melodisk stämma ljöd genom den arabiska gryningen. Det var dags för böneutroparen att uträtta sitt värv, såhär på nyårsdagens morgon. Under gårdagen, nyårsaftonen, hade vårt sällskap landat i Marrakech efter en fem timmar lång flygning. Det vi inte uppfattade, i mörkret, på vår väg till hotellet Riad No10, var att det låg granne med en moské. Men det blev vi som sagt varse. Dock måste jag tillstå att det var ett häftigt sätt att vakna på, för man insåg verkligen att man vaknade upp i en främmande kultur. 
Efter frukosten tog vi våra packningar till den av hotellet beställda taxin. Taxin skulle ta oss hela vägen till Imlil för 80€, vilket vi trodde var normalt, men som vi i efterhand förstod var alldeles för dyrt. På tillbakavägen betalade vi endast 350 dirham (280kr) till samma taxichaufför. Nåväl, det är inte alltid lätt att veta vad som är ett rimligt pris. På vägen ut till Imlil, ca. 9 mil, stannade vi på en bensinmack för att köpa bensin till våra kök. Att få tag på vanliga gasbehållare verkade ganska svårt. Om man har kök med fransk bajonettfattning går det att köpa gas. Ett alternativ är att ta med en adapter för att på så vis slippa böket med bensin. 
Vi anlände i den pittoreska och charmiga berberbyn Imlil lagom till lunch. Vi beställde in en Tagine, ångkokt mat tillagad i speciella konformade lergrytor. Det var vår första riktiga tagine på resan, men fler skulle det bli. Efter en timme var vi klara och redo för att påbörja vår vandring som skulle ta oss från 1700 till 3200 höjdmeter. Vårt mål för dagen var Refuge du Mouflon/Toubkal. Vandringen i sig beredde inga speciella problem. Stigen var bred och vältrampad, men det var lite problem att hitta rätt väg ut från byn. Dock var det behagligt varm, och packningen vägde nog inte mer är 23-25kg. Ganska snabbt börjar man ta höjdmeter, och det stod inte länge på förrän man kom i nivå med plättar av snö. Utmed stigen finns det en moské och ett par ställen där man kan fylla på vattenbehållarna. Känslan av att vandra i dalgången var likt den man kan få i Alperna. Behagligt och naturskönt.
Efter fem och en halv timme kom vi slutligen fram till Refuge du Mouflon, vilket är den första av två refuger som ligger inom 20 meters avstånd ifrån varandra. Refuge du Toubkal, är nog mer besökt, inte för att det är bättre eller billigare, utan för att det delvis sköts via det franska alpinistförbundet. Många guidade grupper hamnar alltså där. Mouflon verkar mer vara kopplat till lokalbefolkningen, så det kändes helt okej att stötta dem. Dessutom hade de ett riktigt fint värmerum som höll medeltemperatur på 20-23 grader. Anders som hade bestämt sig för att stötta den lokala ekonomin tog in på stugan, medan jag och Daniel gick och satte upp vårt tält strax utanför. Det kostade 20 dirham (16kr) per natt för vårt tält. Anders fick betala 300 dirham (240kr) för halvpension. Eftersom vi var lite trötta efter två dagars resande med massa nya intryck + en ganska mödosam anmarsch gick vi och lade oss ganska tidigt den kvällen. Vi var i alla fall på plats, och det var nu äventyret skulle börja på riktigt.
Till topps! /Joel
Träning v1
Inför Atlasbergen hade jag tränat lite annorlunda än brukligt. Jag satsade mer på gymträning och styrka, än kondition. Upplägget berodde dels på att bergen i sig inte ställer några enorma krav, dels på att hösten inte erbjudit de bästa förutsättningarna för löpträning. När jag i efterhand utvärderar träningsupplägget, kan jag konstatera att min relativt dåliga kondition räckte gott och väl. När man bestiger berg når man sällan några tröskelnivåer i pulsen. Däremot är det viktigt att musklerna klarar av att arbeta anaerobt (brist på syre). Styrketräning är ett bra sätt att förbereda musklerna på detta + att ökad muskelmassa ger kroppen mer energireserver på hög höjd.
Måndag, Refuge du Mouflon (3200) - Akioud (4030) - Refuge du Mouflon (240 min)
Tisdag, Ref d M - Jbel Toubkal (4167) - Toubkal Ouest (4030) - Ref d M (315 min)
Onsdag, Ref d M - Timezguida (4098) - Ras (4083) - Ref d M (330 min)
Torsdag, Ref d M - Imlil (205 min)
Totalt 1090 min
Till topps! /Joel
Onsdagstoppar
Sista bergsdagen för Marockoturen, och idag har de tagit Ras (4083 möh) och Timesguida (4098 möh). Det blev fem 4000 meters-toppar på tre dagar i Atlasbergen, och jag anar en nöjd grupp. Ikväll firar de med att äta mat inomhus, i stugan som finns vid Refuge du Mouflon (3200 möh). Imorgon blir det vandring tillbaks till Imlil, för att sedan åka tillbaks till Marrakech. De hinner i alla fall med en dag av stadsliv innan flyget hem på lördag.
Jag gläds med Daniel, Anders och Joel - roligt att det gick så bra, för nu blir det inga fler 4000 meters-toppar förrän tidigast till....jaha, påsk, kanske?!? ;)
Mot nya höjder!/Kristina
Jbel Toubkal och Toubkal Ouest
Antagligen blir det minst en dag till av berg, innan de återvänder till Marrakech, för att leta fina broderade kuddfodral enligt önskelistor hemifrån. Kanske har de lite annat att uppleva också, medinan, Koutoubia-moskén, och ett behagligt januariväder med runt 20 grader på dagarna. En helt okej uppladdning inför att återvända till jobbet, skulle jag tro!
Mot nya höjder!/Kristina
Akioud
Det blev en 4010-meters topp idag, Akioud. Jag vet inte varför det blev ändrade planer, men återigen är siktet inställt på Jbel Toubkal nästföljande dag, med goda väderförutsättningar. Vad jag däremot vet är att Joel är förkyld. En snorig och snörvlig bestigning att se fram emot, alltså. Inte alls sådär glamorös som vanliga bergsbestigningar är... ;) Kanske blir han friskare över natten. Nåja, så illa som i Pamir, det lär det knappast bli!
Mot nya höjder!/Kristina
Träning v52
En jobbfri vecka och en mycket blygsam träningsvecka, om man inte räknar med den hårda mentala träning som ett rejält pass på IKEA i mellandagarna medför. Dock avslutades IKEA-dagen med att Joel hängde med mig på Friskis & Svettis, för det som han kallar för ett "hopp- och skuttpass". Veckans enda riktiga träningstillfälle:
F&S Medelpass i torsdags (60 min)
Imlil 1700 möh till Refuge du Mouflon 3200 möh (330 min)
Totalt 390 min
Jag tränade mer än Joel den här veckan. Det händer inte ofta!
(red) Ledsen Kristina, men du hade inte räknat med att jag påbörjade vandringen på söndagen. (Joel)
Mot nya höjder!/Kristina
2012s första tältnatt - جبال الأطلس
Joel, Anders och Daniel har efter nyårsfirandet förflyttat sig från Marrakech ut till Atlasbergen. De ligger i sina tält på 3200 möh och imorgon siktar de mot toppen på Jbel Toubkal. Väderprognosen ser lovande ut, bra bestigningsväder, med lätt vind och några minusgrader på toppen.
Nytt år, nya höjder! :) /Kristina
