Utebloggen

Jepp, nu är biljetterna bokade! För några dagar sedan fick jag ett mejl från Benny, där det framgick att flyget är bokat och klart. Vi flyger med Aeroflot från Stockholm 9 juli, och mellanlandar på Sheremetyevo-flygplatsen i Moskva. En flygplats som jag besökt när jag var till Elbrus. Därifrån flyger vi sedan till Bishkek. Tanken är att vi ska flyga inrikes från Bishkek till Osh i nästa etapp, men det går inte att boka detta flyg från utlandet, utan det måste göras av våra kontakter i Kirgizistan. En enkel resa går på 65€. Anledningen till att vi tar inrikesflyget är att vi åkte buss förra gången, och det var en jobbig och skrämmande upplevelse. Vi kommer inte ha så många dagar på oss, så det finns en poäng med att effektivisera resandet. Flyget hem till Sverige avgår 31 juli, så lite drygt tre veckor kommer vi att tillbringa i Centralasien.

Det ska bli skoj!

Till topps! /Joel

En träningsvecka, helt enkelt.

Innan den senaste alpturen köpte jag ett par nya stavar. Det blev ett par Exped Trekking Poles Alpine 125 (407gr). Anledningen var att jag hade bytt bort mina gamla trotjänare i Marocko. När det gäller stavar verkar många vara lite skeptiska. Jag vet inte om det är för att man förknippar det med Nordic Walk, och därigenom att det handlar om pensionärer. Speciellt ungdomar verkar ha svårt för att gå med stavar.

I alpina sammanhang har jag också varit med om att kamrater inte haft stavar, vilket de senare bittert ångrat. Åtminstone vid två tillfällen har medbestigare konstaterat att de aldrig ska gå i bergen igen utan dessa knäbesparare. Nu kanske någon undrar om det inte går åt mer energi att ha stavar. Både ja och nej, skulle jag säga. Visst arbetar man fler muskler, men å andra sidan fördelar man också bördan på kroppsdelar. I bergen går du långa sträckor under lång tid, dag efter dag. Det blir en enorm ansträngning för benen, och då kan stavar vara en bra avlastning. Dessutom behöver man inte parera och balansera på samma sätt utan dem. Just detta balanserande med packning är extra tungt på hög höjd.

Alltså, nästa gång du ska upp i bergen; ta med dig stavar!

Till topps! /Joel

En annorlunda träningsvecka pga. resan till Zermatt. Efter en intensiv påskhelg blev det lite välbehövlig vila. Det är trots allt så att kroppen bygger upp sig när man vilar. Träning är bara ett sätt att förbereda sig på det.

Måndag Klein Matterhorn - Breithorn (180 min)
Söndag inomhusklättring KFUM (90 min)
Totalt 270 min

Till topps! /Joel

Det var inte direkt så att jag vaknade och tänkte "nä, men om man skulle ta och bestiga ett lagom högt berg just idag?", på annandagens morgon. Vi hade slut på hotellnätter i Randa, och vi skulle checka ut och åka mot Zurich. Dessutom såg det ut som att vädret inte skulle stå på vår sida den här dagen heller. Vid frukosten frågade vi den glade hotellägaren om när han ville att vi skulle lämna hotellet, varpå han raskt erbjöd oss en extra natt, utan kostnad. Hm. Klart intressant! (Matterhorn Golf Hotel i Randa. Våra varmaste rekommendationer!) Vi tillbringade förmiddagen med vårt vanliga velande kring om det blåste och hur mycket det i så fall blåste, och om de skulle öppna linbanan till Klein Matterhorn eller inte. Någongång i 11-tiden ringde Joel till något center i Zermatt, och fick till sin förvåning besked om att linbanan var öppen. Han la på, vände sig till mig och sa "Jaha, Kristina, ska du bestiga Breithorn, då?". Jag hade förslöats lite lagom, där jag låg i sängen och spelade mobilspel, och svarade "Nä. Tror inte det", men var inte så svårövertalad, för inom tjugo minuter stod vi på tågstationen, packade och klara.

Den här gången gick promenaden till linbanan på halva tiden, jämfört med gårdagen. Mycket bestämda kliv. Vi gled smidigt uppför bergssluttningen i en linbanekarbin, tillsammans med två amerikanska killar. Jag tycker inte alls om linbanor, men efter en stund kändes det rätt okej ändå. "When it comes to technology, you just have to trust the Swiss...." Den sista biten upp till Klein Matterhorn var mer av en boskapsvagn, gällande just linbanan. Så många skidåkare som möjligt in i en kabin, och så rejäl stigning upp till runt 3 800 möh. Urk.

