Utebloggen

Igår körde jag mitt sista tröskelpass i löpning för denna gång. Det blev milen trots 24-gradig värme, lätt förkylning och dålig vätskebalans. Tiden blev kanske inte den bästa, men det var ändå bra "pannbensträning" (tjockt pannben = envist stångande). Om det blir någon mer träning innan avresan, så blir det definitivt ett lågintensivt pass. Just detta med intensitet på träningspassen är en intressant sak. När jag tränar som mest kommer jag upp i 10-12 timmar/veckan. Jämför jag det med elitidrottare, så motsvarar det deras "lugna" veckor. I Outside Träning (2011) får vi t.ex. ta del av Sofia Paldanius (kanotist) och Clas Björlings (triathlet) träning. Hårda veckor tränar de 20 respektive 30 timmar (men då har de inga vanliga jobb som de måste sköta). Jag vet också att Renata Chlumska tränade ca. 20 timmar/veckan inför sin Everestbestigning. 

Jag vet åtminstone att om jag skulle dubblera min träningsmängd skulle min kropp bli helt nedbruten och sönderstressad. Ganska ofta känns det som om jag närmar mig gränsen för överträning. Det finns två möjliga slutsatser jag kan dra om man jämför med elitidrottarna: antingen är jag klen, eller så pratar vi om olika intensitet i träningen. Jag vill gärna tro på det senare. Analyserar jag min träning, så inser jag att jag oftast ligger på en ganska hög intensitetsnivå. När jag springer är det nästan alltid tröskelpass. I gymet kör jag på ganska tunga vikter samtidigt som jag rullar runt på några stationer, oftas har jag ingen energi kvar i musklerna efter en timme. Att "ta det lugnt" och vara måttlig på innebandyplanen är mig främmande.

Tittar man lite på Paldanius och Björlings program, så är det kanske antalet distanspass som skiljer. Jag som heltidsarbetande har inte tiden att köra många, långa lågintensiva pass. En annan viktig del är nog variationen, dvs. att mixa styrka, kondition och teknik. Jag antar att förklaringen till hur de klarar av så mycket träning står att finna i just distanspassen och variationen.

Till topps! /Joel