Varför inte sponsring?
Men det känns som om jag måste förklara vad jag menar med sponsring. I sponsring ingår allt som i vanliga fall skulle utgöra en kostnad, vilket innebär att produkter såväl som tjänster räknas hit. Vidare måste det finnas ett ekonomiskt intresse, en näringsverksamhet inblandad. Jag räknar det alltså inte som sponsring om jag får presenter från personer jag kan förvänta mig det av, t.ex. familj, släkt och vänner. Mitt ställningstagande betyder inte att jag inte får lyfta fram någon särskild produkt. Att vara osponsrad betyder att jag har en mycket större frihet att tycka till om min utrustning, dvs. behöver inte ta några särskilda hänsyn.Utöver sponsring, så har jag faktiskt formulerat ett par punkter till. Jag får inte låna mig pengar till en expedition, men med det menas en överväldigande majoritet av finansieringen. Ett mindre lån kan vara godtagbart om hela expeditionen hänger på det samt att finansieringen i övrigt är ordnad. I fråga om stipendier får jag bara söka sådana där jag redan har uppfyllt kraven, dvs. inte en som utdelas för en tänkt prestation längre fram.
Men än återstår frågan, varför inte sponsring? I grund och botten handlar det faktiskt om att vara sin egen. Att veta att man gör något på egen hand, utifrån sina egna förutsättningar och resurser. Sponsring innebär ju att man får betalt för något man ska göra, inte något man har gjort. Och lite tänker jag mig att den som är satt i skuld är aldrig fri.
Jag ska inte sticka under stol med att detta principbeslut är en strategi för att få uppmärksamhet, dvs. ett sätt att nischa sig. Jag behöver inte jämföra mig med de spektakulära bedrifter som andra gör. Vi spelar helt enkelt i olika ligor. För egen del innebär det att jag kan behålla en större förankring till det ursprungliga friluftslivet. Det handlar om identifikation. En vanligt arbetande kille kan faktiskt genomföra relativt avancerade expeditioner, utan att behöva genomgå en professionalisering. Förhoppningsvis ska detta inspirera andra att se möjligheter och vilja fullfölja dem, trots begränsningar i tid och pengar.
Till topps! /Joel
Syfte och mål
Precis som inför Aconcaguabestigningen, så behöver jag formulera syfte och mål med denna expedition till Grönland. Jag har grunnat en del på syftet. Vad är syftet egentligen? Varför ska jag åka till Grönland och korsa ön på skidor? Hm, vad svarar man på det? Till viss del håller syftet till Aconcagua även för denna tur.
En fråga som dock har väckts hos mig är om en människas dröm räcker som syfte, eller måste det finnas en aspekt av samhällsnytta? Egentligen anser jag att drömmen i sig kan tjäna som syfte, men det finns ingen motsättning i att försöka sätta in expeditionen i ett större sammanhang. Jag tar därför gärna emot förslag på studier/projekt som jag kan utföra i samband med skidturen. Det kan vara allt från medicinska till klimatologiska/galicärologiska studier. Vad vet jag, alltid kan jag hjälpa till med någons examensarbete eller C-uppsats.
Det vore verkligen spännande om man kunde koppla denna expedition till konsten på något sätt. Dels är jag intresserad av konst, dels kan det bli ett spännande möte mellan två, så som jag uppfattar det, olika världar. Varför inte konceptuell och/eller landskapskonst?
Nåväl, jag har hur som helst kommit fram till följande.
Syftet med denna expedition är att få förverkliga en dröm. Än har jag förutsättningarna, drivkraften och redskapen att kunna genomföra ett liknande projekt. Ambitionen är också att vara till hjälp för olika studier, plus att kunna ge uttryck för någonting mer än expeditionen i sig.
Några mål med turen:
Mål 1: att skida över Grönland med ett minimum av risktagande för liv och lem.
Mål 2: att expeditionen tillför ett värde som är till glädje/nytta för andra
Mål 3: att genomföra projektet med egna medel, dvs. ingen sponsorhjälp.
Till topps! /Joel
Träning v4
En ok träningsvecka. Tänkte bara meddela att jag har spanat in ett sätt-fast-i-dörren-och-dra-träningsband på ICA. Nu när lönen trillat in så får det bli ett sådant. Jag ska helt enkelt börja köra lite stakningspass hemmavid. Självklart med Grönland i tankarna ;)Cykel till jobbet (må-fr)
Löpning 10 km i måndags
Innebandy i måndags och torsdags (60 min)
Styrketräning i onsdags (60 min)
Till topps! /Joel
Alpäventyr
Jag och DW har som sagt planer på att försöka bestiga ett antal 4000+ toppar i Alperna till sommaren. Av denna anledning har jag införskaffat ett par böcker som kan vara behjälpliga. Det är dels klassikern, Richard Goedekes The Alpine 4000m Peaks (2003), dels Martin Morans The 4000m Peaks of the Alps (2007). Utöver dessa två böcker som är väldigt informativa, med bra illustrationer och flera förslag på leder osv. så kan jag rekommendera en tysk sajt, www.4000er.de. Det finns enligt UIAA:s officiella lista 82 toppar i Alperna som överstiger 4000 meter. Jag har hitills bara bestigit Mont Blanc, men jag planerar en bestigning av Gran Paradiso till påsk. Förhoppningen till sommaren är att kanske hinna med så många som 15 under några veckors tid. Några toppar som vi har bespetsat oss på är Matterhorn, Jungfrau, Mönch och Eiger. Den sista är inte ett 4000+ berg, men däremot ett av de mest beryktade bergen i Alperna.
Till topps! /Joel
Kostnader Aconcagua
Jag hade ju satt upp ett kostnadstak på 25000 för denna expedition, och nu är det dags att redovisa hur det gick med budgeten. Inför resan hade jag lagt ut 17230 kr fördelat på dessa poster:
Resor (flyg/tåg) 13998
Vaccin 620
Allmänt/förbrukningsmaterial 1024
Mat/snacks 1588
I Argentina tillkom följande utgifter:
Klättertillstånd 3500
Mulåsnetransporter 1100
Resor/boende/mat i Mendoza 400
Alltså blev slutsumman för hela expeditionen 17230+5000 = 22230 Jag lyckades hålla mig inom budgeten med ca. 3000 kr.
Observera att jag inte räknar in de utgifter jag hade efter det att jag tog mig ned från berget, eftersom jag då var mer av en vanlig turist.
