Utebloggen

Efter lite mer än ett dygns resande anlände vi i Anchorage. Klockan var strax efter 23.00 lokal tid, men vi var fortfarande kvar i svensk tid, och med tio timmars tidsskillnad, så dröjde det ett tag innan vi somnade. Följande dag hade vi vigt åt att inhandla mat och övrig utrustning.

 

I princip hade vi ingen mat med oss från Sverige, då allt egentligen går att få tag på där. Vi promenerade till REI för att handla frystorkat, bensin och andra små braha-grejer. Därefter gick vi till AMH som är den andra stora klättrarbutiken. Även här blev det några småprylar inköpta. Generellt känns det alltid bättre att stödja en mindre, självständig butik, än t.ex. REI som kan jämföras med Naturkompaniet i Sverige.

 

Mat handlade vi på Kmart. Kanske föreställer du dig att vi redan köpt en massa frystorkat på REI och AMH, men är det något som vi har lärt oss genom åren, så är det att undvika frystorkat. Förvisso köpte vi tre portioner var, men då som nödmat. På Kmart inhandlade vi bröd, nudlar, godis, och viktigast av allt, beef jerky. Från våra tidigare turer till Alaskas berg har vi lärt oss att älska Jack Link's beef jerky med teriyaki-smak. Man kan tugga det som godis, eller som komplement till en måltid. Att det innehåller mycket protein och är mättande gör det till det optimala tilltugget.

 

Eftersom vikten var av mindre betydelse pga. att vi skulle ha pulkor, så köpte vi även vitlök, lök, bacon, smör och äpplen. Ett råd gällande mat är att tänka starkt eller fräscht. Det är just därför vi undviker frystorkat. Visst, i början kan man få ned en påse eller två, men ganska snabbt börjar det bli svårt att få ned maten. Speciellt på hög höjd, då man mår lite illa. Maten stockar sig lätt i halsen, och sväljs med milt tvång. Jag vet inte hur många gånger jag har haft kväljningar och varit nära att kasta upp.

 

Kmart är väl ungefär som ICA Maxi hos oss, men skillnaden är att man i den amerikanska matbutiken också kan köpa vapen.

 

 

Till topps! /Joel

 

Axel, Benny och Joel fick äta sin sista expeditionsfrukost på en gräsplätt utanför Arlanda arrivals. En ganska lyxig expeditionsfrukost var det! Och väldigt rolig, så klart.

 

Tack för sällskapet! Joel, nu är det din blogg.

 

Mot nya höjder!/Kristina

Det blir inga blogginlägg från Alaska, Joel surfar bara på mobilen, och det är för stökigt att blogga ifrån den. Expedition Yukon är tillbaks i Anchorage, de har ätit gigantiska pizzor och druckit någon enstaka öl, och telefonsamtalen nu handlar mycket om glädjen i de låga priserna i friluftsbutikerna, samt den starka svenska kronan. De är inte sjuka den här gången, de är möjligen lite trötta, men de har ätit bra under den här expeditionen (trots att frukosten tog slut) och har inte förlorat så mycket i vikt. Att ligga still tär inte så mycket... Och så är de rätt nöjda. De har inte ens börjat prata om nästa berg, sa Joel idag. Eller så var det ett sätt att försöka lugna mig.

 

För mig är den här perioden på en expedition konstigt nog den jobbigaste. Egentligen är den ju INTE det, eftersom allt har gått bra, alla mår bra, alla är i säkerhet, men det är nu min anspänning släpper, och då svackar jag. Post-expeditionssyndromet. Hos mig tar det sig uttryck i en viss känslighet, parat med frustration. Det absolut sämsta att prata med mig om nu är eventuella nya expeditioner, eller jättebra priser på kammar (någon bergspryl), för jag fattar ju vad Joel har tänkt att ha grejerna till. De här dagarna är jag superless på berg och på att jag måste förhålla mig till dem. Jag har tillbringat tre veckor med att snällt svara på frågor från de många gemensamma bekanta jag stöter på i vardagen, om hur det går för Joel. Och det gör jag så gärna! Men nu - nu får strålkastaren gärna riktas lite åt mitt håll också. 