Vi åt en snabb lunch på Klein Matterhorn-restaurangen och Joel snackade med någon kille i serveringen om vädret på Breithorn just idag. Det där med schweizare och engelska är inte alltid en lyckad kombination, och det dröjde innan serveringskillen förstod att det inte var igår eller imorgon vi tänkt ge oss på Breithorn, utan idag. När han väl insett det, kom han springande efter oss för att säga att vi skulle låta bli. Den sista linbanan ner gick vid 16.30, och klockan var 13.45 när vi stod ute på berget. "You must do Breithorn in ze morning!" Joel var inte road alls, rätt irriterad och arg. Vi hade ju missat den detaljen, när sista linbanan gick tillbaks. Lösningen just där och då var att i alla fall gå ut och vandra en stund på glaciären. Det fick gå fort att sätta på stegjärn och knyta in sig, och det syns på bilderna att jag har gjort fel med coilingen av repet - något jag ju själv aldrig skulle ha märkt, om jag inte fått det omsorgsfullt påpekat för mig i efterhand. ;)

Vi stegade iväg, och jag visste precis vad som hänt inne i huvudet på Johansson. Det syntes i blicken och på stegen. Han skulle försöka göra Breithorn på två timmar och fyrtiofem minuter, och hinna tillbaks till sista linbanan ner. En normalbestigning tar ungefär fyra timmar, kanske upp mot fyra och en halv. Jag hade blivit lovad en lugn och fin vandring, med paus för chokladätande och fotografering, men det var bara att glömma. Jag köpte konceptet den här gången. Jag ville ju upp. Däremot var jag mer inställd på att jag precis lika gärna kunde gå ner i slalombacken om det krävdes, för när jag väl såg toppen i verkligheten var det ingen tvekan om att jag skulle ta mig dit.

Breithorn var inte speciellt ansträngande i jämförelse med de dagsetapper vi gjort dagarna innan. Snön höll för att gå på. Det fanns andra människor att fästa blicken på. Det var brant, men inte alldeles jättebrant. Mina försök till att vara social och prata med Joel om hur det gick för andra på berget, avslogs dock bryskt. Fokusera! Vi avverkade glaciären snabbt och zickzackade oss uppför berget. Det blev i stort sett inga pauser alls, utan ett tempo som höll för att gå i, men som inte gav så mycket tid för att titta på utsikten. Ju högre vi kom, desto mer molnigt blev det, dessutom. Vid några tillfällen kände jag mig lite yr, av den tunna luften, men jag var inte rädd för att ramla och hade aldrig i livet vänt i det läget. Inte för lite yrsel, heller! Det visste jag i förväg att jag skulle kunna känna. Jag räknade stegen - ett, två, tre, fyra - det borde varit en höjdmeter. Och så om igen - ett, två, tre, fyra - ytterligare en höjdmeter. Det var väl fokuserat?

Och sen var vi bara där! Jag hade bara några steg kvar. Joel stod på toppen och räckte ut handen mot mig, och sen var jag högst upp på Breithorn, 4 167 meter över havet. Jag var så nöjd! Det gick ju inte att få svindel heller, eftersom utsikten försvunnit in i dimman. Vi tog några bilder, och sen var det bara att stega iväg nedåt, med sikte på linbanan. Vi hann precis, med minsta möjliga marginal. Jag hann ta någon enstaka snabb bild medan vi gick där, men fick lägga den mesta kraften på att hänga med. Jag tror faktiskt att Joel var lite imponerad av att jag kunde hålla hans furiösa tempo. Känslan när vi gled nedåt i liftkabinen var obetalbar. En riktigt härlig upplevelse! Starkt!

