Utebloggen

I helgen vandrade jag delar av Dalkarlsleden. Namnet kommer av att det var den väg dalfolket vandrade när de skulle ned till Stockholm för att söka säsongsarbete, s.k. herrarbete. Några närmare preciseringar kring var och hur jag gick, är väl inte så intressant, men däremot tänkte jag berätta lite om känslan under vandringen.

Första dagens vandring påbörjades i strålande solsken. Luften var klar och det gjorde att jag kunde se långt ut över nejderna från utsiktplatsen vid Stabergs klack. Efter några timmars vandring utmed Klackleden, vände jag söderut för att gå in på Knivstigen (som utgör en del av Dalkarlsleden). Snart kom jag fram till Yngves koja, som är en gammal kolarkoja. Där valde jag att stanna för natten efter nära sex timmars vandring. Jag gjorde upp eld i eldstaden och lät värma min Bullens pilsnerkorv samtidigt som jag lagade potatismos på mitt kök. Denna delikata rätt avnjöts sedan med en kåsa rött vin. Mätt och belåten kunde jag sitta där och bara titta in i elden, ni vet, på ett nästan transliknande sätt. Vad är det som gör eld så fascinerande? Allt eftersom elden falnade bildades det en bädd av glöd. Och om eld är hypnotiskt, så är det ingenting mot glödens skiftande intensitet. Det påminner om dansande norrsken. Det är nästan något organiskt över det hela.

När glöden slocknat gick jag ut och slog upp mitt tält. En fördel med att vandra så pass tidigt på försommaren är att det nästan är myggfritt. Dock blev de lite fler mot kvällningen, men det gjorde inte så mycket då jag var inne i tältets säkerhet. Utanför blev myggens klagokör allt starkare, men på något sätt är detta ljud faktiskt ganska sövande. Det måste vara något i frekvensen som får en av slappna av, till skillnad från en fluga som man kan bli vansinnig på. Utöver myggen hördes enstaka fågelkvitter. Faktiskt hade hela dagen varit fylld med fågelsång, så jag kände mig faktiskt aldrig ensam under hela min vandring. Hur som helst så somnade jag på en bädd av ljung den natten, och jag sov djupt och länge.

Jag vaknade när de första solstrålarna började leta sig fram mellan träden. Jag steg upp och ordnade med alla morgonbestyr i maklig takt. Jag hade absolut inte bråttom, och kunde därför äta min frukost i lung och ro. Vid niotiden började åter min vandring på denna mycket natursköna led. Den natur som möter en är inte majestätisk eller grandios, men däremot trolsk och urtida. Lägg därtill att det finns många kulturhistoriska inslag. Och på något sätt bidrar naturen till att skapa en känsla av tidlöshet. Det är nästan som att kliva in i svunna tider. Nuet och det förgågna löper parallellt utmed den lilla upptrampade stigen.

Denna vandring som sedan gick ända ned till Husby socken och tillbaka, innehöll allt som jag hade önskat mig: John Bauer-skogar, fäbodar insprängda i skogsgläntor och mysiga kolvaktarkojor. Dessutom fick jag se vackra vyer, bl.a. med grönmelerade berg, där granarnas djupare nyanser blandades tillsammans med lövträdens ljusare färgtoner. Att vandringen också innehöll mindre roliga saker som värkande fötter efter tio timmars vandring går jag inte in på något närmare. För hur kul är det att läsa om sådant?

Jag hade gärna vandrat en dag till, men vardagen gjorde sig påmind. Närmare bestämt så var det en obehandlad deklaration som krävde min hemkomst. Nåväl, jag sitter nu precis hemkommen, nyduschad och nyäten (en härligt flottig pizza). Och efter att ha skrivit denna redogörelse för min vandring, kan jag nöjt konstatera att, höga berg till trots, så är det ändå skogen som är min första kärlek.

Till topps! /Joel