Till topps! /Joel
Mi familia Boden
De gillar inte mitt nästa projekt. Pappa vill att jag ska flytta hem till Norrbotten och på sin höjd paddla lite kajak och vandra lite i fjällen. Syrran är lite mer förstående, men hon tycker att jag ska nöja mig med cykelturer. Mamma vill nog att jag ska lägga ned allt vad äventyr heter.
Och visst förstår jag dem och deras oro. Jag skulle inte alls uppskatta ifall någon av dem kom på att de skulle skida över Grönland. Det är väl ganska naturligt att skida vidsträckta glaciärer och bestiga höga berg ter sig skrämmande för en utomstående, speciellt om man själv inte delar intresset eller har någon större kunskap om det. Det första kan jag inte göra något åt, men det andra kan denna blogg delvis åtgärda. Dock är den absoluta fördelen att man som utomstående kan få insyn i processen. Hur jag tänker och resonerar. Här kan man faktiskt förvissa sig om huruvida jag har koll på läget eller inte.
Nåväl, ett av det viktigaste är ju att ha bra utrustning, och i tältväg skulle jag behöva ett stort tält med ganska stor absid (förtält). Hm, ett Hilleberg Nammatj GT skulle vara perfekt för en sådan här tur. Undrar var jag kan få tag på ett sådan tält? Vänta, har inte syrran ett! Jo, det tror jag nog. Jag undar jag, om hon skulle kunna tänka sig att låna ut den till sin ohängde bror.
Till topps! /Joel
Förvirring
Det är väl ganska naturligt, men i detta skede av processen känner jag mig väldigt förvirrad och strukturlös. Det är så många grejer som man behöver kolla upp och sätta sig in i. Det är ju oftast så att på idéstadiet så verkar allt så enkelt. Det är ju bara att skida över Grönland! Men när man sedan börjar titta på det lite närmare så inser man att det är en ocean av saker att tänka på.Jag har ju sedan länge sneglat på detta med att korsa Grönland, men än så länge har jag bara kollat in lite sajter på nätet. Dock kan jag bara utifrån det nämna några punkter som jag måste kolla upp.
- Sällskap. Vem/vilka kan följa med?
- Tillstånd att skida Grönland. Tydligen något man ansöker om hos Dansk Polarcenter. Jag trodde i min enfald att det bara var att sätta igång.
- Försäkringar. Hur och till vilka kostnader?
- Kommunikation. GPS, satellittelefon, dator (?), solcellsladdare för att kunna ladda alla dessa manicker.
- Isbjörnarna. Alarm och/eller vapen. Vilket vapen i så fall? Kan man låna/hyra ett och vilka tillstånd krävs?
- Utrustning. Jag måste fixa bättre pulka och pjäxor. Vilken utrustning kan jag låna, vilken ska jag köpa?
- Finansieringen. Hur ska jag finansiera detta utan att vara sponsrad?
- Logistik. Resor till och inom Grönland.
Ja, som ni förstår så har jag ännu bara börjat skrapa på ytan av allt jag måste göra och sätta mig in i, så ni får ha lite överseende med att den första tiden mest går åt till att orientera mig, dvs. kartlägga projektet och strukturera arbetet.
Till topps! /Joel
Träning v3
Nåja, nu har jag kommit igång lite grann med träningen. Det är ju inte så att jag behöver vara på topp just nu. I huvudsak blir det att köra "upprätthållande" träning, dvs. se till att jag inte tappar för mycket :) Kanske blir det enklare att motivera sig att börja träna igen, nu när jag väl har bestämt mig för Grönland. Dock känns det för tillfället så avlägset, men det vore ändå kanske ingen dum idé att införskaffa ett par längdåkningsskidor. Dels är det ju bra konditionsträning, dels förbereder det mig inför Grönland. Jag får dessutom börja lägga in specifika längdåkarstärkande övningar i mitt styrkeprogram. Det är mycket att tänka på nu. Här kommer i alla fall veckans träning:
Cykel till jobbet (må-fr)
Innebandy i tisdags och torsdags (60 min)
Styrketräning i onsdags (60 min)
Till topps! /Joel
Att korsa Grönland
Framtiden då? Ja, i omröstningen vann Grönland över Denali, så det verkar som om det står en skidtur på programmet. Jag har faktiskt umgåtts med tanken på att skida över Grönland ett tag. Det skulle verkligen vara en utmaning och otrolig upplevelse. Dock har jag varit lite tvekande till att ta det slutgiltiga beslutet. Grejen är att när väl beslutet är fattat, då kommer jag att gå in för det till 100%. Det är lite av denna anledning som jag har tvekat. Jag är rädd för att jag tar mig vatten över huvudet. Jag är inte orolig inför någon av de praktiska frågorna som skidåkningen, isbjörnar, kylan eller tältlivet. Egentligen känner jag mig tillräckligt redo för att genomföra skidturen redan denna sommar. Problemet sitter i finansieringen. Ett sådant här projekt kostar en hel del, och då pratar vi inte bara om resor och utrustning, utan om försäkringar och andra säkerhetsarrangemang. Om man då har som princip att inte vara sponsrad, och inte sitter på ett fett arv, så kan man ju se att det är en ekvation som är svår att få ihop. Beslutet har helt enkelt dröjt av denna anledning. Men nu är det taget; jag har bestämt mig för att göra denna satsning. Mitt nästa projekt blir att skida över Grönland sommaren 2010.
Och av denna anledning byter jag också namn på bloggen till: Att korsa Grönland
Till topps! /Joel
Dag 12 - Utmarsch
Efter en välförtjänt sovmorgon, så började vi gå igenom våra packningar. Ryggsäckarna skulle vi skicka med mulåsnor ut till Puente del Inca, till en kostnad av 160 USD (2x30 kg). Det var absolut inga problem att hålla sig under 30 kg, då vi inte längre behövde släpa på mat, bränsle eller annat förbrukningsmaterial. Dessutom passade vi på att skänka bort lite grejer som t.ex. liggunderlag m.m. Vi såg till att ha så lätt packning som möjligt denna dag, då vi hade för avsikt att vandra hela vägen ut till Puente del Inca under dagen. En vandring på knappt tre mil. Förhoppningen var att vi skulle hinna ta bussen som gick 20.00 till Mendoza.
Först laddade vi upp våra energidepåer med en mozzarella- och en specialpizza. Efter måltiden var det bara att checka ut. Jag var lite nervös för att jag skulle bli tvungen att böta 100 USD för en påse som jag inte hade använt och som jag inte visste var den var, men då parkvakten inte var intresserad av att fysiskt befatta sig med våra bajs- och soppåsar, så kom jag undan. Väl hemma hittade jag den medan jag packade upp allt och kunde konstatera att jag innehade en påse som var värd 800 spänn.
