Fredrik Sträng och K2
Jag har precis läst Fredik Strängs bok K2 på liv och död. I boken redogör han för sitt försök att bestiga K2 sommaren 2008. Det var i samband med denna bestigning som elva personer dog på berget. Hela händelsen är oerhört tragisk. Visst är det farligt att klättra K2. Det vet alla om, så jag tänker inte sparka in öppna dörrar genom att fördjupa mig vidare i det. Egentligen hade jag hoppats på att Fredrik själv skulle kunna balansera och nyansera bilden av berget, men han spär mest på bilden om det farliga K2. Karln tämligen frossar i att förklara hur farligt och tufft allt är. Det är issprickor, laviner, stormar, umbäranden, stenras m.m. osv. Till och med hotellvistelsen i Islamabad var en potentiell livsfara, speciellt som det faktiskt inträffade ett terroristdåd på ett annat hotell en månad efter det att Fredrik hade varit i staden. Genom att hela tiden måla upp hur farligt allting är, så får det till slut motsatt effekt. Jag finner det hela väl endimensionellt. Det börjar gränsa mot det löjliga. I allt detta frosseri finns det också ett stråk av självhävdelse hos Fredrik som inte är särskilt klädsamt. Han fattar alltid rätt beslut till skillnad från många andra. Boken hade tjänat på lite mer självdistans. Ett lästips till andra som vill författa äventyrsböcker är Hemingway. Hans isbergsteknik är otroligt effektfull när det gäller att beskriva hemskheter. Ibland stämmer det att less is more.
Till topps! /Joel
Läste den i sommras...glad jag inte köpte boken.
Men läste en bra bok om Chris Bonington mm Med livet som insats av Clint Willis Rekomenderas har den om du vill låna
Tack för tipsen! Jag har läst och recenserat "Med livet som insats" i ett tidigare inlägg.
http://joljon.blogg.se/2008/october/dumma-alpinister.html
tråkigt att boken ger en så endimentionell bild av klättringen. Hade tänkt läsa den, men nu tappar man liksom sugen.
Visst är klättersporten farlig, men jag vågar påstå att det finns de som tjänar pengar på att utmåla den extra farlig. De mer eller mindre professionella äventyrarna söker sponsorer. Då måste de visa sig på styva linan att de har gjort något ut över det vanliga. Sponsorerna är oftast tillverkare av utrustning. De är också intresserade av att utmåla förhållandena extra tuffa. Se bara vad bra vår jacka är som höll XX varm genom snörök och storm. Och vi (betydligt fler) mer mediokra klättrare köper!
En bok skriven med isbergstekniken, typ jo visst var det farligt men... beslut... gjorde fel..., säljer helt enkelt inte lika bra.
Ser man till boken jag skrivit är den också en orgie i rätt beslut. Även om jag tar upp vissa missar frossar jag inte precis i alla gånger jag klantat mig, utan jag vill inspirera andra att komma ut utan att göra mina misstag. Det är en svår balansgång. Om jag tagit med alla gånger jag fått vända, frusit, gått genom isen mm hade det knappast inspirerat någon. Och så skall man vara kunnig utan att vara ouppnåeligt duktig.
Anvi: Hm, jag är fortfarande inne på att en skicklig författare kan använda sig av isbergstekniken och återge en spännande händelse långt mer effektfullt än när man skriver läsaren allt på näsan.
Visst, men då får du nog i fortsättningen pröjsa dina expeditioner själv. Och se boken som ren litterär företeelse, inte som reklam för äventyraren ifråga.
Tror du en tillverkare av seglarkläder är intresserad att sponsra en seglare som skriver:
Resan över Atlanten var en lång rad dagar med horisonten som sällskap. Mest var det en inre resa. Jo det blåste några dagar, ett stag gick sönder och gps-en strejkade, men det löste sig. Egentligen var det inga strapatser att tala om.
Vad jag menar är att Hemingway skrev litterära böcker för att ge läsaren en berättelse. Varan var själva berättelsen och läsupplevelsen. Sträng säljer sponsorsplats till sin nästa expedition.
Men jag håller med om att det är mer intressant (för mig iaf) att läsa en mer reflekterande dokumentär berättelse om en händelse än "Jag mot elementen och fy fan vad bra jag är".
Anvi: Ja, förmodligen handlar det om att skapa rubriker för att kunna få spons till nästa berg.
Känns som det är samma visa som i hans Sevensummits bok. Ganska överdriven men klättrare är väll som fiskare ;)
Robin H: Ja, det är nog en ganska bra liknelse. Med tiden blir berget brantare och tuffare :)