Det här var min första 4 000 meters topp. Jag kan inte tänka mig att det inte blir fler. Det var utmanande och roligt, och jag är stolt och glad för att jag klarade av det. Tack, Joel, för att du tog med mig upp på nya höjder. Kanske har jag förstått lite mer av vad det är som driver dig. (Att få äta en välförtjänt middag när man kommer ner igen!) Och fatta att vi har pussats på toppen av ett 4 000 meters berg! Det, det är ju unikt! ;)

Mot nya höjder!/Kristina

När vi började sträcka på oss på påskdagens morgon var jag helt inställd på att det var idag jag skulle upp på 4 000-metersberget. Vi hade kollat vädret dagligen i mer än en vecka, och var det någon dag som såg bra ut, så var det just påskdagen. Tyvärr stämde inte riktigt verkligheten med väderprognoserna, och av alla scenarier jag föreställt mig under de senaste veckorna så hade jag missat just det här. Vi åkte in till Zermatt. Vi stegade iväg till linbanan. Vi stod i den långa kön för att köpa biljetter. Och så säger tanten i luckan att Klein Matterhorn är stängt! Jag hade föreställt mig att ramla ur linbanekabinen. Jag hade sett mig stå på en liten avsats i en avgrundsdjup glaciärspricka, väntande på att någon eventuellt skulle rädda mig. Jag hade snudd på känt känslan av att tappa fotfästet och rutscha nedför Breithorn och på något märkligt vis kullerbytta iväg till en riktig brant, där repet möjligen skulle rädda mig, alternativt ta Joel med mig ner i avgrunden. Men inte att bli stoppad av en liten tant i en lucka! Det var jag inte med på!

Vi slickade våra sår på ett kafé med snorkig personal en stund, innan Joel genom kontakter med liftmänniskorna avgjorde att Klein Matterhorn knappast skulle öppna alls den här påskdagen. Det blåste riktigt hårt däruppe. Det var bara att ge sig och stövla tillbaks till tåget. Verkligen surt! Dessutom var det sista dagen i Zermatt-trakten, vi skulle ju vidare mot Zurich nästa morgon. Som terapi bestämde vi oss för att finpromenera lite på en alpsluttning. Joel hittade skyltar som han gillade, vilket avgjorde åt vilket håll vi skulle gå. Jag gick först den första kvarten, och fick sen betala för det, genom att Joel fortsatte i det tempo jag börjat i. Jag sackade efter. Det blev ändå en fin och idyllisk vandring, genom skogen, som så småningom glesnade ur allt mer. När vi var uppe vid trädgränsen passerade vi 2 000 höjdmeter, ungefär. Eftersom vi gick i Joel-tempo kom vi till Europahütte (som var stängd) på knappt två timmars vandring. Nere i dalen stod det på skyltarna att det var en 2 h 45 min vandring. Det var i alla fall strålande vacker utsikt, klart värd att svettas lite för.

På vägen ner stötte vi på helt nya bekantskaper för mig, nämligen bergsgetter. Knappast höjdrädda, va? De kastade sig mer eller mindre ut för branterna, med viss elegans, till skillnad från mitt ajande och ojande på nedvägen. Jag fick ju skavsår! Tydligen har jag fel teknik för uppförsbackar. Det blev ytterligare en mycket stillsam kväll. Jag hade mer eller mindre gett upp tanken på Breithorn, och packade för att ta tåget mot Zurich istället. Men - nu är ju Joel inte riktigt den som ger sig, så en förmiddag till hade vi på oss.

Mot nya höjder!/Kristina

Någon av de senaste dagarna tittade Joel på mig och undrade om det var hans eller min idé, det här med att ge sig av till Alperna på påsklov. Det är svårt att svara på, tanken har ju bollats ett tag, och nu sitter jag här med blåmärken och stegjärnssår på vaderna. Men jag är nöjd och glad och har riktigt speciella upplevelser i bagaget. Vi åkte ner på Långfredagen, till vår lilla schweiziska alpby Randa. Vilket bra ställe att bo på! Vi hamnade hos en italiensk hotellägare med stort engagemang, som dagligen skakade på huvudet åt vår idé att bestiga Breithorn. Fel säsong, fel väder, fel förutsättningar. Det är sånt man inte ska säga till Joel, han blir bara mer beslutsam av det...

