Vinson - Dag 1

26 november, dagen då jag fick sätta min fot på Antarktis. Den sista kontinenten som jag inte varit på. Min resa hade börjat redan tre dagar tidigare via tåg från Falun till Arlanda, flyg till Frankfurt, Madrid, Santiago de Chile och Punta Arenas. I Punta Arenas träffade jag Pete och Liz som hade anlänt en dag tidigare. 
 
Första kvällen i Punta Arenas gick Nate, en av guiderna från Antartic Logistics & Expeditions (ALE), genom min utrustning för att se till att allt var enligt standard. Det enda som han saknade var "puffy pants", dvs. överdragsbyxor fyllda med dun eller syntetisk isolering. De påminner lite om tunnare dunjackor, därav "puffy". Jag fixade mig ett par dagen efter.
 
Utöver att mitt bagage skulle försvinna på vägen, är min största oro att bli magsjuk. Mitt bagage kom fram hela vägen, men jag höll på att bli av med det på flygplatsen i Punta Arenas. Först kom en väska med samma ryggsäcksöverdrag som mitt. Jag tog den men insåg snabbt att väskan inte var min. Jag satte tillbaka den på rullbandet och fortsatte vänta. Dock fick jag en ingivelse om att om jag råkade ta fel väska, så kunde någon annan ha gjort detsamma. Jag gjorde en snabb okulär scanning i bagagehallen, och mycket riktigt, där stod en annan snubbe med min väska. Ett ärligt misstag, men vi redde ut missförstånden och jag kunde gå därifrån med alla mina grejer. Det var också just av liknande situationer som jag såg till att ha med allt som inte lätt kunde ersättas i mitt handbagage, dvs. sovsäck, storskor m.m.
 
Hursomhelst, åter till magsjukan. Givetvis åkte jag på något första kvällen. Detta trots profylax i form av Dukoral. Förvisso kan mitt hela system ha varit nedsatt då jag knappt ätit och dessutom ytterst oregelbundet under de 36 timmar som resan till Punta Arenas tog. Montezumas hämnd slog till hårt och skoningslöst.
 
Det blev till att äta imodium och frukt med skal. Jag bävade också en del inför flyget med Iljusjin-planet som skulle ta oss till Antarktis. Det är ju inget vanligt trafikflyg med de sedvanliga bekvämligheterna, men vad ska man göra? Det var osäkert in i det sista huruvida planet skulle lyfta. Det blåste ganska mycket på Union Glacier. Väl klart att vi skulle flyga så fick vi först vänta på den reguljära terminalen. Innan man steg på planet fick man ställa sig i två lådor med något slags vätska. Helt enkelt för att man inte ska ha några mikrober/småkryp på skorna vilka man sedan introducerar i Antarktis.
 
Flygningen gick bra, även om min mage inte alls ville flyga till Antarktis. Den hade hellre legat kvar i sängen på hotellrummet. Planet är en Iljusjin Il-76, fyrmotorigt jetplan, som använts som militärt transportplan under sovjettiden. Det är den sovjetiska motsvarigheten till Hercules-plan. Efter en fyra och en halv timme fick jag till slut sätta mina fötter på den antarktiska kontinentens blåa is. Det var verkligen en häftig känsla, om än ganska kylig sådan, då det blåste kraftigt.
 
 
 Pete och Liz framför Iljusjin-planet
 
Vi blev snabbt transporterade de 8 km till lägret på Union Glacier. Där blev vi inhysta i stora, fina tält och jag fick dela ett med David, en engelsman som efter Vinson-bestigningen skulle skida de sista sträckorna till Sydpolen.
Lite soppa i mässtältet och sedan kröp jag ned i min sovsäck för att somna under den ständigt gassande solen.
 
Till topps! /Joel

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0