Utebloggen

Nu var det bara nedstigningen till Pont kvar. Mycket av den vikt vi hade släpat med upp gjorde vi oss av med innan vi gick ned, så vi bågnade inte under tyngden lika mycket som tidigare. Inte heller avundades vi skidåkarna, då varma dagar och kalla nätter bildat en ganska hård skare som gjorde det lite jobbigt att åka utför, speciellt där det var brant. Solen sken och kunde man vara något annat än glad till sinnes. Det kändes bra att röra på sig, särskilt som vi visste att Milano hägrade. Inte för att det lockade att shoppa, men det skulle bli spännande att se alla dessa lyxmodebutiker. I fråga om mat hade vi inte högre ställda förväntningar än en stenungsbakad pizza eller lite pasta.

Vissa partier av nedstigningen var ganska branta och lite pirriga att ta sig nedför, speciellt då man hade svårt med både balansen och fästet på underlaget. Hur som helst tog vi det försiktigt och metodiskt, och väl nere i Pont kunde jag konstatera att jag hade stillat min lust efter strapatser åtminstone för ett tag framöver.

Till topps! /Joel

Efter gårdagens dåliga väder var det härligt att vakna upp till en strålande dag med klarblå himmel. Andra sällskap var redan på väg mot toppen, så vi skyndade oss att göra oss i ordning. Toppen hägrade idag. Det gällde att ta till vara på det för dagen fina vädret. Strax efter åtta var vi iväg. Vi bar bara på lätta packningar som tillät oss att sätta av i ett tempo som jämfört med gårdagen närmast kan liknas vid språngmarsch. Det är alltid skönt att få upp pulsen lite, om inte annat för att få bort nattens ihållande slöhet ur kroppen.

Vi började vandringen utmed dalen, men vädret var dåligt och snart träffade vi på en grupp som rekommenderade oss att vända, då sikten var lika med noll. Efter en kort överläggning beslutade vi oss för att det var klokast att invänta morgondagen. Eftersom vi ångrade vårt beslut att gå upp ganska sent, så dröjde det inte länge förrän det mörknade. Vädret inbjöd inte till att vara ute, då det blåste och kom blötsnö. Vi satt i tältet i en sysslolös väntan - ett tillstånd som närmast kan jämföras med bergets motsvarighet till limbo. 

Jag slog, som sagt, upp en gammal ryggskada när jag spelade innebandy i tisdags. Av den anledningen tog jag det lugnt resten av veckan. Jag körde i alla fall ett pass på gymmet i fredags, och då blev det bara övningar som inte involverade ryggen. Egentligen skulle jag hade kunnat spelat innebandy idag, speciellt om jag tog det lite lugnt. Dock känner jag mig själv. Jag säger att jag ska ta det lugnt, spela back, inte ge mig in i några hårda bolldueller osv. men det är som om något slår slint i huvudet på mig när jag väl är där ute på planen. Det finns bara inte att inte gå för fullt. Den vita innebandybollen triggar en betingning som gör att jag likt en pavlovsk hund börjar dregla och börjar jaga den lilla perforerade "godbiten". Knäppt, kan tyckas, men det är svårt att lära gamla hundar att sitta ;) Vis av tidigare erfarenheter, så vet jag att den bästa metoden är att helt enkelt idka avhållsamhet.

Cykel till jobbet (må-fr)
Innebandy i måndags och tisdags (60 min)
Styrketräning i fredags (60 min)

Till topps! /Joel