Dag 1 - Confluencia
Eftersom vi hade landat på en söndag, så fick vi vänta tills nästa dag (15/12) för att fixa med tillståndet. Kontoret öppnade vid 08.00 och ett hett tips är att vara där så tidigt som möjligt för att undvika köer (läs stora grupper av kommersiella expeditioner). Vi gick tidigt för att snabbt klara av detta, men det visade sig att tillståndskontoret inte alls låg kvar i parken där DW hade varit för några år sedan. Kontoret hade flyttat till Secretaria de Turismo (Turistbyrån) som ligger mitt inne i centrum. Väl på plats så fick vi beskedet om att klättertillstånden kostade 1500 pesos (ca. 3500 SEK) och att det skulle betalas in på ett annat ställe. Eftersom vi trodde att man kunde betala i dollar så var vi tvugna att först växla våra dollar för att sedan gå till inbetalningskontoret (Pago facil) som bara låg ett par kvarter bort, för att sedan återvända till tillståndskontoret och visa upp kvittot. I samband med att man söker tillstånd så ska man lämna en hälsodeklaration, vilken vi redan hade fyllt i på förhand. Deklarationen går att skriva ut från denna sida: http://www.aconcagua.mendoza.gov.ar:80/
Gå in på Montañismo y Trekking, sedan Información de Registro. Där hittar man en länk till Formulario de Expedición, eller så kan du använda länken på denna sida ;).
Nu var tillstånden fixade och allt vi behövde hade vi inhandlat under gårdagen. Nu var det bara att få i sig lite mat för att sedan sammanstråla med tre amerikaner på vårt vandrarhem. Saken var det att vi hade kommit överens om att vi skulle gå ihop och ordna en privat transport (minibuss) till berget. Eftersom vi var hungriga så tänkte vi gå och äta på McDonald, men då de inte serverade annat än frukost, så bestämde vi oss för att gå till vandrarhemmet. Jag kan för övrigt varmt rekommendera detta vandrarhem som heter Hostal Confluencia. Personalen talar bra engelska, och den är hjälpsam och trevlig. Nåväl, väl på vandrarhemmet visade det sig att amerikanerna hade ändrat sig. De tänkte hinna med den reguljära bussen som skulle gå om en timme (kl. 10.00).
Detta försatte givetvis oss i en svår situation. Antingen skulle vi chansa att vi också skulle hinna med bussen, eller så skulle vi bli tvugna att själva bära hela kostnaden av att hyra en minibuss. Vi valde det första alternativet. Vi rafsade snabbt ihop våra grejer, checkade ut i ett rasande tempo och stod som på knivar i väntan på taxibilarna. Väl framme vid busstationen så ville allt krångla. Vi var utspridda över hela stationen och något vettigt svar om var man köpte bussbiljetterna var omöjligt att få. Jag var helt övertygad om att vi skulle missa bussen, men som det oftast gör så löste det sig. Vi kom ombord på bussen och kunde till slut pusta ut. Nu var vi i alla fall på väg till berget.
Ungefär fem timmar senare klev vi av bussen i Puente del Inca (2800 m.ö.h.), varifrån insteget till nationalparken börjar. Väl där arrangerade vi med multransporter av våra packningar in till baslägret. Vi fyra behövde två mulor (de bär 2x30kg vardera), till en kostnad av 220 USD. I priset ingår, utöver transporten, även möjligheten att använda sig av expeditionernas toaletter i lägren utmed anmarschen. Dessutom får man nyttja deras tält i baslägret till att förvara grejer som man inte vill ta med sig upp på berget. Det företag vi anlitade var Aymará, men det finns en rad andra (t.ex. Inka och Grajales) som tillhandahåller samma service.
Eftersom vi inte hade hunnit äta någonting alls den dagen "tack vare" våra tre amerikanska vänner, så passade vi på att äta en ordentlig biff i Puente. När vi sedan var redo fick vi skjuts upp av Aymará till själva incheckningsstationen vid insteget. Av parkvakterna fick vi ut en påse för våra sopor. Tappar man bort påsen får man böta 100 USD. Man får ytterligare en påse när man kommer till baslägret, men den påsen är avsedd för att samla sitt bajs i.
