Till topps!

 
En liten stund efter midnatt kom telefonsamtalet ifrån High Camp. De fick göra toppen igår! Vädret var riktigt bra och det var snudd på vindstilla uppe på toppen. Rätt bra utsikt! Men framför allt fick de ta sig dit, och de gjorde det alla tre, vilket förstås var värdefullt. För Pete blev det hans sjunde berg av sju möjliga i Seven summits-projektet, Liz tog härmed topp nr fyra av de där sju och Joel har då bestigit sex av sju. Han kommer säkert att återkomma med reflektioner kring just det vid något tillfälle. Det har varit en motig vecka för dem, med en hel del frustration, men igår var det glada tongångar. 
 
Att sitta hemma och ta emot tre minuters-samtal innebär också att vara länken till civilisationen. Det är inte bara att se till att information når anhöriga och andra intresserade, utan också att vara någon slags expeditionsfixare på distans. I fredags fick jag uppdraget att boka om Joels flygbiljetter. Han skulle ha lämnat Punta Arenas idag, och flugit till Santiago, och sen Madrid och sen Stockholm. Men det går ju inte. 
 
Steg 1 var att kontakta Flygpoolen, som det inte går att ringa till. De skrev snabbt tillbaka och ville omgående ha vissa uppgifter. Jag skickade dessa uppgifter. Sen tog det Flygpoolen femton timmar att återkomma i ärendet. Där började det ju kännas lite bråttom; speciellt som Flygpoolens besked var att de inte kunde hjälpa mig, utan att jag måste ringa det chilenska flygbolaget.¡Dios Mío! Det var verkligen inte bara att göra det. 
 
Det fanns en ungefärligt engelsktalande kundtjänst, men något så svårt och krångligt som att boka om en flygbiljett har de troligen aldrig upplevt tidigare. Det tog 58 minuter och tre olika chilenska kvinnor, på olika call centers, med olika bra uppkoppling och olika bra engelska för att få ärendet åtminstone registrerat. Joel flyger inte hem idag. Kanske finns det plats på ett flyg den 16:e december, men...kanske inte. Det är liksom juletider. Flygen är rejält fullbokade. Kära nån. Vi får se hur det här blir, men ärendet är i alla fall påbörjat. Jag hoppas att Joel landar i Chile snart, så att han kan ägna sig åt det här med logistiken själv. Jag höll på att gå i bitar. 
 
Men annars är jag glad. Det räcker med två veckor på Antarktis. Jag ser fram emot att de når civilisation inom några dagar så att vi faktiskt får prata med varandra längre än tre minuter. Jag har ju mer sammanlagd samtalstid med chilenska flygförsäljare än med Joel de senaste två och en halv veckorna! Det duger inte. Hemåt nu, Johansson!
 
Mot nya höjder (Lustigknopp är en höjd, t.ex.)! /Kristina
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0