Utebloggen

Innan Joel åkte till Denali, som var det första stora äventyret jag följde på lite närmare håll, gjorde jag en efterlysning på utsidan.se. Jag sökte bergsklättrargräsänkor, för att ha några att utbyta tankar och erfarenheter med, så här från sidan av. Jag fick inga svar alls. Expeditionerna som följt efter det har jag också hanterat för mig själv, men nu finns det äntligen en pakt. Det känns riktigt bra! Via en egen sida på Facebook har jag, Therese (Bennys flickvän) och Sabine (Axels flickvän) kontakt, och kan hjälpas åt med små rapporter från expeditionen-med-den-opålitliga-satellittelefonen. Dessutom kan vi göra just det som jag kände behov av ganska på en gång, för flera år sen: dela tankar och upplevelser av hur det är att sitta här och inte kunna hjälpa till ett dugg med bergsbestigandet. Vi har liknande perspektiv, och vi lever med män som under en period umgås mycket intensivt med varandra. Det är klart att vi har mycket att prata om. Naturligtvis ska vi se till att träffas också, kanske till och med konkurrera ut männen med en egen expedition! ;) Jag är glad för den här gruppen, den är värdefull för mig. 

 

Ifrån Yukon fick jag en sån där morgonrapport som jag inte vill få. De har försökt ta sig runt en glaciär, men fick avbryta, på grund av sjukdom. Jag vet inte vem det är som är sjuk, men jag översvämmas just nu av minnen från den första Pamir-expeditionen, då samma herrar spydde sig fram mer eller mindre konstant i fem veckor. Jag hoppas det här är något snabbt övergående, och jag förstår frustrationen i att inte kunna ta sig från startpunkten. Mina senaste sms verkar inte ha kommit fram, och det är lika illa för Therese och Sabine. Vi lägger pussel med våra små bitar av information...

 

Mot nya friska höjder!/Kristina