Utebloggen

Här skriver jag om alla mina äventyr, från planering till genomförande. Under Kategorier kan man läsa om pågående samt redan genomförda expeditioner, och de tankar jag har/hade kring bl.a. utrustning, vägval och budget. Jag klättrar självständigt, dvs. icke-kommersiellt och utan guide. I huvudsak försöker jag genomföra mina bestigningar i god alpin stil, men eftersom säkerheten kommer i första hand, kan jag göra avsteg från detta när det är nödvändigt. Jag har medvetet valt att vara osponsrad för att kunna förbli genuin.

Hemskt men viktigt

I den senaste Illustrerad vetenskap fanns det en artikel om dödsstatstiken på Everest. Jag brukar vanligtvis inte uppehålla mig vid död och faror, men det är trots allt en del av verkligheten, så jag ska inte heller blunda för den.

 

Nu är Everest inte något av de dödligaste bergen, relationen är 9 döda per 100 som tar toppen. Jämförande siffror för K2 är 27, medan det för Anapurna är 40. Men totalt sett har 237 förolyckats på berget sedan 1921. Det är givetvis tragiskt med dödsfall, men det är lite intressant att se vilka orsakerna är. 14 är dokumenterad höjdsjuka, vilket är ganska få. Frågan är hur många av okänd orsak och hjärtinfarkt som kan kopplas till detta. Oavsett är det tydligt att vädret är det farligaste, med 76 som dött av lavin/kyla.

 

Vad kan man lära sig av detta? Det jag tar med mig är inte chansa vid lavinfara, och att alltid se till att ha marginaler i min ork. Dels för att stå emot kylan, dels för att jag misstänker att orken/fokus ofta är orsaken till fall. Utmattning utgör ju också 9 personer.

 

 

Till topps! /Joel

Undrar just hur många som skulle omkommit om alla som klättrat hade gjort minst en 7000m-topp innan, byggt upp ett eget kunnande? Som jag ser det är de flesta som dör antingen amatörer eller sådana som arbetar med att ta dit oerfarna. Därmed utsätter de sig för höga risker. De jobbar i timmar i farliga partier för att sätta upp stegar och fasta rep, där självständiga replag hade skyndat sig igenom för att minska exponering. De sliter med extra tunga bördor för de som inte kan bära själva. Och om något går galet förväntas de inte bara klara sig själva, utan även ta hand om andra. Det är givetvis en guides jobb, men på den höjden räcker det för de flesta att ta hand om sig själv och närmaste replag av erfarna. Man förväntar sig att andra ska göra resan lika lättillgänglig som en äventyrskickoff. Det är nog dags att begära in verifierad meritlista av klättrare och endast ge klättringstillstånd för de som byggt upp erfarenhet från grunden. Om de kräver meritlista till nationalparker i Kanada/Alaska och Antarktis borde man göra det på de farligaste bergen på jorden också. Dock handlar det om pengar. Ett sådant krav skulle minska ner turistindustrin. Så vad är lite döda sherpas och turister mot pengar?

Nog tror jag att arrangörerna ber om meritförteckning, men risken är att de släpper igenom personer som har för lite erfarenhet. Sedan är det inte bara hur höga berg de varit upp på, utan vad de kan om något händer. Har de bara gått guidat kan de bli handfallna när olyckan är framme och guiden är satt ur spel. Det var bl.a. det som hände 1996.