Utebloggen

04.30 satte alarmet igång. Nu var den här, dagen då allt skulle avgöras. Trots att det var mörkt och kyligt i tältet var det inga problem att vakna och börja förbereda inför dagen. Man kunde ju tro att jag skulle ha sovit lite oroligt med tanke på höjden och den förestående uppgiften, men så var inte fallet. Jag var laddad och förberedd. Inget skulle få stoppa mig idag - inget. Jag snuddade aldrig vid tanken att jag inte skulle nå toppen, det var inte ens möjligt att föreställa sig det, det fanns bara inte på världskartan.

Och som på en given signal så startade jag och DW plus de två expeditionerna vid 06.00. De två amerikanerna kom först igång en 15-20 minuter senare. Tyvärr så hamnade jag och DW längst bak i detta tåg om 16-18 personer. Problemet var att de gick så långsamt att jag och DW fick stå och gymnastisera emellanåt för att hålla värmen i händer och fötter. Solen hade ännu inte kommit fram, så det var ganska kyligt. Till vår glädje blev de tvugna att ta en paus ganska snart, så då kunde vi passa på att passera dem.

Precis som alla andra dagar kände vi oss pigga och fräscha. Jag kände mig oförskämt stark. Vi gick därför i ett stadigt tempo utan att ta en massa pauser. Visserligen gick vi fort i jämförelse med t.ex. expeditionerna, men vi höll ett "komforttempo", dvs. ett tempo som vi kunde hålla under långa perioder. Ganska snart kom vi ikapp en fransk expedition som hade sitt läger i Black Rocks. Dessa hade alltså kommit från den andra normalleden som går via Vacasdalen. De liksom vi tog en paus vid Independencia-hyttan (6400 m.ö.h.) som är världens högst belägna hytta. Dock är det inte mycket till stuga/hytta, utan mer ett vindskydd som dessutom saknar stora delar av taket/väggarna.

Ganska snart efter Independencia kommer man upp till ett krön som markerar början till traversen (förflyttning sker i sidled) över det stora grus- och stensluttningen Gran Acarreo (ungefär "Den stora forsen"). Vandringen över traversen är känd för att man blir väldigt exponerad för kalla vindar, och idag det var inget undantag. Vi drog upp huvorna över huvudena och fortsatte att trampa på. Den ensamma klippformationen El Dedo (fingret) passerades och snart var vi vid klipporna på andra sidan traversen. Det var nu den ökända Canaletan (korridoren) började. Canaletan är en stor grus- och stensluttning som är känd för att man tar två steg och hasar ned ett. Detta mentalt påfrestande parti kommer också i slutet då man redan är trött. Faktum är att jag använde Canaletan som ett mantra varje gång jag vandrat, sprungit, skidat eller cyklat uppför. Dock hade jag och DW tur för det fanns gott om snöpartier som underlättade uppstigningen. Det gick så bra att vi inte ens hann pausa för att ta på stegjärnen. Dels hade vi ju ångan uppe, dels var ju toppen retligt nära nu.

Visst kände jag av höjden, men inte genom huvudvärk, vilket man kunde tro. Jag hade ju känt av huvudet både vid mindre stigningar och på lägre höjd än så här, men jag hade ingen huvudvärk alls under hela dagen. Höjden gjorde sig däremot påmind genom att jag fick perioder av andnöd. Dessa kunde komma även om man inte tyckte att man ansträngde sig särskilt mycket. Det var som om lungorna helt plötsligt hade slut på luft. Alla muskler skrek efter syre och under en bråkdel av en sekund spred sig paniken innan man genom djupa andetag lyckades syresätta kroppen igen. Utöver dessa tillfällen av andnöd så var jag faktiskt helt oberörd av höjden. Jag kände mig så pass stark att jag t.o.m. lade in en högre växel efter halva Canaletan. Och innan jag visste ordet av hade jag bara en sista klippa och några tiotal höjdmeter kvar.

10.30 så stod jag där på toppen, 6962 meter över havet. Klättringen hade tagit fyra och en halv timme. Jag kände ingen särskild glädje i den stunden, utan jag konstaterade bara torrt att jag hade nått toppen. Jag tog några bilder, skrev i toppboken och filmade DW när han skrev i densamma. Vi kunde också konstatera att vi förmodligen var de två högst belägna människorna i hela världen i just den stunden. Ett konstaterande som dels byggde på att det det var vinter i Himalaya och därför inte klättersäsong, dels att det dessutom var kväll där borta (18-19) och en eventuell vinterbestigare antagligen redan hade sökt sig nedåt. En ganska häftig tanke faktiskt!

Vi såg till att ta de obligatoriska bilderna när man står vid korset, och efter 20 minuter på toppen förberedde vi oss för att gå ned. Det gällde att ta det försiktigt, då de flesta olyckor faktiskt inträffar på vägen ned. Det beror på att man oftast är tröttare då och att man har börjat slappna av. Av denna anledning så tog vi på oss stegjärnen, vilket vi egentligen hade kunnat göra redan på uppvägen. Det går ju alltid snabbare utför och snart stötte vi på de övriga expeditionerna medan de kämpade sig över traversen. Vissa av dem skulle hålla på i nio timmar innan de nådde toppen. Hur som helst kom jag och DW ned till Cólera ganska snart. Vi åt lite lunch och vilade oss en stund innan vi packade ihop tältet och fortsatte ned mot baslägret.

Om jag nästan var oberörd under uppstigningen, så var det helt annorlunda under nedstigningen. Jag vet inte om det var den snabba förändringen i tryckskillnaden och syrenivån, men jag blev totalt desorienterad. Det var som om jag var bedövad. Visserligen hade jag förmåga att styra min kropp, men det var som om det var en kraftig fördröjning i mina nervsignaler från alla mina sinnen. Jag blev givetvis orolig för vad det kunde vara, så när vi väl kom ned till baslägret strax före sextiden gick jag direkt till doktorn. Hon kunde inte hitta något konstigt hos mig, utan ordinerade bara vila och vatten. En ordination som passade alldeles utmärkt. Jag och DW gick faktiskt till första bästa ställe i baslägret som serverade pizza. Jag kan säga att det var ett välkommet avbrott mot alla måltider frystorkat som vi hade ätit. Jag vet inte om det var att min kropp anpassade sig eller om det var pizzan, men jag blev ganska snart fri från de obehagliga symptomen.

Resten av kvällen ägnade vi åt att bara återhämta oss. Vi kunde känna oss nöjda med oss själva. Vi hade gjort det, vi hade nått toppen av Aconcagua!

Till topps! /Joel