Utebloggen

Utöver den snabba stigningen, så ser jag inga andra hinder för en lyckad bestigning, än magsjuka. Många är de som fått stora problem med diarré, t.ex. kantades Fredik Strängs bestigning av magproblem. Det lättaste av 7Summits blev på så vis en riktig pärs. För att i möjligaste mån undvika magproblem har jag inhandlat en flaska med handdesinfektion. Dessutom äter vi egenmedhavd mat som vi kommer att tillaga själva. Att jag sedan riskerar magsjuka när jag kommer tillbaka till civilisationen spelar mindre roll, så länge jag tagit mig till toppen. Givetvis har jag med mig imodium. Andra saker som jag ska ha med mig är solskyddsmedel med faktor 50. Det blev en tub som egentligen är för barn, men vis av erfarenhet, så lär det komma till pass. Jag tänker också ta med mig myggmedel, ifall att det är myggigt. Jag kommer antagligen ha med mig malariaprofylax också.

Till topps! /Joel

Det går inte att sticka under stol med att alpinism kräver sina dödsoffer. Jag har varit inne på det förut, men faktum är att just riskerna ingår som en ingrediens i den cocktail som utgör alpinism. Hade denna sport varit helt ofarlig, är det tveksamt om den hade varit lika populär. Detta bekräftas t.ex. av att Mont Blanc, världens dödligaste berg lockar tusentals klättrare varje år. Det brukar dö ca. tio personer varje år i samband med klättring i Mont Blanc-massivet. Dock är det ändå mindre än 1% som förolyckas, detta trots att många inte är tillräckligt förberedda eller utrustade. Motsvarande siffra för Everest är ca. 7% om man jämför antalet som når toppen med dödsfall (relation ca. 2972/208). Med tanke på hur pass kommersialiserat berget är, dvs. många som ger sig på berget är alltför oerfarna, så kan ju risken synas acceptabel. Jämför man dessa siffror med t.ex. K2 där det ännu inte förekommer några "bergsturister", så inser man hur farligt K2 verkligen är. Det är 297 som har lyckats nå toppen, medan 77 dött på berget. Det ger en procentsats på 26%, mer än var fjärde! Dock finns det ett +8000 berg som är ännu dödligare, och det är Annapurna. Eftersom de flesta vanliga människor inte ens har hört talas om berget, så lockar det bara till sig erfarna klättrare. Och det gör statistiken ännu mer skrämmande, då 62 personer dött, medan 154 kunnat ta sig till toppen. Relationen är alltså 40% dödlighet! 40%! (Källa till statistiken för +8000) För att verkligen förstå hur farligt det är så kan man jämföra risken med att spela rysk roulett. Jag skulle inte ens överväga att spela med bara en kula. Att ge sig i kast med Annapurna kan jämföras med att spela rysk roulett alternerat med två eller tre kulor i trumman. Helt otroligt, och ändå åker folk dit!

Det här aktualiserar de ständiga frågorna, varför man håller på med detta? Om bergsbestigare har en speciell dödslängtan osv. Jag har behandlat dessa frågor i tidigare inlägg, så jag går inte in på det nu. Men på frågan om jag skulle kunna tänka mig att åka dit, så svarar jag: Faktiskt det skulle jag. Kanske inte idag, men däremot när jag har skaffat mig den nödvändiga erfarenheten osv. Varför? undrar du kanske. Svaret på det tänker jag ta någon annan gång.

Till topps! /Joel

Guidearrangören mejlade mig igår och uppmärksammade mig på att jag skulle ta med mig mitt Visa-kort. Grejen är att det går att betala med kort vid insteget (Machame-gate) till Kilimanjaros nationalpark. Kostnaderna för parkvistelsen är 60$/dag och 50$/natt + 20$ i räddningsavgift. Eftersom bestigningen är planerad att ta sex dagar och fem nätter blir det en totalkostnad av 530$. Detta kan man antingen betala med kort eller i kontanter. Dock funkar inte Mastercard, utan bara Visa. Konstigt, men så är det. Eftersom jag inte har Visa, måste jag antingen låta Dawe betala eller så får det bli cash. Hm, det känns lite som om "cash is king" när man är nere i Tanzania.


Till topps! /Joel

Min mor och far är måttligt förtjusta i att deras son flänger runt på en massa berg. Inte heller min syster är odelat positiv till det jag gör. Givetvis bottnar det hela i en oro för att det kan hända mig något ute på mina äventyr. Och faktum är ju att det inte är helt ofarligt det jag håller på med, folk förlorar faktiskt både liv och lem på berg. Men samtidigt hör det ju till för lite av tjusningen och spänningen ligger just i faran. Vore det inte för den hade jag lika väl kunna hålla på med curling.

Dock förstår jag min familjs oro, och är medveten om att den är ett uttryck för deras omtanke. Det vore ju värre om de inte brydde sig om vad jag höll på med. Vidare måste man inse att det är en helt annan sak att, som de, bara vara passiva åskådare och inte kunna göra något annat än att vänta på nästa SMS som bekräftar att jag lever och har hälsan. Om de fick som de ville, så skulle jag minska avsevärt på mina äventyr och ägna min tid åt något annat. Och det här är själva dilemmat.

Som mitt liv ser ut just nu, så är det det här jag vill hålla på med, och förklaringarna till det är många. Men frågan är om jag bör ta någon hänsyn till mina nära och käras oro. Hittills har jag inte gjort det, utan kört på i mitt eget rejs. Är det egoistiskt av mig? Visst kan man hävda att det är mitt liv osv. men att bara tänka så vore ju helt utan hänsyn. En lösning vore att dra ned på äventyr, men inte heller det känns lockande. Jag är rädd för att jag får acceptera att jag är ett stort ego i denna fråga. Just nu är jag inte villig att kompromissa. Kanske beror det på att jag vet att jag måste ta till vara på chansen nu, för den dag då jag får en egen familj, så kommer jag att prioritera helt annorlunda.

Till topps! /Joel