17.50 påbörjade vi vår vandring in mot vårt första stopp som skulle bli Confluencia på 3300 meters höjd. En vandring på 10 km som beräknades ta fyra-fem timmar. Dock var vi fyllda av energi och förväntan, så vandringen tog oss inte mer än två timmar. Väl framme så slog vi snabbt upp tälten och lagade oss lite mat. Det är viktigt att vara noggrann med att äta och dricka ordentligt. Speciellt vätska måste man få i sig stora mängder av. Jag tror jag drack uppåt 6-7 liter vatten under dagen. Givetvis blev en konsekvens att jag sprang upp och kissade en gång per timme den natten. Dock är det också en naturlig reaktion på hög höjd då kroppen gör sig av med mer vätska (diures). Utöver detta så reagerade jag på höjden med att få huvudvärk, men den var lätt och den gick över vid vila och vätskeintag. Dock var det lite värre för en annan i gruppen som inte fick behålla maten.
Den natten sov jag som ett litet barn (mellan alla kisspauser).
Till topps! /Joel
Gå in på Montañismo y Trekking, sedan Información de Registro. Där hittar man en länk till Formulario de Expedición, eller så kan du använda länken på denna sida ;).
Nu var tillstånden fixade och allt vi behövde hade vi inhandlat under gårdagen. Nu var det bara att få i sig lite mat för att sedan sammanstråla med tre amerikaner på vårt vandrarhem. Saken var det att vi hade kommit överens om att vi skulle gå ihop och ordna en privat transport (minibuss) till berget. Eftersom vi var hungriga så tänkte vi gå och äta på McDonald, men då de inte serverade annat än frukost, så bestämde vi oss för att gå till vandrarhemmet. Jag kan för övrigt varmt rekommendera detta vandrarhem som heter Hostal Confluencia. Personalen talar bra engelska, och den är hjälpsam och trevlig. Nåväl, väl på vandrarhemmet visade det sig att amerikanerna hade ändrat sig. De tänkte hinna med den reguljära bussen som skulle gå om en timme (kl. 10.00).
Detta försatte givetvis oss i en svår situation. Antingen skulle vi chansa att vi också skulle hinna med bussen, eller så skulle vi bli tvugna att själva bära hela kostnaden av att hyra en minibuss. Vi valde det första alternativet. Vi rafsade snabbt ihop våra grejer, checkade ut i ett rasande tempo och stod som på knivar i väntan på taxibilarna. Väl framme vid busstationen så ville allt krångla. Vi var utspridda över hela stationen och något vettigt svar om var man köpte bussbiljetterna var omöjligt att få. Jag var helt övertygad om att vi skulle missa bussen, men som det oftast gör så löste det sig. Vi kom ombord på bussen och kunde till slut pusta ut. Nu var vi i alla fall på väg till berget.Ungefär fem timmar senare klev vi av bussen i Puente del Inca (2800 m.ö.h.), varifrån insteget till nationalparken börjar. Väl där arrangerade vi med multransporter av våra packningar in till baslägret. Vi fyra behövde två mulor (de bär 2x30kg vardera), till en kostnad av 220 USD. I priset ingår, utöver transporten, även möjligheten att använda sig av expeditionernas toaletter i lägren utmed anmarschen. Dessutom får man nyttja deras tält i baslägret till att förvara grejer som man inte vill ta med sig upp på berget. Det företag vi anlitade var Aymará, men det finns en rad andra (t.ex. Inka och Grajales) som tillhandahåller samma service.
Eftersom vi inte hade hunnit äta någonting alls den dagen "tack vare" våra tre amerikanska vänner, så passade vi på att äta en ordentlig biff i Puente. När vi sedan var redo fick vi skjuts upp av Aymará till själva incheckningsstationen vid insteget. Av parkvakterna fick vi ut en påse för våra sopor. Tappar man bort påsen får man böta 100 USD. Man får ytterligare en påse när man kommer till baslägret, men den påsen är avsedd för att samla sitt bajs i.
17.50 påbörjade vi vår vandring in mot vårt första stopp som skulle bli Confluencia på 3300 meters höjd. En vandring på 10 km som beräknades ta fyra-fem timmar. Dock var vi fyllda av energi och förväntan, så vandringen tog oss inte mer än två timmar. Väl framme så slog vi snabbt upp tälten och lagade oss lite mat. Det är viktigt att vara noggrann med att äta och dricka ordentligt. Speciellt vätska måste man få i sig stora mängder av. Jag tror jag drack uppåt 6-7 liter vatten under dagen. Givetvis blev en konsekvens att jag sprang upp och kissade en gång per timme den natten. Dock är det också en naturlig reaktion på hög höjd då kroppen gör sig av med mer vätska (diures). Utöver detta så reagerade jag på höjden med att få huvudvärk, men den var lätt och den gick över vid vila och vätskeintag. Dock var det lite värre för en annan i gruppen som inte fick behålla maten.Den natten sov jag som ett litet barn (mellan alla kisspauser).
Till topps! /Joel
Kommentarer
Trackback