 

Det absolut bästa med den expedition Joel, Benny och Axel gjort den här gången, har varit min pakt med de andra bergsgräsänkorna, Terese och Sabine. Där har jag några som delar mina upplevelser. Vilket plus det har varit! Jag har inga problem med att betala räkningar, vattna växter, hålla koll på post, blogga och rapportera väder, det är inte i det min utmaning ligger, sånt kan jag. För mig är det jobbigt att ha den jag delar mitt liv med på en glaciär i fjärran, det är det som tar energi. Sånt är jag inte så bra på. När han väl kommer hem, då vill jag helst ha honom för mig själv ett tag. Inte dela med mig till jobb och jetlag och framför allt inte till något nytt projekt! Nu kör vi våra gemensamma projekt den närmaste tiden, tycker jag. 

Mer sånt här, och färre av dåligt väder- och sjukdomar- och umbäranden-sms, om jag får välja! Jag behöver inte skicka mer väder på ett tag. Joel, Benny och Axel har gjort ännu en förstabestigning och är nöjda med sin expedition. De siktar på att flyga ut till civilisationen imorgon, tisdag den 7:e maj.

 

Sms-et kom en stund efter midnatt, enligt Yukon-tid, efter sådär 36 timmar av tystnad, och jag förstår att de var på väg ner i sovsäckarna. Nöjda, glada, trötta. Snart kan vi prata på riktigt, och snart, snart kommer Joel hem!

 

Mot nya höjder! /Kristina

 

"Dricker kaffe och lyssnar på musik" är vad Joel, Benny och Axel ägnar tiden i tältet åt. Och diskuterar alternativa planer för nästa topp, så klart. Under en halv dag eller så, var de inne på att helt enkelt byta glaciär, för att få chansen att klättra överhuvudtaget, men nu verkar vinden mojna framemot kvällen den 4:e maj, och söndagen och måndagen bör bjuda på skapliga klätterförutsättningar. 

 

 

Planen just nu är därför att vänta ut det dåliga vädret, med att dricka kaffe och lyssna på musik, för att sedan ägna söndagen och måndagen åt att klättra. Förhoppningsvis ska tålamodet då löna sig. Anledningen till att de här topparna fortfarande är obestigna är ju just det hopplösa vädret. Någongång på tisdag ska de hämtas av glaciärflyget, då det verkar bli en klar dag. De har då tillbringat femton dagar på en glaciär i Yukon, varav tio mer eller mindre instängda i sitt tält, på grund av vädret. Det känns bra att få tillbaks dem till civilisationen. Dessutom ser jag fram emot att Joel ska rapportera väder till mig två gånger per dag, de närmaste tre veckorna efter att han kommit hem. Någon rättvisa får det ändå lov att vara!

 

Mot nya höjder! /Kristina

 

 

 

Nästa vecka blir det strålande fint bergsbestigningsväder, men vad hjälper det nu? Det har dragit in snö över glaciärerna och tältet, och det kommer att bli tre-fyra dygn av mycket snö och hård blåst. När det blåser 60 km/h räknas det som hård vind, men inte storm, även om det säkert kommer kraftigare byar. Hade det varit på sjön hade det varit styv kuling. Just nu är det alltså bara att ligga still i tältet och vänta på bättre tider. Joel var fundersam över om de kommer att kunna utnyttja "väderluckan" nästa vecka, eftersom de också måste använda en bra väderdag för att bli utflugna från glaciären. Så länge det snöar och blåser på det här viset landar och lyfter inga glaciärflyg.

 

Det finns några förstabestigningar inom räckhåll, trodde Joel, och jag anar att han än så länge inte har lust att ge upp dem. Dock har en övervägande majoritet av dagarna under denna expedition ägnats åt att ligga i tältet. Det har ändå blivit lite skidåkning, och det är ju en ny erfarenhet för Joel, så här ute på expedition.