Själva utmarschen skedde i ett högt tempo. Vi var båda tämligen motiverade att hinna med bussen, då civilisationen lockade. Vi fantiserade om riktiga sängar, argentiska biffar och goda viner. Kanske var det dessa fantasier som gav oss energi, för knappt sju timmar senare så satt vi nere på en vägkrog i Puente, smuttandes på varsin Seven up, medan vi stillsamt nynnade med i en Bob Marley-cover. I efterhand kunde vi konstatera att vi toppade på rätt dag. Det började storma och snöa redan samma dag som vi gick ut från berget. Vi märkte att vädret blev sämre då vi fick sällskap av tunga moln och ett kallt regn. Hur som helst så var det bara den 26 december och jag skulle inte flyga hem förrän den 6 januari, så jag hade mycket tid att vila upp mig på och hinna se/göra annat. Dock kunde jag nöjt konstatera att denna del av äventyret var över. Visserligen skulle en annan del ta över, men det är en helt annan historia.
Till topps! /Joel
Dag 11 - Toppdagen
04.30 satte alarmet igång. Nu var den här, dagen då allt skulle avgöras. Trots att det var mörkt och kyligt i tältet var det inga problem att vakna och börja förbereda inför dagen. Man kunde ju tro att jag skulle ha sovit lite oroligt med tanke på höjden och den förestående uppgiften, men så var inte fallet. Jag var laddad och förberedd. Inget skulle få stoppa mig idag - inget. Jag snuddade aldrig vid tanken att jag inte skulle nå toppen, det var inte ens möjligt att föreställa sig det, det fanns bara inte på världskartan.
Och som på en given signal så startade jag och DW plus de två expeditionerna vid 06.00. De två amerikanerna kom först igång en 15-20 minuter senare. Tyvärr så hamnade jag och DW längst bak i detta tåg om 16-18 personer. Problemet var att de gick så långsamt att jag och DW fick stå och gymnastisera emellanåt för att hålla värmen i händer och fötter. Solen hade ännu inte kommit fram, så det var ganska kyligt. Till vår glädje blev de tvugna att ta en paus ganska snart, så då kunde vi passa på att passera dem. 
Precis som alla andra dagar kände vi oss pigga och fräscha. Jag kände mig oförskämt stark. Vi gick därför i ett stadigt tempo utan att ta en massa pauser. Visserligen gick vi fort i jämförelse med t.ex. expeditionerna, men vi höll ett "komforttempo", dvs. ett tempo som vi kunde hålla under långa perioder. Ganska snart kom vi ikapp en fransk expedition som hade sitt läger i Black Rocks. Dessa hade alltså kommit från den andra normalleden som går via Vacasdalen. De liksom vi tog en paus vid Independencia-hyttan (6400 m.ö.h.) som är världens högst belägna hytta. Dock är det inte mycket till stuga/hytta, utan mer ett vindskydd som dessutom saknar stora delar av taket/väggarna.
Ganska snart efter Independencia kommer man upp till ett krön som markerar början till traversen (förflyttning sker i sidled) över det stora grus- och stensluttningen Gran Acarreo (ungefär "Den stora forsen"). Vandringen över traversen är känd för att man blir väldigt exponerad för kalla vindar, och idag det var inget undantag. Vi drog upp huvorna över huvudena och fortsatte att trampa på. Den ensamma klippformationen El Dedo (fingret) passerades och snart var vi vid klipporna på andra sidan traversen. 
Det var nu den ökända Canaletan (korridoren) började. Canaletan är en stor grus- och stensluttning som är känd för att man tar två steg och hasar ned ett. Detta mentalt påfrestande parti kommer också i slutet då man redan är trött. Faktum är att jag använde Canaletan som ett mantra varje gång jag vandrat, sprungit, skidat eller cyklat uppför. Dock hade jag och DW tur för det fanns gott om snöpartier som underlättade uppstigningen. Det gick så bra att vi inte ens hann pausa för att ta på stegjärnen. Dels hade vi ju ångan uppe, dels var ju toppen retligt nära nu.
Visst kände jag av höjden, men inte genom huvudvärk, vilket man kunde tro. Jag hade ju känt av huvudet både vid mindre stigningar och på lägre höjd än så här, men jag hade ingen huvudvärk alls under hela dagen. Höjden gjorde sig däremot påmind genom att jag fick perioder av andnöd. Dessa kunde komma även om man inte tyckte att man ansträngde sig särskilt mycket. Det var som om lungorna helt plötsligt hade slut på luft. Alla muskler skrek efter syre och under en bråkdel av en sekund spred sig paniken innan man genom djupa andetag lyckades syresätta kroppen igen. Utöver dessa tillfällen av andnöd så var jag faktiskt helt oberörd av höjden. Jag kände mig så pass stark att jag t.o.m. lade in en högre växel efter halva Canaletan. Och innan jag visste ordet av hade jag bara en sista klippa och några tiotal höjdmeter kvar.
10.30 så stod jag där på toppen, 6962 meter över havet. Klättringen hade tagit fyra och en halv timme. Jag kände ingen särskild glädje i den stunden, utan jag konstaterade bara torrt att jag hade nått toppen. Jag tog några bilder, skrev i toppboken och filmade DW när han skrev i densamma. Vi kunde också konstatera att vi förmodligen var de två högst belägna människorna i hela världen i just den stunden. Ett konstaterande som dels byggde på att det det var vinter i Himalaya och därför inte klättersäsong, dels att det dessutom var kväll där borta (18-19) och en eventuell vinterbestigare antagligen redan hade sökt sig nedåt. En ganska häftig tanke faktiskt!
Vi såg till att ta de obligatoriska bilderna när man står vid korset, och efter 20 minuter på toppen förberedde vi oss för att gå ned. Det gällde att ta det försiktigt, då de flesta olyckor faktiskt inträffar på vägen ned. Det beror på att man oftast är tröttare då och att man har börjat slappna av. Av denna anledning så tog vi på oss stegjärnen, vilket vi egentligen hade kunnat göra redan på uppvägen. Det går ju alltid snabbare utför och snart stötte vi på de övriga expeditionerna medan de kämpade sig över traversen. Vissa av dem skulle hålla på i nio timmar innan de nådde toppen. Hur som helst kom jag och DW ned till Cólera ganska snart. Vi åt lite lunch och vilade oss en stund innan vi packade ihop tältet och fortsatte ned mot baslägret.
