Utebloggen

 

Sådär - ett telefonsamtal ifrån Antarktis, och det blir lite lättare att andas igen! Det är inte bara det där stråket av oro som gjort det aningen jobbigare, det är också en luftrörsinfektion som stökar till det, men kombinationen är inte så skoj alls. Men nu så! Joel, Pete och Liz är på Union Glacier igen, efter att ha fått stanna i Base Camp i några dygn. Snöstormarna har avlöst varandra, så det blev tre extra dygn på berget. Idag har molnen skingrats, planet kunnat hämta dem och de har fått en första kontakt med civilisationen igen. 

 

Det där med kontakt med civilisationen, det är en viktig bit, åtminstone för mig som betraktar det här expeditionandet på håll. Det har varit några motiga dagar med dels feber, dels total tystnad. Just de två sakerna passar inte så bra ihop - att vara lite ovanligt ynklig och dessutom få fritt spelrum för obehagliga fantasier om vad som kan tänkas pågå. Igår räddades jag av Liz' syster Helen, som skrev till mig från Skottland. De hade börjat oroa sig där också, och Petes bror hade till slut lyckats nå expeditionen på något sätt och kunde lugna oss med att det var dåligt väder, men att alla mådde bra. Jag är tacksam för att hon kom ihåg mig och letade upp mig på Messenger, eftersom hon förstod att det nog inte var så kul på min sida Nordsjön heller.

 

Min favoritexpedition är, just för det där med att inte vara så ensam med oron, den då Joel, Axel och Benny var i Yukon och pysslade med förstabestigningar. Det är den enda expedition då vi har haft daglig kontakt. Herrarna hade med sig en egen satellittelefon och dessutom fanns det en alternativ expedition här hemma, bestående av oss som numera är fruar till de här bergsgetterna: Sabine, Terese och jag. När killarna åkte iväg hade vi aldrig träffats, men vi bondade snabbt via nätet och ägnade en hel del tid åt att samtala om bergsklättring (nä, skojar bara!), relationer, jobb, barn, män, mänskligheten och oss själva. Vi hade full koll på i vilken ordning herrarna ringde hem, vad som sas och att de nog var lite nervösa för vad vi pratade om när de inte var med. Med all rätt naturligvis! Det var verkligen värdefullt att få dela de där veckorna med två andra som förstod precis, med oro och glädjeämnen och en hel del skratt. Vi hade det antagligen bra mycket roligare än vad de hade det i Yukon. Det, plus dagliga satellittelefonsamtal, gör att det utan tvekan varit min absoluta favoritexpedition. Jag är rätt obrydd i toppar.

 

Så idag handlar din alpinistblogg alltså om systerskap, Joel, och om styrkan i det. Liz' syster får veckans guldstjärna härifrån, för hennes extra ansträngning för att trösta någon hon inte alls känner.

 

Ja, just, ja. Joel, ja. Han ska tillbringa nästan två dygn till på Antarktis, och sen hoppas vi på ett flyg ifrån Union Glacier till Punta Arenas på fredag. Och om allt vill sig riktigt väl, från Punta Arenas mot Santiago och så småningom Madrid på lördag - men det känns högst osäkert. Det där flygbolaget behöver helt klart jobba vidare med systerskapet!

 

Mot nya höjder! /Kristina