 

En kollega konstaterade att man nog måste vara "lite annorlunda skapt rent huvudmässigt" för att stå ut med att ligga i samma tält med samma män, dygn efter dygn efter dygn, och bara vänta. Antagligen helt sant! ;)

 

Mot nya höjder! /Kristina

Idag kom det goda nyheter från Canada. Tyvärr kom de via ett telefonsamtal på min mobil, medan jag satt på ett jobbmöte, så jag missade att få prata själv med Joel. Det har ju grämt mig precis hela dagen. Det var inte ens ett särskilt kul möte. Jag har däremot lyssnat på meddelandet på mobilsvar ett antal gånger, så lite väger det ju upp. Joel och Benny lämnade Axel i baslägret för någon dag sen, eftersom Axel fått problem med att andas i den bistra kylan och det var en onödig risk att han då följde med på ett toppförsök. Enligt sms hem skulle de göra ett hit-and-run-försök, och jag tror att det innebär att man mest testar och ser om det går eller inte. De fick ge upp Mount Saskatchewan, då de inte hittade en framkomlig väg, och gav sig istället på en annan topp, som är förmodat obestigen. Det är ju lite lurigt, det där. Egentligen kan man aldrig veta om en topp är obestigen eller inte, man får förmoda. Ingen har "claimat" den, i alla fall. Inte förrän nu!

 

Joel lät trött, andfådd och glad i sitt meddelande, och de var på väg att gå och lägga sig för att ta igen lite sömn. Ett väl förrättat värv! Imorgon blir det en vilodag, och sen ska expeditionen ta ställning till vad de ska ta sig för härnäst. Det finns ju fler obestigna toppar i området, så det är inte omöjligt att de ger sig på en till. De hade tre i sikte, innan avfärd. Nu verkar det som att det kommer att dra in riktigt dåligt väder framöver, så till att börja med blir det väl att vänta.

 

Vi har stora problem med satellittelefonen, och jag hoppas verkligen att de inte behöver använda den för några nödsamtal. Sms kommer fram tre-fyra dygn sent, eller inte alls, och riktigt så illa har det inte varit på tidigare expeditioner. Telefonsamtalen bryts och är svåra att genomföra då ingen av samtalarna hör just någonting. Och då ska den här telefonen vara den bästa på marknaden! Det kanske blir bättre, satelliten kanske har hamnat lite på sned, eller så.

 

I alla fall, goda nyheter idag! Snart halvtid på expeditionen! Frågan är om det då är dags för ett kalsongbyte. (Ett ämne för diskussion i gruppen för gräsänkorna. Om man tar med sig två par - när byter man då? Det borde väl vara ungefär i halvtid?)

 

Mot nya höjder! /Kristina

 

Innan Joel åkte till Denali, som var det första stora äventyret jag följde på lite närmare håll, gjorde jag en efterlysning på utsidan.se. Jag sökte bergsklättrargräsänkor, för att ha några att utbyta tankar och erfarenheter med, så här från sidan av. Jag fick inga svar alls. Expeditionerna som följt efter det har jag också hanterat för mig själv, men nu finns det äntligen en pakt. Det känns riktigt bra! Via en egen sida på Facebook har jag, Therese (Bennys flickvän) och Sabine (Axels flickvän) kontakt, och kan hjälpas åt med små rapporter från expeditionen-med-den-opålitliga-satellittelefonen. Dessutom kan vi göra just det som jag kände behov av ganska på en gång, för flera år sen: dela tankar och upplevelser av hur det är att sitta här och inte kunna hjälpa till ett dugg med bergsbestigandet. Vi har liknande perspektiv, och vi lever med män som under en period umgås mycket intensivt med varandra. Det är klart att vi har mycket att prata om. Naturligtvis ska vi se till att träffas också, kanske till och med konkurrera ut männen med en egen expedition! ;) Jag är glad för den här gruppen, den är värdefull för mig. 

 

Ifrån Yukon fick jag en sån där morgonrapport som jag inte vill få. De har försökt ta sig runt en glaciär, men fick avbryta, på grund av sjukdom. Jag vet inte vem det är som är sjuk, men jag översvämmas just nu av minnen från den första Pamir-expeditionen, då samma herrar spydde sig fram mer eller mindre konstant i fem veckor. Jag hoppas det här är något snabbt övergående, och jag förstår frustrationen i att inte kunna ta sig från startpunkten. Mina senaste sms verkar inte ha kommit fram, och det är lika illa för Therese och Sabine. Vi lägger pussel med våra små bitar av information...

