Utebloggen

 

Jag har inte varit med om att en expedition råkat på så mycket krångel och så mycket oförutsedda händelser som den här Cartstensz-expeditionen. Det kanske är vanligt för dem som vill ta sig till Carstensz, men det brukar liksom gå lite mer på räls, när Joel är ute och samlar höjdmeter. Här verkar det inte finnas någon räls alls, att gå på.

 

Natten till tisdag fick jag ett sms om att de var på väg ut till flyget som skulle ta dem till den lilla flygplatsen Sugapa, och därifrån skulle de åka motorcykel i ungefär en halvtimme, innan de var framme för startplatsen för vandringen. Då var gruppen rejält taggad och ville äntligen få börja vandra, speciellt med tanke på att de redan låg fyra dagar efter schemat. Sen blev det tyst i nästan två dygn. Jag är ju inte någon stor anhängare av tystnad, i just de här sammanhangen.

 

Igår kväll, vid midnatt ringde Joel. Han hade då försökt få iväg några sms till mig på satellittelefonen, men det har inte fungerat. Jag har försökt sms-a den, men det är samma sak där. De där sms-n snurrar omkring i cyberrymden, och landar inte där de ska. På tre brusiga minuter fick jag en snabb sammanfattning: flygningen gick bra, men sen hade de blivit stoppade i någon slags vägspärr, och fick inte komma vidare. De har fått tillbringa två dagar i någon liten by, än mer frustrerade och försenade än tidigare. När Joel nu ringde mig hade de i alla fall fått komma vidare och var på väg ut på sin vandring. Jag önskar mig verkligen att de får ta Carstensz inom några dagar. Så här mycket krångel kan inte få ha varit förgäves, plus att Carstensz har spökat för Joel tidigare. 

 

All I want for Christmas is a successful ascent!

 

Mot nya höjder!

Kristina

 

P.S. Om Joel hade firat jul hemma, så hade det sett ut ungefär så här. Nu fick vi fixa det i förväg.