Utebloggen

Jag ska vara ärlig. Jag har nästan slutat att träna för träningsglädjens skull, utan det handlar mer och mer om att inte vika ned sig. Det börjar ta emot lite nu. Jag känner att träningen tar mycket tid och det blir lite av ett stressmoment att hinna med allt. Grejen är att jag ligger på en träningsdos på ca. 100 min/dag. Det börjar bli kallt, mörk och ruggigt. Idag så stressade jag hem från jobbet bara för att byta om och springa mina 12 km i ruggväder, på lerstigar och i nattmörker. Skaderisken är påtaglig trots pannlampan. Jag hann inte mer än hem och duscha förrän jag skulle vidare på möte. Någon middag hanns inte med, men som tur var bjöds det på fika där. Men det tråkigaste var i tisdags då det var så halt ute att jag halkade när jag var ute med packningen. Tjoff, sa det så stod Joel på huvudet (bokstavligen). Det värsta var att jag fick 44 kg packning över mig, så mina glasögon gick all världens väg. Det måste ha sett ut som Bambi på hal in när jag försökte att komma på fötter igen på isen med ryggsäcken som ett ankare :) Tur i oturen så gick inte glasen sönder, utan bara bågarna. Som sagt, det börjar ta emot nu. Det som driver mig att hålla fast vid mitt träningsupplägg är just grejen att inte vika ned sig. Det kan jag bara inte acceptera...

Cykel till jobbet (må, on-to)
Vandring med packning till jobbet i tisdags (44 kg)
Styrketräning i onsdags och fredags (60/30 min)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Löpning 12 km i måndags
Löpning till jobbet i fredags 11 km
Vandring med packning i lördags, hopptornsbacken x 10 (35 kg)

Till topps! /Joel