 

Mot nya friska höjder!/Kristina

Det tog lite stopp redan på dag två. Ymnigt snöfall och blåst gjorde att merparten av tisdag/onsdag tillbringades med att ligga still i det läger de satt upp på glaciär nummer ett. Det händer inte mycket, alltså. Joel är noga med att betona att det inte alls går någon nöd på dem där de ligger och väntar på bättre väder. Det ska bli bättre väder också. När de nu snart vaknar till sin torsdag kommer de, enligt prognoserna, att få en fin dag med klart väder, och då börjar de antagligen att flytta på sig. Flera dagar framöver ser riktigt bra ut vädermässigt, men det är ju också skillnad på en prognos och verkligheten.

 

Vi stökar en del med satellittelefonen fortfarande. Sms-en fördröjs eller kommer inte fram överhuvudtaget, och det känns tråkigt ibland att ägna de 160 tecken jag har på mig åt att upprepa samma väder som jag gjorde ett halvt dygn tidigare. Det finns ju annat jag vill säga än vindhastighet, eventuell nederbörd och antal grader. Just nu skulle jag till exempel kunna tänka mig att berätta om att jag befinner mig i Edinburgh, på mitt första Skottlandsbesök, och att jag redan är mycket välvilligt inställd till den här stan. Så fin, och så mycket uppförsbackar!

 

Mot nya höjder!/Kristina

"Expedition Yukon - den första färden" heter Joels, Axels och Bennys projekt i Canada. Idag är det den första dagen på den första färden. Det klingar ju språkligt bättre än dag elva, till exempel. De är framme i Alaska, efter 27 timmar på flygplan och flygplatser (Arlanda - Chicago - Denver - Anchorage). De har tillbringat ett dygn i Anchorage, och försökt komma in i en skaplig dygnsrytm. Jag märker på Joels sms att han inte riktigt är i fas än, det är ganska kort tid mellan de sms där han precis ska gå och lägga sig, och de där han precis gått upp för frukost.

 

Just nu är det måndag lunchtid hos dem, och de är på väg från Anchorage, med bil. De har fem timmars resväg innan de når den plats där de ska byta till ett glaciärflygplan, som tar dem ytterligare någon timme österut, in i Canada, in i Kluane National Park, ut på glaciären. Om några timmar är de där.

 

Vi har provat satellittelefonen lite, men den verkar inte vara helt i form än. Sms-en ifrån den tar ett dygn på sig att komma fram. Det går att ringa ifrån den, och att sms-a till den, men den där fördröjningen kan bli lite frustrerande om den håller i sig.

 

Den första dagen på den första färden, det är en sån måndag som man kommer ihåg, som inte försvinner i mängden måndagar. Jag ska försöka sköta den här bloggen i några veckor, men också Yukon-bloggen på Wordpress. Det är lite olika karaktär på bloggarna, men det är klart att jag gillar den här bäst!

 

Mot nya höjder!/Kristina

 

 

 

Jag postade precis ett inlägg på Yukonbloggen. Följ oss gärna på detta äventyr!

 

Till topps! /Joel

Nu har jag packat det mesta. Det rymdes riktigt väl i min Mountain Hardwear South Col-rygga på 70L. Huvudanledningen är att jag inte tar med så mycket mat hemifrån. Vanligtvis brukar jag nudlar och frystorkat osv. men det finns många restriktioner kring vilken mat man får ta in i USA. Det mesta går att köpa på plats, t.ex. tänker jag fixa bacon, bröd, beef jerky m.m. där.

 

Detta till trots har jag packat 5,2kg mat med mig. I huvudsak är det sådant som jag vet att jag inte får tag på där borta som kexchoklad, oboy, pigalli, turkisk peber, kungsörnens snabbmakaroner, ballerina osv. Visst finns det liknande produkter i USA, men Oreo och Hershey's är inte lika gott som Ballerina och Marabou. Förra gången jag åkte till Alaska köpte jag bl.a. korv och potatismos där borta, men det höll inte alls måttet. Givetvis handlar det om att känna till rätt märken, men det gör inte jag, och denna gång vill jag inte chansa. Det är därför jag tar med mig ett kilo Kungsörnens snabbmakaroner.