Jag befann mig ju i händerna på en sann bergsführer, med ett tydligt uppdrag, så det är klart att det fanns ett genomtänkt upplägg. På påskaftonen tog vi bergståget upp till Gornergrat, på 3089 möh. Nytt höjdrekord! Dessutom var det första gången jag såg Alperna, sådär på riktigt. Storslaget! Jag var alldeles tagen. Det är absolut något av det vackraste jag sett. Matterhorn och den blå himlen och den vita snön, och de fotograferande japanerna... Det här var ju en acklimatiseringstur, och innan vi klev på tåget uppför bergssluttningen hade vi gått förbi det alpina centret i Zermatt. Anders hade tipsat Joel om att Riffelhorn skulle kunna vara en bra topp att acklimatisera sig på. På alpincentret fick vi däremot beskedet att det inte var någon bra idé att ge sig på Riffelhorn. Det var för mycket snö, och det är ett berg som man ska kliva runt på om somrarna, utan snö. Det innebär en del klippklättring. Återigen - sånt man inte ska säga till Joel. Vi klev i stegjärnen vid Gornergrat och gav oss ut på vandring. Den första lilla kullen var helt i min smak, mjukt rundad och med vacker utsikt och många rösen. Jag fick kika lite på Breithorn på närmare håll, också. Färden ner mot Riffelhorn var ganska ansträngande, vi klev igenom de översta snölagren gång på gång, och stod i snö till midjan mest hela tiden. Det gick åt en massa energi åt att sparka sig loss, och det var nog där jag satte stegjärnen i vaderna vid några tillfällen.

Riffelhorn såg rätt obehagligt ut på närmare håll, men jag ville ge mig på det, även om jag förstod att jag aldrig skulle ta den där sista bergsknallen. Där skulle man tydligen repklättra, och där går definitivt en gräns för vad jag kan tänka mig. Jag är ju höjdrädd på riktigt! Det var tungt att ta sig uppför Riffelhorn. Ingen hade gjort det på ett bra tag, så det fanns inga stigar eller spår att följa, bara att harva på. Jag fick någon märklig effekt på djupseendet, och hade svårt att se om det gick uppåt eller nedåt, så Joel fick gå först och jag fick lite hjälp av hans fotspår. Vi gjorde en alldeles riktig kamvandring, där det syntes hur brant det var på sidorna. Jag ser rätt kaxig ut på bilderna, men det var en hel del "Joel, nu är jag rädd på riktigt!"-rop. På näst sista klippavsatsen fick jag definitivt nog av höjd. Repet fastnade i en klippskreva, och jag fick backa för att få loss det, och kände att med den höga, rädda puls jag hade där och då var det inte bra att fortsätta. Jag hade inte kontroll, och ingen avsikt att utsätta mig för någonting som kändes så obehagligt, så jag stannade där. Joel gick vidare mot toppen, och jag fick sitta mitt på berget en halvtimme och fundera på hur jag skulle kunna rädda honom, ifall att han inte kom tillbaks. Titta på utsikten tänkte jag minsann inte göra, i alla fall, även om jag visste att den var vacker. Lite för svindlande, just då.

När jag backade ner för att sitta still och vänta in Joel, halkade jag till, och Joels vattenflaska försvann därmed rätt utför stupet. Det var inget att göra åt det, men det förstärkte verkligen känslan av att jag nog borde röra mig mycket försiktigt och kontrollerat, så att inte jag också hamnade på en glaciär långt där nere. Vi kom ner ordentligt, men det dröjde innan mina adrenalinnivåer sjönk. På väg tillbaks upp mot bergståget flåsade jag rätt ordentligt, medan stegjärnen samlade på sig en massa snö, så jag vandrade på platåskor. Jag var rätt mör när vi var tillbaks i Zermatt. Det är ganska sällsynt att jag drar i mig en liter Coca-Cola och en hel pizza, men det är ju också än mer sällsynt att jag kliver omkring på bergskammar. Oj, vad jag sov gott sen! Vi höll väl knappast ut till kl 22, också en anledning att bo i Randa. Det var liksom inte aktuellt med något nattklubbsliv för oss...

Mot nya höjder!/Kristina

Långfredagen - Jag och Kristina åkte ned till Zermatt över påskhelgen för att vandra lite i bergen. Utöver att semestra ihop, så ville jag att Kristina skulle få se Alperna och Zermatt. Resan påbörjades på långfredagen med att vi anlände till en riktig pittoresk by, Randa. Det var alltså hotell som gällde, så jag kan inte bokföra några tältnätter. Jag kan absolut rekommendera att bo i Randa, som visserligen ligger en bit från Zermatt, men det går två-tre tåg i timmen. Det tar inte heller mer än 20 minuter att åka in. Randa, mycket vackrare, mycket mer prisvärt! På minussidan är väl att det är sämre med after ski och nattklubbar.

