Utebloggen

Jag såg inte gårdagens fotbollsmatch mellan Barcelona och Real Madrid, men jag har sett Zlatans mål i efterhand. Vi snackar verkligen om en riktig delikatess, distinkt, kraftfullt och precist. Jag blev faktiskt lite småsugen på att snöra på mig dobbskorna, men det är inte riktigt säsong för det. Jag får väl nöja mig med att springa på innebandyplanen, à la medelåldersmanér, och leka att jag är Foppa istället ;)

Cykel till jobbet (må-fr)
Innebandy i måndags, tisdags och onsdags (60 min)
Styrketräning i onsdags och fredags (60 min)
Löpning 12 km i söndags

Till topps! /Joel

De som känner mig väl, t.ex. familj och vänner, vet ju hurudan jag är. Ofta brukar jag få höra att jag är envis, på gränsen till tjurig och oresonlig. Givetvis varierar detta beroende på vad det rör sig om. Vissa saker tar jag lätt på, vilket innebär att jag inte heller satsar helhjärtat. Men det är en helt annan sak när jag verkligen går in för något. Till saken hör att jag är en tävlingsmänniska. Jag hatar att förlora. Någonstans här grundläggs bilden av mig som envis; jag ger mig inte i första taget. Själv skulle jag säga att jag är beslutsam och målmedveten. Det låter bättre än envis. I de flesta fall är detta en egenskap som jag själv uppskattar, men jag förstår att det kan vara till förtret för min stackars omgivning, som måste stå ut med mig under allt från innebandy till TP-kvällar.

Nu kanske du tänker att det är en bra egenskap, en styrka, att som apinist vara beslutsam och målmedveten. Och det är det absolut. Men! Jag har faktiskt funderat på om detta personlighetsdrag också kan vara fara, en svaghet. I ett högst sannolikt scenario är jag på väg mot en topp - på valfritt berg. Bestigningen är kantad av flera svårigheter, omständigheterna är långt ifrån optimala. Är jag då tillräckligt klok att rätt värdera, inte bara situationen, utan mitt liv? Har jag sinnesnärvaro nog att välja att vända om? Kan jag acceptera ett misslyckande, en förlust? Jag vill gärna tro det. Dock kan jag inte kategoriskt säga att jag kommer att göra det. Jag känner mig själv. Jag vet att jag kan vara ganska beslutsam, på gränsen till envis, eller t.o.m. lite riskbenägen, när det gäller att uppnå mitt mål.

Jag kan förvisso sitta här och intellektualisera kring vad och hur och varför, men i grund och botten är det ju en fråga om en nästan irrationell drivkraft. Det är också den som skrämmer mig, min envishet. Dock vet jag av erfarenhet att tanken på nära och kära kan ha en lugnande inverkan på mig. Det handlar inte längre bara om jag, mig och mitt. Jag tror att denna hänsyn och kärlek till dem jag håller av, kommer att vara den röst som ber mig att vända om den dag, då jag väljer misslyckandet... och livet.

Till topps! /Joel

Trots att Denali egentligen är över ett halvår bort, så gäller det att börja öva inför bestigningen. Vi som ska åka, dvs. jag, Dawe, Elbe och Ulnä har pratat om att vi ska åka till Jämtland nu under mellandagarna för att öva oss i ett flertal moment som vi måste behärska till sommaren. Vi pratar om tältrutiner, replagsarbete, glaciäravancemang, kamraträddning och grundläggande alpinism. Planen är helt enkelt att vi ska skida Jämtlandstriangeln med pulka. Vi tar bilen till Storulvån för att därifrån skida till Sylarna. Väl där gör vi en dagstur till Sylmassivet, då vi gör Syltraversen, vilken är en bra alpin träningstur. Därefter skidar vi till Blåhammaren och sedan tillbaka till Storulvån.

