Utebloggen

Hemresan i sig blev ett eget äventyr. Kristina hade försökt att boka om min resa, men både resebolaget och flygbolaget var svåra att ha att göra med. Trots idoga ansträngningar så kunde inte Kristina omboka resan fastän jag hade bokat ombokningsbart. Det hela slutade med att jag stod på flygplatsen i Punta Arenas klockan halv fem på morgonen. Pete och Liz hade fått platser på detta flyg, men för egen del fick jag prata med olika folk från det aktuella flygbolaget. Någon biljett hade inte bokats, och min gamla var ju förverkad, så det var bara att betala för en ny. Planet som skulle flyga till Santiago var dock fullt, vilket de flesta flygningarna var pga. förestående julledigheter.

 

Min plan var dock att ta mig till Santiago, för därifrån skulle det vara lättare att hitta ett plan som åtminstone skulle till Europa. Det spelade inte så stor roll vart, mitt första mål var att komma till rätt världsdel, men då var jag tvungen att ta mig från denna sydamerikanska avkrok.

 

Kanske skulle en annan person ha blivit nedslagen av situationen, men efter några djupandningar kunde jag ändå konstatera att det var bra att det ändå var jag som var i denna situation. Jag visste ju att på något sätt skulle det lösa sig, bl.a. för att jag också hade de själsliga och de ekonomiska medlen för att kunna lösa det. En annan person som inte är så van att resa, eller som inte har något ekonomiskt svängrum, skulle ju ha det tuffare. Bättre då att det var jag, och dessutom såg jag det som ett bra tillfälle att förstärka och träna min förmåga att hantera oväntade situationer.

 

Ibland har man också tur. En halvtimme innan flyget från Punta Arenas skulle lyfta fick jag besked om att det fanns ett återbud, och att jag kunde få platsen. Den kostade mig ett par tusen, men det var betydligt mycket billigare än när jag hade sökt på olika resesajter, där flyget mellan Punta Arenas och Santiago gick på sex tusen. Glatt hoppade jag på och sedan var jag åtminstone i Santiago, en internationell flygplats, med många fler alternativ. Dock dyra sådana. Ett flyg till Amsterdam kostade 2800 USD, ett annat till Frankfurt gick på 2500 euro. 25 000 kronor bara för att komma till Europa! Jultider, löd förklaringen.

 

Efter gemensamma insatser via sökningar på internet, kunde Kristina, Pete, Liz och jag hitta ett flyg som skulle ta mig till Barcelona och sedan till Stockholm. Detta för ca. 12 000. Det var bara att boka, och efter att ha rest i nästan tre dygn sedan jag lämnade Antarktis, kunde jag äntligen bli hämtad av Kristina på Faluns tågstation.

 

Jag blev verkligen betagen av denna kontinent. Om man tycker om natur och orörd vildmark, är intresserad av geografi, historia och naturvetenskap, såsom jag, så är detta kontinenten att uppleva. Jag blev otroligt imponerad av ALE:s logistik, och hur måna de var om att upprätthålla andemeningen i Antartic Treaty, vilken stipulerar att kontinenten är vigd åt forskning och att människan därför inte ska exploatera denna världsdel. Det inkluderar att inte lämna spår efter sig. Allt avskräde flygs ut från kontinenten. Det var en ren upplevelse, på många sätt.

 

 

Om du själv har planer på att åka till Antarktis för att bestiga Vinson, så kan jag väl rekommendera att ta till rikligt med extradagar. Som sagt, vi blev försenade med 11-12 dagar pga. ofördelaktigt väder. Ett annat tips kan ju vara att träna sig att hantera kylan. Man behöver inte åka till Spetsbergen, Sibirien eller Alaska för att göra det. Sveriges fjällvärld under vinterhalvåret duger ypperligt. Själv använde jag inte min dunjacka eller mina thermobyxor (puffy pants) en enda gång under hela trippen. Inte för att det inte var kallt, utan för vetskapen om att när jag väl har tagit på mig dessa plagg, så kan jag aldrig bli varmare. Därför finns det en poäng med att spara på detta trumfkort in i det sista. Det var samma sak som när jag besteg Denali, jag fick aldrig tillfälle att använda min dunjacka. 

 

Avslutningsvis vill jag säga något om människorna du träffar på ett ställe som detta. Först och främst träffar du på likasinnade personer som älskar att genomföra expeditioner av olika slag. Jag tänker inte på övriga klättrare, utan på alla de som arbetar åt ALE. Alla guider har gjort helt otroligt häftiga saker, under många år. Det är en äventyrarnas hot spot. Du har Scott som har gjort Seven Summits sju gånger, du läste rätt, sju gånger; Johanna från Sverige som innehar det kvinnliga rekordet för soloskidning till Sydpolen och som kajtade tillbaka; David som har bestigit Everest sju gånger och så fortsätter listan. Vill du kunna få tips och råd och få prata och lära dig om olika expeditioner till arktiska miljöer så är det här du ska vara. 

 

 

Gästerna då, på sätt och vis blir detta en stor lekplats för dem som har råd. Det säger sig själv att sållningsmekanismerna fungerar på så sätt att detta inte är resmålet för den ensamstående tvåbarnsmamman. Vinson-bestigningen hör ju till de billigare programmen på Antarktis. Vilka var gästerna? Jag har ju nämnt Roland som var VD för stora företag i USA, Sue som var börsmäklare från Californien, en annan dam som ägde ett eget jetplan som hon ordnade upphämtning av i staterna, Tom som ägde ett företag med privatjet, Greg som försäkrade privatjet, bl.a. ett av Toms plan för en halv miljard dollar samt många andra som ägt och sålt företag och numera var pensionerade, vid 40 års ålder. Pöbeln bestod av folk som jobbade som jurister, ingenjörer, läkare och kvalitetsutvecklare.

 

En annan intressant aspekt av detta (inte kopplat till rikedom) är att plötsligt sitter man och pratar med människor som röstat för Trump eller för Brexit. Genom att ta sig till en plats som denna, så kliver man ur sin bubbla av socialt umgänge och exponeras för andra sorters människor. Och även om man inte är överens i olika sakfrågor så är det berikande att sitta och prata med dem och förstå att det är ju helt vanliga, trevliga människor. Tots att de är snuskigt rika och röstar på Trump. Det är en viktig erfarenhet att bära med sig i livet.

 

Med detta avslutar jag nu redogörelsen för min bestigning av Vinson. Det var en fantastisk upplevelse. Framtiden får dock utvisa om jag någonsin kommer att få återse denna kontinent.

 

Till topps! /Joel