Utebloggen

Det blev ingen toppdag följande dag. Klättringen upp till High camp hade slitit för mycket på mina kamrater i gruppen. Vår guide Tre-C var också inne på linjen att vi som grupp skulle må bra av att ta en vilodag. Enligt väderprognosen så skulle det bli liknande väder imorgon som idag.

 

Oavsett, så var det tungt att se hur de andra två grupperna tog på sig selar, stegjärn och knöt in sig i repet. De kände sig starka och redo för att ta toppen. Vi önskade dem en god tur och gick sedan och lade oss. Inte för att vi var trötta, utan för att det inte finns så mycket annat att göra på High camp.

 

En sak som man dock kunde göra var att gå och titta på utsikten, och den var obeskrivligt vacker. Mot eftermiddagen drog det in moln samtidigt som en dimma kröp upp utmed glaciären långt där nere. Hela sceneriet var fantastiskt. Tyvärr, går det nästan aldrig att återge stundens skönhet i bild, men man kan få en känsla av vyerna.

 

      

 

 Efter en lång dag kom de andra grupperna tillbaka. De hade nått toppen! Jag gratulerade David, som jag delade tält med, till en lyckad bestigning. Det var tydligt att han var trött och sliten men nöjd. Han kunde konstatera att den vy som han hade fått se från toppen var otrolig. En vy att minnas på sin dödsbädd.

 

Det blev natt och det blev dag. De övriga grupperna som tagit toppen gjorde sig i ordning för att gå ned till Base camp. Vår grupp kände sig nu redo för att gå mot toppen. Dock ville vädret annorlunda. En tilltagande vind på 25-30 knots (12-16 m/s) och -25 gjorde att planerna ställdes in. Besvikelsen jag kände var stor. Ett svenskt kraftuttryck ekade genom lägret. Det var frustrerande att se hur övriga grupper varit på toppen och nu började gå mot baslägret. Speciellt frustrerande var det att jag kände mig stark. Nåja, efter att den första besvikelsen lagt sig började jag rikta om mitt fokus. Vi fick besked av Tre-C att det skulle dra in en dåligt väder och att det enligt prognosen först skulle bli bra på lördag. Och idag var det tisdag.

 

Fyra dagars väntan. På High camp. Med frystorkat.

 

Det är nu som ens erfarenhet kickar in. Att tålmodigt vänta. Men att vara beredd på att när tillfället uppenbarar sig frammana och kanalisera den explosion av beslutsamhet som krävs. Många frågar mig vad man gör när man ligger i ett tält och väntar. En del av tiden umgås man med de övriga, men långa stunder ligger man bara i sin sovsäck och fipplar med mobiltelefonen. Inte för att man har någon täckning eller internet, men man har ju alltid några roliga appar att leka med. Batteriet då? Det laddar man med en solcellsladdare. Själv har jag en Power Monkey som fungerade ypperligt i 24h-dagsljuset. Andra saker jag gör är att sätta mobilen på stamina- eller ultrastaminaläge. 

 

Eller så kan man räkna veck i tältduken och glatt inse att man hittat ett veck man tidigare inte har sett.

 

 

Även om det inte var vad jag hade tänkt mig så var det bara att acceptera läget. Vi gjorde vad vi kunde för att få tiden att gå och som alltid kom mycket av vårt fokus att handla om måltiderna. Att planera och prata om vad vi ska äta. Att tillreda och inmundiga dem. Att ordna med eftermatenkaffet och att diska. Och nu pratar vi om frystorkat.

 

Ungefär dag tre av min väntan hade den värsta frustationen lagt sig, och jag var nu mest tacksam för att jag fick vara på denna kontinent, på detta berg, så nära toppen.

 

 

 

 

 

Till topps! /Joel