Det hela är beräknat att ta fyra dagar, men det är inte dumt att ha en extra dag till hands ifall vädret eller något annat skulle ställa till det lite. Som sagt, att bestiga ett berg innebär inte bara att ha kondis nog att knata upp för det, utan det är så pass komplext att det kräver en hel del andra kunskaper och färdigheter. 

Till topps! /Joel

Jag tänkte bara presentera några ordspråk/citat om berg. Berg är ju väldigt tacksamma att använda som metaforer för både det ena och det andra. Nåväl, jag tänkte bara dela med mig något av den visdom jag erhållit via de berg jag har bestigit ;) 

Att åldras är som att bestiga berg, man blir lite anfådd men man får mycket bättre utsikt. (Ingrid Bergman)

Det är med berg som med kvinnor, de ska inte bedömas på avstånd. (Okänd)

Det finns många vägar till bergets topp, men utsikten är alltid densamma. (Kinesiskt ordspråk)

När du hjälper en annan uppför berget, bestiger du det samtidigt själv. (Okänd)

Man måste bestiga berget innan man får utsikt över dalen. (Svenskt ordspråk)

Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. (Dag Hammarskjöld)

Till topps! /Joel

Det känns som om jag har hittat en riktigt bra träningsbalans i vardagen. Som det är nu ligger jag på sex träningspass i veckan, med en vilodag. Jag märker att min kropp orkar med denna träning, t.ex. uppvisar jag inte några stressymptom, vilket kan ske när jag tränat för hårt eller för mycket. Nåväl, trots den fina balansen just nu, kommer jag att öka träningen successivt under våren. Detta kommer att få till följd att jag långsamt bryter ned kroppen, då den ges för lite tid att återhämta sig. Man kör hårt ett tag för att sedan ta några dagars vila, och förhoppningsvis blir man lite starkare för varje omgång. Detta kallas för att bulkträna.

Cykel till jobbet (må-fr)
Innebandy i måndags, tisdags och onsdags (60 min)
Styrketräning i onsdags och fredags (60 min)
Löpning 12 km i söndags

Till topps! /Joel

Igår skrev jag en lista på fyra berg som jag vill bestiga, men det verkar som om en del tycker att jag har missat ett berg, och det är Ama Dablam. Anledningen till att de tycker att den saknas är att det enligt många är världens vackraste berg. Själv framhåller jag Alpamayo när det gäller denna utmärkelse, men jag har skrivit ett inlägg tidigare om detta med vackra berg, där Ama Dablam ingår.

Nåväl, jag är en "jagsvag" person, så jag viker för grupptrycket! Nej, skämt å sido, jag skulle gärna stå på toppen av detta vackra berg, så Ama Dablam förs helt enkelt upp som ett "kanske-berg" på min klätterlista.

Ama Dablam - Ett berg som jag eventuellt kommer att klättra. Mycket pga. dess skönhet, men också för den utmaning klättringen i sig utgör.

Till topps! /Joel

Jag har ju tidigare nämnt att min familj hemma i Boden helst såg att jag slutade med alla dessa bergsbestigningar. Jag förstår deras ståndpunkt, men det känns som om jag ännu har några berg kvar att göra innan jag kan luta mig tillbaka och känna mig nöjd. De berg som jag har kvar på min lista är faktiskt inte fler än fyra. Något Seven summits lär det nog inte bli för min del, pga. ekonomin, så Everest, Mt Vinson och Carstensz pyramid kan jag nog stryka (men man ska aldrig säga aldrig). De berg som finns kvar på listan är:

Denali - Den bestigningen är ju planerad nu till juni. Går allt enligt planerna, så har jag gjort fyra av sju Seven summits, och jag tycker att det är tillräckligt bra.

Matterhorn - Hur skulle jag kunna missa denna Alpernas skönhet?

Alpamayo - När jag är inne på skönheter, så vill jag ju bestiga världens vackraste berg. Hennes skönhet ligger lite i att hon är sval, lite farlig och smått oberäknelig.