Om jag nästan var oberörd under uppstigningen, så var det helt annorlunda under nedstigningen. Jag vet inte om det var den snabba förändringen i tryckskillnaden och syrenivån, men jag blev totalt desorienterad. Det var som om jag var bedövad. Visserligen hade jag 
förmåga att styra min kropp, men det var som om det var en kraftig fördröjning i mina nervsignaler från alla mina sinnen. Jag blev givetvis orolig för vad det kunde vara, så när vi väl kom ned till baslägret strax före sextiden gick jag direkt till doktorn. Hon kunde inte hitta något konstigt hos mig, utan ordinerade bara vila och vatten. En ordination som passade alldeles utmärkt. Jag och DW gick faktiskt till första bästa ställe i baslägret som serverade pizza. Jag kan säga att det var ett välkommet avbrott mot alla måltider frystorkat som vi hade ätit. Jag vet inte om det var att min kropp anpassade sig eller om det var pizzan, men jag blev ganska snart fri från de obehagliga symptomen.
Resten av kvällen ägnade vi åt att bara återhämta oss. Vi kunde känna oss nöjda med oss själva. Vi hade gjort det, vi hade nått toppen av Aconcagua!
Till topps! /Joel
Dag 10 - Cólera
I början var vi ensamma, men senare på dagen kom dels två kommersiella expeditioner upp, dels de två amerikanerna (Graham och Casey) vi hade bjudit på te nere i Nido. Alla hade vi samma tanke: att toppa på själva juldagen. Jag och DW tyckte att expeditionerna hade haft väl bråttom upp. De hade inte gjort någon acklimatiseringstur till denna nivå. Det innebar att de hade gått upp från Canada till Nido under gårdagen, för att sedan flytta upp till Cólera denna dag, för att försöka toppa under morgondagen. Vi pratar om 2000 höjdmeter inom loppet av tre dagar. Dock hade tempot krävt sin tribut, då vi kunde konstatera att ett flertal medlemmar saknades, bl.a. de tre kvinnliga representanterna. Själv kände jag av höjden och jag var lite trött efter vandringen, men efter lite mat och sömn, så kände jag mig pigg igen. Eftersom det var DW:s födelsedag och julafton, så hade han burit med sig en påse gott och blandat som vi nu delade på. Jag kan konstatera att det var en av de godaste gott och blandat som jag har ätit. Utöver denna lilla extravagans på julaftonen, så bestod vårt julbord av en påse frystorkat. Själva firandet utgjordes mest av ett ständigt snösmältande. Vi smälte ca. 10-12 liter vatten under kvällen. Dels behövde vi vatten till mat och dryck, dels fyllde vi på de vätskedepåer som vi behövde för morgondagens toppbestigning. Vätskesystem, termosar samt en liter vatten vardera som vi lämnade kvar i sovsäckarna för att ha när vi kom tillbaka. Vi förberedde också våra packningar. Allt skulle vara klart inför toppturen nästa dag.
Alla förberedelser var nu gjorda, packningen var klar, vattnet var smält och klockan samt mobilen var ställda på 04.30. Nu var det inget annat än att vila och samla krafterna inför morgondagen. Jag kunde inte riktigt greppa att jag faktiskt firade jul uppe i Camp Cólera på 6000 meters höjd. Det var ingen julstämning precis i tältet. Fast i huvudsak hade jag mina tankar på annat håll. Toppen var verkligen nära nu, riktigt nära. Alla mina förberedelser som jag gjort under 18 månaders tid, skulle äntligen få en ände. Det bästa var att jag kände mig stark, jag var fylld av självförtroende och tillförsikt, men jag vågade inte ta ut något i förskott. Det enda jag kunde göra var att fokusera på uppgiften.Till topps! /Joel
Dag 9 - Cache Cólera
Det hade ljusnat, men vi väntade på att solen skulle dyka upp och värma tältet lite innan vi ville krypa ut ur våra varma sovsäckar. Vi hade inte särskilt bråttom då cachen redan var färdigpackad. Medan vi åt frukost kunde vi konstatera att tysken hade överlevt och att han någon gång under morgontimmarna hade sökt sig in i tältet. Jag hade faktiskt funderat på hur folk skulle ha uppfattat det hela, bl.a. vår roll, ifall vår tyske vän hade gått och dött under natten.
Vandringen upp till Camp Cólera (6000) gick riktigt bra. Jag kände mig t.o.m. piggare än när jag gick upp till Nido. Visst fick jag en lättare huvudvärk, men även den försvann senare på dagen. Det var verkligen en fin dag och det visade sig att vi var de enda klättrarna uppe vid Camp Cólera, eller White Rocks som det också kallas. Detta läger ligger knappt 60 höjdmeter högre än Camp Berlin som bara ligger en kvart därifrån. Vi hade hört att Berlin var väldigt nedskräpat och skitigt, så vi hade redan på förhand bestämt oss för att inte slå läger där. Ryktet visade sig också stämma vilket vi kunde konstatera när vi passerade detta läger med sina tre triangelformade "hyttor". En annan anledning till att vi valde Cólera var att man fick 60 höjdmeter mindre att klättra på toppdagen. En dag som redan innebär ca. 1000 höjdmeter.
Efter en timmes acklimatisering så gick vi ned till Nido igen och där pratade vi en stund med austaliensaren som slagit upp sitt läger under dagen. Det visade sig att han hette Torkel och var norskättling. Borta vid vårt eget tält träffade vi på tysken och en amerikan. Det visade sig att den andra amerikanen, Chris, led av höjden och hade känt sig tvingad att gå ned. Det innebar ju att trängselproblemet numer var ur världen, och den kvarvarande amerikanen kunde tacka sin lyckliga stjärna för att vi inte tog tysken, för annars hade han plötsligt stått där ensam. Tänk hur det kan gå.Även denna kväll var mycket vacker. Överhuvudtaget hade vi haft riktigt tur med vädret. Dels blev det aldrig så kallt, dels så slapp vi undan oväder och stormar, vilka inte är helt ovanliga.