Påskaftonen - Denna dag ägnades åt acklimatisering. Vi åkte in till Zermatt för att där ta bergståget upp till Gornergrat (3089). Ett nytt höjdrekord för Kristina. När väl steg av tåget möttes vi av ett otroligt vackert sceneri. Ett soldränkt Monte Rosa-massiv låg framför oss i sin fulla prakt. Skönheten var så påtaglig att Kristina började prata om att det var bland det tre vackraste saker hon någonsin sett. Det hela slutade med att det var det vackraste hon sett. Inte illa!

Vi tog på oss selar och stegjärn innan vi började vandra nedåt. På vägen ned gick vi uppför en mindre höjd. Ett litet smakprov på vad som skulle komma senare. När vi nästan kommit ned till Rotebodens station svängde vi av mot Riffelhorn (2927). Normalleden är graderad till F (facile=lätt), men det gäller sommartid. I alpincentret nere i Zermatt hade de sagt att Riffelhorn inte var görligt pga. den myckna snön. Jag och Kristina bedömde att det nog skulle gå. Vi siktade in oss på den östra kammen. Snön var djup och den hade inte mycket bärighet. I vissa partier sjönk vi igenom vid varje steg. Ibland var vi t.o.m. tvungna att krypa fram på alla fyra över snön, men ve den som ger sig. Vi kom fram till den stenigare ryggen, och från den var det enklare att vandra uppåt. En bit från den absoluta toppklippan kände Kristina att hon inte ville gå högre. Att scrambla på 15m lodrät vägg, fasta rep till trots, kändes som ett för stort steg på en alpin premiärtur. Den sista biten fick jag alltså göra solo. Och även om Riffelhorn inte är särskilt imponerande, så var det en pulshöjare att klättra osäkrad uppför repet. En snabb toppbild, och sedan tog vi sikte mot Roteboden station. Hela turen tog oss ca. tre timmar. En spännande och inspirerande första tur.

Påskdagen - Idag var det tänkt att vi skulle göra ett försök på Breithorn, men tyvärr blåste det alldeles förfärligt uppe vid Klein Matterhorn (3820) som är toppstationen på linbanan. Med ett visst mått av besvikelse och frustration återvände vi till Randa för att tänka ut en ny plan. Förhoppningsvis skulle vädret bli bättre nästa dag, men för att inte gå sysslolösa tänkte vi ta en vandringstur i bergen precis vid Randa. För min del var det intressant för att vi skulle gå på leden som gick till Dom-hyttan. Eftersom jag har tankar på att någon dag bestiga bergen Dom (4545) och Täsch (4491), var det förenat med viss nytta att veta hur leden såg ut.

Vi vandrade lätt, dvs. med trailskor och utan packning. Eftersom det var hyfsat brant tog vi in många höjdmeter på kort tid. Innan vi ens visste ordet, så var på på 2000 meters höjd, och då hade vi avverkat 600 höjdmeter. Kristina som hade fått blodad tand, ville att vi skulle minst upp på samma höjd som Kebnekaise, så vi fortsatte uppåt. På motsatt sida av dalen började vi se mer och mer av Weisshorn (4506). Ett av Alpernas vackraste berg. En vacker vit topp som utgör själva idealbilden av ett berg. Vi hade nu kommit så högt upp att vi bara hade 10 minuters gångavstånd till Europehütte (2260). Utsikten var helt otrolig. Glaciären nedanför Weisshorns topp liknade en brusande vit fors som har stannat i tiden. En syn väl värd trötta ben och uttorkade läppar.

Annandag påsk - Det första vi gjorde på morgonen var att dra upp gardinerna. Vi tittade bort mot Breithorn och gjorde en snabb bedömning av väderläget. Det såg fortfarande lite blåsigt ut, men vi skulle avvakta tills efter frukosten för att bestämma oss. Nästan hela morgonen förflöt innan jag via ett telefonsamtal fick bekräftat att Klein Matterhorn var öppet. Snabbt som ögat tog vi våra grejer och begav oss in till Zermatt. Linbanan upp gick snabbt och smidigt, även om Kristina tyckte att det var lite läskigt. Eftersom vi inte hunnit äta, så tog vi en gulaschsoppa på plats innan vi gick ut för att gå ut på glaciären. En ur personalen var dock lite bekymrad över tiden och ville göra oss medvetna om att sista linbanan ned skulle gå 16.30, och nu var klockan 13.45. Vi hade bara två timmar och trekvart på oss. Det var för lite tid för att hinna Breithorn, vilket vanligtvis kräver närmare fyra timmar. 

