Utebloggen

Här skriver jag om alla mina äventyr, från planering till genomförande. Under Kategorier kan man läsa om pågående samt redan genomförda expeditioner, och de tankar jag har/hade kring bl.a. utrustning, vägval och budget. Jag klättrar självständigt, dvs. icke-kommersiellt och utan guide. I huvudsak försöker jag genomföra mina bestigningar i god alpin stil, men eftersom säkerheten kommer i första hand, kan jag göra avsteg från detta när det är nödvändigt. Jag har medvetet valt att vara osponsrad för att kunna förbli genuin.

Att klättra hjärna och ofta

 

Jag har skrivit om detta ämne förut, men det var ett tag sedan, och när jag råkade cybersnubbla över denna artikel aktualiserades ämnet igen. Forskningen visar tydligt att höghöjdsvistelser ger bestående skador på hjärnan. Det är inte särskilt upplyftande att skadorna kan uppkomma på så låga höjder som 4500m, med massdöd av neuroner, och försämrad kognitiv förmåga och minne som resultat.

 

Glädjande är dock att en välgenomförd acklimatisering verkar minska på riskerna för skador. Det gäller att undvika den klassiska nybörjarfällan att stressa sig uppför berget. Det är lätt att vilja driva på om man känner sig fysiskt i trim, lite småmacho pga. testosteronpåslaget och har behovet av att bevisa sig. Som jag brukar säga, det spelar ingen roll hur långsam du var på vägen fram till toppdagen. Det är först den dagen som man ska excellera.

 

Dock är det besvärande att veta att massa hjärnceller dör varje gång man är på berg. Man har ju inte en obegränsad mängd av den varan. Jag misstänker att min hjärna fick sig en rejäl omgång på Aconcagua, men några direkta effekter av det kan jag inte påstå att jag har märkt. Men kanske det är bättre att fråga dem omkring mig med tanke på dunning-kruger-effekten.

 

Varför väljer man att utsätta sig för detta trots vetskapen om följderna? Det är väl någon form av förnekelse, likt den som dricker, röker eller äter för mycket. Försvarsmekanismer finns det gott om. Dock kan man inte jämföra dessa risker med de andra som man brukar tänka sig på berg, dvs. laviner och issprickor osv. Alla drabbas av syrebristen.

 

Men varför väljer man att fortsättta klättra? Tja, varför inte? Det finns så mycket som är skadligt ändå. Det är som jag  brukar säga, inget som är värt något kommer gratis. 

 

Till topps! /Joel