Till topps! /Joel
Dag 8 - Nido
Eftersom det inte var någon längre dags vandring som väntade oss, så tog vi det ganska lugnt på morgonen. Strax före lunch kom vi oss iväg, men eftersom vi kände oss starka och fräscha så passerade vi snart våra vänner, de tre amerikanerna, som faktiskt bara bestod av två amerikaner (en, Wayne, hade fått en halsinfektion och tvingats lämna berget), men de hade fått ett tillskott av en tysk. Hur som helst, så slog vi raskt upp vårt tält, och bjöd in en äldre australiensare på en mugg te. Han var uppe i Nido för att acklimatisera sig, så det var nog skönt att få komma undan snålblåsten ett tag och få något varmt i sig. Utöver våra tre tysk-amerikanska vänner, så kom två andra amerikaner som vi lärt känna upp för att acklimatisera sig denna dag. Även dessa bjöds in på en mugg te. Faktum är att det mellan klättrarna faktiskt uppstår ett slags gemenskap som är svår att förklara. Utöver att vi alla delar samma mål och drömmar, så delar vi också samma vedermödor. Någonstans vet vi, speciellt oberoende klättrare, dvs. vi som inte ingår i en kommersiell grupp, att ens liv och hälsa kan vara beroende av någon annan. På berg finns det inte utrymme för snorkighet, men med detta sagt så måste jag redogöra för schismen i de tysk-amerikanska relationerna.
Medan jag och DW som bäst höll på med middagen, så kom en av amerikanerna, Kevin, och frågade om vi inte kunde tänka oss att ta oss an tysken. Det visade sig att de hade det lite trångt i tältet. Peter som tysken hette, hade stora svårigheter att sova och hans två kamrater upplevde att han bara gnällde. Jag och DW blev lite ställda av fråga, men vi behövde inte svara då det snabbt framgick att vi egentligen inte hade mycket mer utrymme hos oss. Problemet var ju att de själva försatt sig i denna svåra situation, då de av viktbesparingsskäl hade det nöjt sig med ett tält. Vidare var vi tveksamma till att ta oss an tysken då vi var fundersamma på hur det skulle påverka våra chanser till att nå toppen. Att trängas med en gnällande tysk lät inte särskilt lockande. Det hela slutade faktiskt med att tysken tog och lade sig under bar himmel. Förvisso hade han bylsat på sig massa kläder, t.ex. dunjackan inne i sovsäcken, men man kunde ändå inte låta bli att skaka lite på huvudet. Som tur var kunde DW konstatera att tysken levde under nattens gång i samband med sitt frekventa kissande.
I övrigt så var det en väldigt vacker kväll uppe på Nido som ackompanjerades av spansk skönsång från en expedition. Inne i vårt tält hade jag och DW rådslag och vi kom fram till att om vi även fortsättningsvis kände oss så här starka och fräscha, så skulle vi helt enkelt skippa alla vilodagar. Eftersom vi genomförde våra acklimatiseringsturer relativt snabbt, så gav dessa dagar oss ändå mycket tid till vila. Detta innebar att vi skulle skippa den inplanerade vilodagen nästa dag, och istället göra en cache till White Rocks/Camp Cólera.Till topps! /Joel
Dag 7 - Cache Nido
Jag och DW hade bestämt oss för att vi inte skulle ta någon vilodag uppe i Canada, då vi båda kände oss fräscha och starka. En vilodag hade också bara upplevts som en i onödan sysslolös dag. Hade vi känt oss trötta eller påverkade av höjden, så hade vila varit på sin plats, men vi valde alltså att lägga en cache i nästa läger Nido de Cóndores (5400 m.ö.h.).Själva vandringen till Nido var enkel, mycket enklare än till Canada, men jag blev ändå mer trött denna dag. Kanske hade det med höjden att göra. Uppe på Nido så finns det parkvakter som bor i en liten husvagn. Dessa kan man fråga om de senaste väderleksrapporterna. Utöver att vi träffade på dem, så fanns det inte så många människor vid detta läger heller. Min spontana känsla var att det såg ut som ett månlandskap vid Nido.
Vi stannade uppe på höjden i knappt en timme. Jag hade en lättare huvudvärk, men den försvann i och med att jag rörde mig nedåt plus att jag drack en hel del. På samma sätt hade det varit när jag gått upp till Canada. Det verkade som om jag inte fick några andra besvär av höjden än en lättare huvudvärk som försvann bara jag gick ned. Ett gott tecken på att jag acklimatiserade mig var också att huvudvärken inte återkom nästa dag när jag återigen gjorde denna stigning.Väl nere i Canada igen, så tog vi det lugnt och vilade oss. Vi väntade bl.a. på att DL och EK skulle komma och lägga resten av sin cache. När de väl kom hade de till min och DW:s förvåning beslutat sig för att inte gå högre upp. De kände att de inte var tillräckligt fräscha för att kunna göra en säker bestigning. Jag och DW tyckte att de borde fortsätta, men de hade bestämt sig, och det var bara att respektera deras beslut. Det var nog ett tufft beslut som krävde en hel del mod och självinsikt.
Nu var det bara jag och DW kvar i vår expedition.
Till topps! /Joel
Dag 6 - Canada
Jag vaknade och kände mig förhållandevis pigg. Till saken hörde att jag hade kämpat med en ganska påtaglig förkylning under natten. Förkylningen var dock av den lindrigare sorten, men jag ville ändå inte dras med den uppe på berget, speciellt inte på hög höjd. Av denna anledning snörde jag in mig i sovsäcken med underställ, trots att det inte var så kallt. Avsikten var helt enkelt att svettas ut viruset. Periodvis var jag helt genomblöt och klibbig av svett, men min taktik verkade fungera, för på morgonen när jag vaknade var jag helt torr, plus att jag kände att det värsta var nu över.Eftersom jag och DW hade förberett våra packningar dagen innan så var det bara att packa ihop tältet och sovgrejerna. Även denna dag tog det oss ca. två och en halv timme att gå upp till Canada. Inte långt efter att vi hade kommit upp anlände andra expeditioner, men de var bara på acklimatiseringstur, så vi var de enda som skulle sova över på denna höjd.
Rinnande vatten finns inte att tillgå uppe på berget, så vi var tvungna att smälta snö till vätska. Detta är en process som tar ganska mycket tid, bl.a för att vi behövde minst 10 liter vatten på oss två och dag. Vi nöjde oss inte heller med att bara smälta snön, utan vi valde att koka upp allt för att minimera risken för sjukdomar. Visserligen hade vi vattenreningstabletter men vattnet smakar bassäng av dem. Senare på kvällen kom DL på besök, då han (och EK) hade tagit en acklimatiseringstur. Efter det att DL hade gjort sin cache och återvänt till baslägret, så påbörjade jag och DW att förbereda vår cache för nästa dag.