Vi förklarade att vi förstod tidsbristen men att vi bara tänkte gå ut till bergen för att sedan vända om. Sagt och gjort, så stegade vi iväg. Jag klockade oss noggrant för att se hur lång tid det tog att gå över glaciären, en halvtimme. Väl vid foten av toppen konstaterade både jag och Kristina att vi ville försöka ta toppen. I värsta fall skulle vi bara få gå ned i slalombacken om vi missade linbanan. Dock fanns givetvis en förhoppning om att vi skulle kunna hinna ta toppen och linbana, men då gällde det att stega på i ett ordentligt tempo. Sagt och gjort så började vi trampa oss uppför berget. Vi var de enda som gick med stegjärn, de övriga gick med randonnéskidor. De har det lite tuffare uppför, men desto lättare på nedvägen. Allteftersom vi tog oss högre och högre, så blev sikten sämre. När vi till slut nådde toppen var sikten obefintlig. Det var lite synd att Kristina inte kunde få njuta av utsikten från sitt första 4000-metersberg, och tillika nya höjdrekord (4167). Vi tog dock några snabba toppbilder innan vi började gå mot Klein Matterhorn. Nu insåg vi att det var en kamp mot klockan om vi skulle hinna till sista linbanan. Här fanns ingen tid till att gå och såsa i tillvaron. Med beslutsamma steg forcerade vi fram, och till vår glädje så hann vi med linbanan med en minuts marginal. En riktigt skön känsla!

Den kvällen firade vi med lammstek och rösti nere i Randa. Egentligen skulle denna dag tillbringas i Zürich, men pga. vädret hade vi beslutat att hellre satsa dagen på Breithorn. Ett lyckat beslut, och någon större förlust var det inte att vi fick mindre tid i Zürich. Redan nästa dag gick vi runt i gamla staden och kunde lite lojt konstatera att vi bara ville hem. Ledsen Zürich, men du har inte mycket att komma med om man ser till bergsbyarnas charm och bergens skönhet.

Till topps! /Joel

En träningsvecka som innehåller två fina dagar i Alperna. Dels en topptur i snöigt före till Riffelhorn, dels en naturskön vandring till Europahyttan från den mycket pittoreska byn Randa.

Cykel till jobbet (må-to)
Styrketräning i måndags (60 min)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Gornergrat - Roteboden med topptur till Riffelhorn (2927)
Randa - Europahyttan 850 höjdmeter.
Totalt 660 min

Till topps! /Joel

Igàr àkte jag och Kristina upp till Gornergrat och besteg en mindre topp. Därefter gick vi till Riffelhorn (2927). Vi hade av alpincentret fàtt information om att Riffelhorn inte var möjligt att göra pga. snön. Väl pà plats bedömde vi att det skulle kunna gà. En fin tur. Det blev en inspirerande bestigning med scrambling pà slutet.

Till topps! /Joel

Eftersom årets Pamiräventyr förmodligen kommer att kräva tuffare anmarsch, så är varje gram man kan spara värdefull. Det innebär att jag har metodiskt försökt byta ut min utrustning mot lättare grejer. Vilka inköp har jag gjort, och hur mycket har jag sparat i vikt? En sammanställning kommer nedan.

Skaljacka, NF Dome-jacka 543gr. Gamla jackan 732gr = -189gr.
Stor ryggsäck, MHW South Col 1688gr. Gamla ryggan 3190gr. = -1502gr.
Liten topprygga, OR Drycomp 377gr. Gamla ryggan 681gr. = -304gr.
Kök, MSR Reactor 496gr. Gamla köket 1158gr. = -662gr.
Liggunderlag, Neoair 390gr. Gamla underlaget 475gr. = -85gr.
Stavar, Exped Alpine 407gr. Gamla stavar 532gr. = -125gr.
Hjälm, Camp speed 241gr. Gamla hjälmen 367gr. = -126gr.

Bara på dessa sju saker har jag sparat in 2993gr, dvs. nästan tre kilo! Dessutom har jag ytterligare viktminskningspotential när det gäller sovsäck, mellanlager och isyxor.

Till topps! /Joel

En medioker träningsvecka. Jag skyller på höft- och ljumskproblem. Dessutom sparar jag på krafterna till påskhelgen, då jag och Kristina ska ut på en tur.

Cykel till jobbet (må-fr)
Styrketräning i måndags (60 min)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Totalt 330 min

Till topps! /Joel