Utebloggen

Lördag 9:e december. Enligt ursprungsplanen skulle vi ha toppat 2-3 december, så vi var en vecka efter i schema, och då ska man betänka att beräkningen 2-3 december inkluderar förseningsdagar. Vädret var underbart. En strålande dag, med måttliga temperaturer och en vind på 5-10 knots, 2,5-5 m/s. 

 

 

Vårt gäng hade utökats med en ranger, som heter Wes. Det var hans första säsong på Antarktis med ALE. Dagen började med att vi steg upp 07.30. Ingen alpin start här inte. Eftersom det är ljust dygnet runt, så är det mer när lägret inte längre är i skugga som avgör när man rör på sig. Frukosten inmundigades snabbt och 09.00 var på inknutna i repet och redo för att börja vår vandring mot toppen av Antarktis.

 

Den första etappen består av ett enda långt motlut. Varken brant eller utmanande, mer än möjligtvis att hitta rätt nivå på klädseln. Det var inte särskilt kallt, men det varierade snabbt med hur mycket det blåste. Om man fryser är det lätt att klä sig för varmt, vilket gör att man lätt överhettas när man väl börjar vandra. Har man hunnit bli överhettad så blir man snabbt utmattad och det är svårt att återhämta sig trots att man minskar på klädseln. Grundprincipen är alltid att man ska frysa lite när man startar. När det gäller antal lager så varierade jag mellan nätunderställströja, underställströja, merinoullströja, tunnare tröja med polyesterfyllning och slutligen en skaljacka. När jag går hade jag endast underställslagren och skaljackan. Resten är förstärkningsplagg. På benen räckte det med underställsbyxor och skalbyxor. 

 

   

 

Vi kom fram till det första kisshålet i en hyfsat bra tempo. Vi passerade en grupp med tyskar som hade startat före oss. De två första etapperna går utmed en glaciärdalgång med bergsryggar på ömse sidor och speciellt den andra etappen är ganska flack. Det påminner ganska mycket om Denali och Football Field. Vinson kan sägas vara en miniatyr av Denali, men i övrigt väldigt lika. Ungefär vid 4500 meters höjd börjar det bli brantare igen.

 

Leden svänger av till vänster upp till en sadel. Nästan vid sadelns topp finns en nödcach, dvs. nödutrustning som mat, rep, sjuktransportpulka m.m. Vi stannade där för att äta lunch innan den sista pushen. Lunch betyder att man trycker i sig en chokladbar och dricker lite. Vi fortsatte sedan uppåt och väl på sadeln började leden svänga uppför en lite brantare utlöpare som leder upp till toppkammen.

 

 

Nu var på ca. 4700 meters höjd, och ovan sadeln hade det börjat blåsa mer. Det märktes att det hade börjat bli lite tyngre att gå, främst pga. höjden. Nu kanske 4892 meter i sig inte låter så imponerande, men pga. kontinentens och bergets läge vid polen, så är faktiskt syrenivån lägre här än vid motsvarande höjd på ekvatorn. Syrenivån på Vinsons topp motsvarar syrenivån på 5500 meters höjd på andra håll i världen.

 

Och när syret är en bristvara börjar händer och fötter frysa lättare. Detta hände också för mina klätterkamrater som frös rejält om händerna. Det förelåg ingen direkt risk för förfrysningsskador, så det var bara att fortsätta streta uppåt. Till slut nådde vi insteget till kammen. Vi pausade för att ta på oss våra balaclavor, ansiktskydd och skidglasögon. Inte en enda kvadratcentimeter hud fick vara blottad för vinden. 

 

 

Vi var nära nu, men först behövde vi ta oss uppför den sista branten innan vi kunde kliva upp på ryggen och se toppen en bit bort. Det var inte mycket stigning kvar men vi var tvungna att ta oss förbi några passager som tog lite tid. Men till slut, kl. 15.30, så nådde vi äntligen toppen! Vi stannade i ungefär en halvtimme och vädret var helt fantastiskt. Man kunde till och med ta av sig vantarna. 

 

   

 

 

För Petes del var detta den sista toppen av Seven summits, för Liz den fjärde i serien och för egen del min sjätte. Dock har jag ju inga planer på att göra Seven summits. Jag klättrar de toppar som jag tycker är intressanta, och att få stå på toppen av Antarktis hör ju definitivt dit. Efter de sedvanliga gratulationerna och fotografierna började vi bege oss ned. Vi hade fått vara ensamma på toppen hela tiden, vilket jag uppskattade. På kammen tillbaka träffade vi den tyska gruppen och en annan grupp. 

 

Det är alltid intressant att se hur mycket snabbare man rör sig nedåt. Wes tog täten och höll ett rejält tempo. Det gillade jag. Det som hade tagit oss sju timmar att gå uppför avverkades på ca. tre timmar nedåt. Vi hann till och med med en liten paus. Väl nere i High camp igen så åt vi en lättare middag. Vi diskuterade huruvida vi skulle vila ett par timmar för att sedan börja bege oss ned till Base camp direkt. Det skulle ta ca. 4-5 timmar. Dock kände sig vissa gruppmedlemmar sig ganska slitna, så vi beslutade oss för att vila över natten för att bege oss av nedåt tidigt nästa dag.

 

Den kvällen ringde jag Kristina och meddelade att jag hade nått toppen. Jag bad henne också boka om min flygbiljett hem, eftersom det nu var lättare att bedöma när jag skulle vara tillbaka i Punta Arenas. 

 

Det var en lättad Joel som stoppade in öronpropparna och drog ned ögonmasken över ögonen. Jag hade nått toppen. Jag behöver inte längre oroa mig för att hamna i det läge då jag tvingas överväga att komma tillbaka. Inte för att jag inte skulle vilja, men jag skulle inte ha råd.

 

Till topps! /Joel