Till topps! /Joel
Dag 5 - Cache Canada
Jag och DW kom oss iväg i ganska god tid på morgonen. Vi ville ha lite tidsmarginal ifall det skulle dra ut på tiden. Dock visade det sig onödigt, då vi gick denna sträcka på lite drygt två timmar. Nu började det kännas att man befann sig på hög höjd. Mitt tidigare höjdrekord var från Mont Blanc och låg på 4810 m.ö.h. men idag skulle det slås med ett par hundra meter, men trots detta så hade jag nästan 2000 höjdmeter kvar till toppen.När vi kom fram till Camp Canada så var vi helt ensamma, sånär som på en anställd till en kommersiell expedition. Han hade redan gått upp i förväg för att smälta snö tills dess att expeditionsdeltagarna skulle komma upp. Jag och DW kunde konstatera att vissa hade det bra, speciellt då de inte behövde bära på
något och dessutom belönades med varmt te när de väl kom fram :) Hur som helst, så tog vi oss en liten tupplur på 5000+ innan vi begav oss ned till baslägret igen. Jag hann skicka några sista mejl innan jag skulle upp på berget på riktigt. Nere i baslägret så umgicks vi med EK och DL + att vi gick igenom vår utrustning. Allt som vi inte behövde på berget lämnade vi i ett förvaringstält nere i baslägret. Snart skulle den riktiga bestigningen ta vid.
Till topps! /Joel
Dag 4 - Vilodag
Efter föregående dags långa vandring och höga stigning, så behövde vi verkligen vår planerade vilodag. Dagen ägnades bl.a. till att låta läkaren kolla ens värden. De såg väl sådär ut, doktorn tyckte att syremättnaden var lite låg, men eftersom jag kände mig fräsch och stark, så var det inga problem. Jag hade 78%, över 80% hade varit att föredra. I övrigt hade jag en puls på 104 och ett blodtryck på 130/80. Vi passade också på att besöka världens högst belägna hotell Refugio Plaza de Mulas. Hotellet ligger ca. en km från baslägret, och där kan man både ringa,
använda internet och posta vykort. Det kostar ju en hel del att ringa (5 USD/5 min) eller använda internet (5 USD/15 min), men det kan det ju vara värt. Ett tips är i alla fall att man har med sig en del kontanter, både dollar och pesos. Dels för att man kunna betala multransporten tillbaka (går att betala senare också), dels för om man vill kunna ringa/mejla eller t.o.m. gå på någon av alla serveringar som finns i baslägret. Det finns alltså restauranger som säljer pizza, hamburgare, öl, läsk m.m. + ställen som har telefoner och internet. Givetvis kostar det en hel del, och här är det kontanter som gäller. Att det gick att beställa pizza var ett faktum som jag och DW tänkte nyttja när bestigningen var över.
Senare på kvällen fick vi ett glädjande besked av några ur en annan expedition att DL och EK var på väg upp till baslägret. Vi hade varit i radiokontakt med dem under gårdagen och då hade de pratat om att göra en acklimatiseringstur upp till Plaza Francia, men de hade ändrat sig och valt att gå till Mulas istället. När de kom fram var de av förklarliga skäl trötta så de gick och lade sig ganska omgående. Jag och DW använde kvällen till att förbereda vår depå (cache) som vi skulle lämna under vår acklimatiseringstur upp till Camp Canada (5050).
Till topps! /Joel
Dag 3 - Plaza de Mulas
Tidigt på morgonen gjorde vi oss i ordning för att gå den 15 km långa sträckan till baslägret. Utöver distansen så var det närmare 1000 höjdmeter som också skulle göras (från 3300 till 4300). Vandringen gick bra och man fick njuta av riktigt vackra vyer. Vi träffade så gott som nästan inget folk alls på vår vandring, trots att vi gick utmed normalleden (Horcones) under högsäsong. Vi stannade till och lunchade vid ett område som heter Ibañez, och det var nu höjden började göra sig påmind. I ett fall så pass påtagligt att vi beslutade oss för att dela på gruppen, då DL och EK gick tillbaka till Confluencia, medan jag och DW fortsatte till Plaza de Mulas.
Även om det var ett svårt beslut, så tror jag att det var det rätta, speciellt då den riktigt påtagliga stigningen kommer efter Ibañez. Vid middagstid stapplade två trötta vandrare in i baslägret, och efter att ha checkat in samt mottagit "bajspåsen", så var det bara att uppsöka våra packningar och slå upp tältet. Lite mat och en hel del vatten var det enda vi orkade med innan vi gick och lade oss, men trots att vi var jättetrötta så kändes det otroligt spännande. Det var ju nu som den "riktiga" bergsbestigningen kunde börja.Till topps! /Joel
Dag 2 - Plaza Francia
Dagen började med en läkarundersökning. Detta är inte obligatoriskt, men det är ju bra att få veta hur ens värden ser ut. Beskedet jag fick var också att allt såg bra ut. Jag hade en puls på 78, blodtryck på 130/90 och en syremättnad i blodet på 90%. Jag var helt enkelt redo för en acklimatiseringstur upp till Plaza Francia som ligger på 4200 meters höjd. Vandringen dit var på lite drygt en mil, enkel väg. Vandringen var enkel, underlaget var bra och jag kände mig riktigt pigg hela tiden. Vandringen tog mig drygt tre timmar. Väl på plats så tog jag det lugnt och njöt av det storslagna sceneriet. Jag fick verkligen se Aconcagua från en av sina bästa sidor, bildligt och bokstavligt talat (sydväggen en solig dag). Efter att ha suttit och acklimatiserat mig i en timmes tid var det dags att återvända till Confluencia.
Jag kom tillbaka till tältet vid middagstid. Allt som allt en mycket bra dag, förutom att jag brände mig riktigt illa i ansiktet och på armarna. Givetvis hade jag ignorerat att smörja in mig i solskyddskräm. Ett misstag jag alltid gör varje gång jag kommer till något varmare ställe (undertecknad har lite svårt för att lära sig ibland). Dock straffar detta sig ordentligt när man är uppe på berg. Jag kan säga att jag blev väldigt noggrann med att smörja in mig efter det :). Utöver detta så hände det inget annat speciellt under denna dag.
Till topps! /Joel
Dag 1 - Confluencia
Gå in på Montañismo y Trekking, sedan Información de Registro. Där hittar man en länk till Formulario de Expedición, eller så kan du använda länken på denna sida ;).