 

Vi får ta med oss 31kg per person, och jag hamnade på 29kg inklusive det jag går och står i. Jag har alltså ca. fyra kilo till godo, och tanken är att jag ska ta lite mer av den gemensamma vikten. Just nu har Axel och Benny det mesta av denna.

 

Lite intressant att ganska mycket kretsar kring mat, men efter att ha varit på ganska många höghöjdsturer, så har jag lärt mig vikten av god mat. Är inte maten god blir det ännu svårare att motivera sig att äta när den höga höjden gör att man tappar aptiten. Och ska man vara ute i arktisk miljö i två veckor, så måste man äta.

 

Jag kan väl avslöja att jag har gjort en del utrustningsinköp för att minska på vikten, bl.a. har jag köpt nya wirekarbiner (BD Oz), sex stycken 172gr, jämfört med mina gamla med en motsvarande vikt på 255gr. Den stora fördelen med karbinerna är att de är utrustade med Hoodwire, dvs. de häktar inte fast i slingan hela tiden.

 

Ett annat köp är ett fodral till min nalgeneflaska. Den är rejält isolerad, så jag kan på detta vis skippa vikten av en termos.

 

Till topps! /Joel

 

 

Det är mindre än en vecka kvar tills det att vi åker till Yukon. Det är otroligt vad fort tiden går. För det mesta upplever man har hur mycket tid som helst för att fixa och ordna, men plötsligt ska man bara åka.

 

Nu känns det ändå som att vi har ganska bra koll på läget. Vi har fått våra tillstånd, och allt annat i fråga om logistik är klart. Vi ser över vår gemensamma utrustning samtidigt som var och en filar på sin egen utrustningslista.

 

Vi har också hittat ytterligare ett par toppar som ska vara obestigna. Om allt går som man kan önska sig kan vi ha gjort minst tre förstabestigningar när turen är över.

 

I övrigt har mina förberedelser varit sig lik. Jag har inte tränat i den omfattning som jag skulle ha önskat eller brukar. Ursäkterna är många, men jag ska inte tråka ut dig med dem. Jag kan dock konstatera att jag aldrig har tränat så mycket tekniskt klättring inför någon tur som inför denna. Det har blivit en hel del is- och klippklättring. Det känns bra eftersom vi inte vet vad som väntar oss.

 

Jag kommer att uppdatera bloggen lite mer frekvent nu innan avfärd, så titta gärna förbi!

 

Till topps! /Joel

Igår var jag till Stockholm för att träffa Benny och Axel. Vi träffade också Johan från Addnature för att prata lite om filmen som vi ska göra i och med resan. Vi kommer att ha med oss en GoPro-kamera. Materialet vi filmar lämnar vi sedan till dem för redigering. Tyvärr, verkar det som att filmen inte visas på Banff Film Festival, men den kommer att visas i andra sammanhang.

 

Vi gick också igenom den gemensamma utrustningen som vi ska ha. Jag kommer att skriva om detta i Yukon-bloggen. När det gäller min privata utrustning ska jag testa mina Hagan Nanook tillsammans med LaSportiva Spantik och pulka idag. Det ska bli spännande. Skidorna, inklusive stighudar, väger 3308gr. Skorna väger 2404, dvs. 2856gr per fot. Det kan låta ganska mycket, men jag tror att jag kommer lindrigt undan jämfört med andra system. Och som man brukar säga, ett kilo på foten motsvarar fem kilo i packningen.

 

En del annat som jag pysslat med är att fixa nytt medlemskap i Dalarnas klätterklubb, vilket behövs för att få eventuella rabatter i Alperna samt att kunna lösa Svenska klätterförbundets specialförsäkring.

 

Det verkar som om det mesta pappersarbetet med Yukon är klart. Craig som är vår kontakt, har mejlat klartecken, så nu återstår endast betalningen.

 

Till topps! /Joel

Igår bokade Benny flygbiljetterna till Anchorage. Vi lyfter från Arlanda 20 april för att återvända 12 maj. Förhoppningsvis har vi haft en riktigt bra tur under dessa veckor.