Nu var tillstånden fixade och allt vi behövde hade vi inhandlat under gårdagen. Nu var det bara att få i sig lite mat för att sedan sammanstråla med tre amerikaner på vårt vandrarhem. Saken var det att vi hade kommit överens om att vi skulle gå ihop och ordna en privat transport (minibuss) till berget. Eftersom vi var hungriga så tänkte vi gå och äta på McDonald, men då de inte serverade annat än frukost, så bestämde vi oss för att gå till vandrarhemmet. Jag kan för övrigt varmt rekommendera detta vandrarhem som heter Hostal Confluencia. Personalen talar bra engelska, och den är hjälpsam och trevlig. Nåväl, väl på vandrarhemmet visade det sig att amerikanerna hade ändrat sig. De tänkte hinna med den reguljära bussen som skulle gå om en timme (kl. 10.00).
Detta försatte givetvis oss i en svår situation. Antingen skulle vi chansa att vi också skulle hinna med bussen, eller så skulle vi bli tvugna att själva bära hela kostnaden av att hyra en minibuss. Vi valde det första alternativet. Vi rafsade snabbt ihop våra grejer, checkade ut i ett rasande tempo och stod som på knivar i väntan på taxibilarna. Väl framme vid busstationen så ville allt krångla. Vi var utspridda över hela stationen och något vettigt svar om var man köpte bussbiljetterna var omöjligt att få. Jag var helt övertygad om att vi skulle missa bussen, men som det oftast gör så löste det sig. Vi kom ombord på bussen och kunde till slut pusta ut. Nu var vi i alla fall på väg till berget.
Ungefär fem timmar senare klev vi av bussen i Puente del Inca (2800 m.ö.h.), varifrån insteget till nationalparken börjar. Väl där arrangerade vi med multransporter av våra packningar in till baslägret. Vi fyra behövde två mulor (de bär 2x30kg vardera), till en kostnad av 220 USD. I priset ingår, utöver transporten, även möjligheten att använda sig av expeditionernas toaletter i lägren utmed anmarschen. Dessutom får man nyttja deras tält i baslägret till att förvara grejer som man inte vill ta med sig upp på berget. Det företag vi anlitade var Aymará, men det finns en rad andra (t.ex. Inka och Grajales) som tillhandahåller samma service.
Eftersom vi inte hade hunnit äta någonting alls den dagen "tack vare" våra tre amerikanska vänner, så passade vi på att äta en ordentlig biff i Puente. När vi sedan var redo fick vi skjuts upp av Aymará till själva incheckningsstationen vid insteget. Av parkvakterna fick vi ut en påse för våra sopor. Tappar man bort påsen får man böta 100 USD. Man får ytterligare en påse när man kommer till baslägret, men den påsen är avsedd för att samla sitt bajs i.
17.50 påbörjade vi vår vandring in mot vårt första stopp som skulle bli Confluencia på 3300 meters höjd. En vandring på 10 km som beräknades ta fyra-fem timmar. Dock var vi fyllda av energi och förväntan, så vandringen tog oss inte mer än två timmar. Väl framme så slog vi snabbt upp tälten och lagade oss lite mat. Det är viktigt att vara noggrann med att äta och dricka ordentligt. Speciellt vätska måste man få i sig stora mängder av. Jag tror jag drack uppåt 6-7 liter vatten under dagen. Givetvis blev en konsekvens att jag sprang upp och kissade en gång per timme den natten. Dock är det också en naturlig reaktion på hög höjd då kroppen gör sig av med mer vätska (diures). Utöver detta så reagerade jag på höjden med att få huvudvärk, men den var lätt och den gick över vid vila och vätskeintag. Dock var det lite värre för en annan i gruppen som inte fick behålla maten.Den natten sov jag som ett litet barn (mellan alla kisspauser).
Till topps! /Joel
Dag 0 - Inför bestigningen
----------------------------------------------------------
Vi (jag, EK och DL) lämnade Sverige på Luciadagen (13/12) 2008, och efter mellanlandningar i Madrid och Santiago de Chile, så kom vi slutligen fram till Mendoza lite mer än ett dygn senare. DW mötte oss på flygplatsen som avtalat. Resan gick bra och det var inte mycket dötid under mellanlandningarna. Det kan väl sägas vara fördelen med att resa med Iberia/LAN. Nackdelen var att man inte fick checka in mer än 23 kg bagage - handbagaget inräknat! Nu checkade jag in min ryggsäck på lite drygt 20 kilo och utgick kallt ifrån att de inte skulle väga mitt handbagage som vägde närmare 10 kg. På detta sätt slapp jag den merkostnad som extravikt innebär. Detta problem har du inte om du flyger med ett amerikanskt flygbolag, t.ex. Delta, för då kan man ta uppåt 45 kg med sig. Nackdelen är att man mellanlandar i Atlanta och ofta innebär det långa väntetider på flygplatserna.Resan gick, som sagt, bra och trots att det bara var drygt en timmes mellanlandning i Santiago, så hade våra ryggsäckar hunnit bli överförda. Hade någons packning försvunnit så hade man stått där tämligen hjälplös. Detta hände faktiskt en ur ett annat gäng som jag hade lite kontakt med innan vi åkte. Dels blev de två-tre dagar försenade, dels tvingades han att hyra utrustning och försöka skrapa ihop den mat han kunde (frystorkat fanns inte att köpa). Dock finns det flera butiker i Mendoza som är specialiserade på att sälja/hyra ut grejer till sådana som ska bestiga Aconcagua.
Det var också en sådan butik som vi gick till, samma dag som vi landade, för att köpa gasol. Jag hade ju tidigare funderat på om vad som var bäst mellan gasol och bensin. Valet föll på gasol pga. att det är enklast och smidigast, dvs. man slipper förvärmningsproblematiken. Visst förekom det att gasolen krånglade lite, men efter lite trixande funkade det alltid (läs värma behållaren medelst handgnidning, skaka flaskan, vända den osv.). Dessutom kunde vi köpa på oss snickers och lite annat smått och gott.
Nu var vi redo för äventyret att börja på riktigt.
Till topps! /Joel
Nya storskor
Och så har man blivit med ett par nya storskor. Det blev ett par LaSportiva Nepal Extreme. En väl beprövad modell som faktiskt har gått ur produktion, då den har ersatts av modellen Nepal EVO. Jag köpte det sista paret av Extreme på LGJ Klätter och högfjäll. Det som skiljer dessa skor från de jag redan har, Koflach, är att de är av läder. Koflach-skorna är plastskor med löstagbar innersko. De är helt enkelt anpassade för kallare temperaturer (läs högre höjder). Nackdelen med Koflach-skorna är att de är ganska tunga och otympliga. Det var av denna anledning som jag valde att hyra ett par läderskor när jag besteg Mt Blanc. Nu när jag planerar att klättra en hel del i Alperna till sommaren, så vill jag ha ett par lättare och smidigare skor som ger en bättre "känsla" för underlaget.Till topps! /Joel
Tragedi
Det som gör det extra påtagligt för egen del är väl att man precis har varit där, och att det inte är helt osannolikt att vi passerade dessa italienare på vägen ned eller ut från berget. Ännu värre blir det också av att jag många gånger tittade upp mot bergen från Mendoza och/eller Santiago, och tänkte för mig själv att det säkert är tufft där uppe nu, eftersom vädret generellt blev sämre efter det att vi hade lämnat berget.
Oavsett så är det inträffade tragiskt, riktigt tragiskt.
Till topps! /Joel
Träning v2
Det börjar väl bli dags att ta tag i träningen igen. Dock är det faktiskt så att det är lite svårt att motivera sig nu när man inte har något särskilt att träna inför. Förvisso ska jag klättra en del berg i Alperna till sommaren, men den fysiska utmaningen känns inte tillräcklig för att motivera mig att träna.
Det verkar som om jag måste börja fokusera på mitt nästa stora mål som verkar bli att skida över Grönland. Jag kanske måste anmäla mig till Vasaloppet nästa år. Undra om man kan ha tur och få tag på en återbudsplats till årets vasa? Hm, fast det första vore väl att införskaffa ett par längdåkningsskidor för ändamålet.
Nåväl, här kommer veckans träning:
Cykel till jobbet (to-fr)
Ridning i måndags (120 min)
Innebandy i torsdags (60 min)
Till topps! /Joel
Video - Aconcagua
Till topps! /Joel
Intervju
Jag tänkte att jag skulle länka till den intervju som Annonsbladet (Gästrikland) gjorde med DW. En riktigt trevlig artikel. Faktiskt är jag lite avundsjuk på DW för att få åka till Denali redan till maj, men jag får väl nöja mig med att jag har planerat in en tur till Gran Paradiso under påsken + att jag och DW planerar att bestiga en hel del toppar i Alperna till sommaren. Nåväl, här kommer...
Intervjun (bläddra fram till sidan 10)
Apropå något annat, så höll jag ett litet föredrag igår om bestigningen för de kollegor som var intresserade. Det var väl knappt 20 personer där, och utöver lite alpinism, så fick de argentinskt vin + tilltugg till livs. En ganska trevlig tillställning, om jag får säga det själv.
Till topps!
Träning v1
skära argentisk biff
dricka argentiskt vin
Till topps! /Joel
Träning v52
Måndag 1h45m, Canada - Nido de Condores
Tisdag 2h20m, Nido de Condores - White Rocks - Nido de Condores
Onsdag 1h40m, Nido de Condores - White Rocks
Torsdag 10h40m, White Rocks - Toppen - Pl. de Mulas
Fredag 6h45m, Pl. de Mulas - Puente del Inca
Jag kan konstatera att all min träning har givit resultat. Faktiskt har jag varit långt mycket mer tränad än vad man behöver för att lyckas med Aconcagua. Sanning och säga är att jag tyckte att det var ganska lätt. Visst var man trött ibland, men jag kände att jag hade ordentliga marginaler. Förmodligen har jag tränat tillräckligt för att kunna ge mig på Everest, men jag ångrar ändå inte att jag tränat så mycket.
Till topps! /Joel
Träning v51
Det är detta som all träning har syftat till.
Måndag 2h, Puente del Inca - Confluencia
Tisdag 5h25m, Confluencia - Pl. Francia - Confluencia
Onsdag 7h10m, Confluencia - Pl. de Mulas
Torsdag vilodag
Fredag 3h30m, Pl. de Mulas - Canada - Pl. de Mulas
Lördag 2h30m, Pl. de Mulas - Canada
Söndag 2h25m, Canada - Nido de Condores - Canada
Till topps! /Joel
Träning v50
Styrketräning i onsdags (60 min)
Löpning 10 km i måndags (löpband)
En lugn vecka inför avresan till Aconcagua. Det gäller att vila sig i form, dvs. att toppa formen ;)
Till topps! /Joel
Äntligen hemma!
Hursomhelst, så står det just nu 6-3 till Grönland. Det verkar som om jag får lägga klättergrejerna på hyllan ett tag och valla skidorna istället.
Fast jag har faktiskt lite klätterplaner framöver, bl.a. har jag tänkt bestiga Gran Paradiso i Italien till påsk, för att sedan försöka klippa så många toppar i Alperna som möjligt under sommaren. Några toppar jag ska försöka klättra är Matterhorn, Jungfrau, Mönch och Eiger. Detta ska jag göra tillsammans med DW (som jag toppade Aconcagua med).
Visst är det härligt att leva :)
Till topps! /Joel
Gronland leder
Har i Santiago har jag traffat EK och DL som har varit och rest runt en hel del sedan de lamnade berget. De har bl.a. hunnit vara upp till Machu Picchu - jag ar saaa avundsjuk. Naval, Machu Picchu star ju kvar...
Hursomhelst sa traffade vi en chiliensk tjej, Cecilia, medan vi var ute och at sushi. Vi bjod over henne till vart bord och snart kom en kompis till henne. Hon och Daniel, som kompisen heter har helt tagit hand om oss har i Santiago och visat oss runt. EK och DL har sovit over hos henne och idag ska vi grilla och bada i pool. Igar tog de oss ut till lokala pubstallen (i de lite finare omradena) som vi aldrig hade hittat till sjalva. Det ar alltid kul att fa nya vanner runt om i varlden :)
Ha det sa gott alla, for det tanker atminstone jag ha :)
Till topps! /Joel
Gott nytt år!
Naval, jag kan dock konstatera att trots att man befinner sig i en femmiljonerstad sa kan man kanna sig ensam. I Mendoza hade jag hela tiden manniskor som jag kunde umgas med. Pa berget larde man kanna manga trevliga manniskor med liknande intressen och drommar. Det var pa det sattet jag larde kanna de tre amerikanerna Chris, Kevin och Wayne. Dessutom sa hittade ju Per, Daniel och Goran till vandrarhemmet. Har i Santiago ar jag helt for mig sjalv, bade pa ont och gott.
Vi far se om jag kan aka pa nagon trevlig utflykt (jag har sett en som tar en till Valparaiso och till Pablo Nerudas hem) och se lite mer av omradet och kanske samtidigt traffa nagon likasinnad.
Till topps! Joel