 

Kontakten med Kluane nationalpark har varit ganska seg under ett tag. Jag har mejlat vår kontakt, Craig vid upprepade gånger med frågor om vår ansökan. Jag hoppades på att vi skulle få klartecken om att den skulle börja processas efter det att vi förklarat att vi ska lösa gränskontrollfrågan. Först efter fyra mejl fick vi svar om att allt var klart från nationalparkens sida, och att vår ansökan var godkänd.

 

Den obligatoriska säkerhetsvideon finns tydligen som kopia hos vår flygoperatör, och själva passfrågan kanske går att lösa på något smidigt sätt. Najs!

 

Till topps! /Joel

 

 

 

När det gäller Yukon har det visat sig att det kan bli en mer byråkratisk historia än vad t.ex. Kirgizistan visade sig vara. I Kirgizistan är det pengar som talar, men när det gäller Kanada är jag rädd för att 300 spänn inte kommer att ge oss några gränstillstånd. Just nu har vi intensiv kontakt med den kanadensiska ambassaden. Mer info kommer i Yukon-bloggen framöver.

 

Till topps! /Joel

Så ja! Jag skickade precis in vår ansökan för Yukon. Om ni är nyfikna på hur en sådan ser ut, så hittar ni ansökningsformuläret på Kluane National Parks hemsida. Vi skickade varsitt ansökningsformulär, en karta och en förteckning på vår utrustning och vårt upplägg. Vi får se om de accepterar ansökningar via mejl.

 

Vi har också anlitat en flygoperatör som ska ta oss ut till glaciären, och det är Ultima Thule Lodge. Företaget är baserat i Alaska, så vi kommer att flyga till Ancorage. Sedan hoppas vi att de hinner ordna med sina tillstånd, så att de får flyga in i Kanada. Om inte, så blir vår anmarsch längre i och med att vi måste börja gå från den amerikanska sidan av gränsen. Nu är det inte hela världen, men ju mindre tid och energi vi måste lägga på transport, desto bättre.

 

Nu är det bara att hålla tummarna att ansökan beviljas!

 

Till topps! /Joel

Som det ser ut just nu, så kommer vi att tvingas göra en tämligen lång anmarsch med pulka och skidor. Det hänger samman med att helikopterflyg skulle bli för dyrt, och vanliga flygplan kan inte landa i direkt anslutning till önskad punkt för basläger. Det kan bli tal om 2-3 mil från landning till BC. Benny och Axel som båda gillar att åka utför och pumpa puder har nog tänkt ta skidor som ger förhöjd åkupplevelse, men själv är jag ingen puderknarkare. Att ta snöskor är inte riktigt ett alternativ, då skidor är bättre när man passerar glaciärsprickor, och dessutom sparar man energi när man ska ta sig utför.

 

Eftersom jag inte vill investera i telemarks- eller randonnéskidor, utan helst ha skidor som jag kan nyttja mina vanliga storskor i, så har jag tittat på ett annat alternativ. Det finns lite olika tillverkare på marknaden, men jag har haft kontakt med en säljare i London som har ett par Hagan Nanook. De är endast 99cm långa och väger 1390gr. Det innebär att de är ganska smidiga att bära med sig om det behövs. De kommer med stighudar och bindning för storskor.

 

I slutet av februari ska jag åka till London, och förhoppningsvis ska jag bli innehavare av ett par Hagan Nanooks. Säljaren skickade mig också en bild på skidorna och bindingarna.

 

 

Till topps! /Joel

Skrev just ett inlägg på Yukon-bloggen om vad man bör tänka på när det gäller att klä sig för riktigt kalla situationer.

 

 

Till topps! /Joel

Nu har Axel, Benny och jag fått en ny blogg, speciellt för Yukon. Jag kommer att blogga på två ställen framöver, men jag anar att det blir en del kopior på vissa inlägg. Dock finns det en poäng med att följa Yukon-bloggen, då även Benny och Axel kommer att figurera där. I denna blogg kommer jag även fortsättningsvis att skriva inlägg som inte bara har med Yukon att göra.

 

 

Till topps! /Joel