Cho Oyu - En 8000+ vill jag nog göra innan jag dör.  

När jag har gjort dessa fyra kan jag nog pensionera mig som alpinist :)

Till topps! /Joel

Träningen flyter på som den ska. Dock är det lite tråkigt väder just nu, så det är inte så inspirerande att vara utomhus. Förvisso vore det fint med lite snö, men faktiskt hoppas jag mer på riktig kyla. Tänk om isarna skulle kunna lägga sig lika fint som de gjorde före julen -07. Det var helt magiskt.

Cykel till jobbet (må-fr)
Löpning 12 km i söndags
Innebandy i måndags och tisdags (60 min)
Styrketräning i onsdags och fredags (60 min)

Till topps! /Joel

Trots att man vidar alla möjliga försiktighetsåtgärder, så kan ändå olyckan vara framme. Speciellt i bergsmiljö finns det en del faror som man kanske inte alltid kan förutse. Utöver objektiva faror och dåligt väder, så kan rena olyckor som resulterar i personskador inträffa. Alltså är det bra att känna till vissa räddningssignaler, speciellt för att kommunicera med sök- och räddningsflyg. Jag tar bara upp de viktigaste här, men det finns fler.

Om du behöver hjälp, så ska du lägga ut föremål i formen av ett "V" på marken. Ju tydligare och större, desto bättre. Av denna anledning är det bra att ha kläder, eller andra föremål (ryggsäcksöverdrag osv.) i grälla färger, då de lättare blir upptäckta från luften. Har man inte färgstarka saker, kan man tänka på stark kontrast, t.ex. mörka föremål som grenar, stenar mot ett ljust underlag. Ett annat bra tecken att känna till är "X", som signalerar att du behöver medicinsk hjälp.

Man kan även använda kroppen som ett sätt att signalera, vilket följande bild illustrerar.

Det brukar ju falla sig naturligt att man viftar med båda armarna över huvudet, när man vill påkalla någons uppmärksamhet. Just att stå med armarna upp- och utsträckta, som ett "Y", signalerar att man vill bli hämtad. Om allt däremot är bra, och ingen assistans är nödvändig, kan man meddela detta genom att hålla en arm rakt uppsträckt. Behöver man medicinsk hjälp, ska man ligga raklång på marken med armarna sträckta över huvudet. Detta är faktiskt ganska genomtänkt, just med tanke på att ett skadad person kan ha problem med att stå upp.

Utöver röksignaler, så är det bra att ha någon form av spegel, eller annat blankt föremål som man kan göra ljussignaler med för att påkalla uppmärksamhet. Om ett plan upptäcker dina nödsignaler, så signalerar piloten att hen har sett dig genom att "tippa" med vingarna, dvs. vicka fram och tillbaka med planet.

Nåväl, förhoppningsvis ska man inte behöva använda sig av dessa signaler, men det är aldrig fel att vara förberedd.

Till topps! /Joel

Höjd: 6194 möh
Bergskejda: Alaska
Land: Alaska, USA
Närmaste ort: Talkeetna
Koordinater: 63°4′10″N 151°0′26″W
Namnet: Betyder "Den stora". Denali är även känt under namnet Mt McKinley efter presidenten William McKinely.
Först bestigen: av Hudson Stuck,  Harry Karstens,  Walter Harper och Robert Tatum, 7 juni 1913
Meriter: högsta berget
i Alaska, USA
i Nordamerika
ingår i Seven summits
räknas också som det kallaste berget på jorden
Säsong: Denali bestigs under maj till juli. Fördelen med maj är att snöbryggorna över glaciärsprickorna fortfarande är tjocka och håller för belastning. Snöbryggorna tunnas ut med tiden, å andra sidan blir det lättare att upptäcka sprickorna senare. 
Övrigt: Denali är ett seriöst berg. Även om det egentligen inte förekommer någon klättring i traditionell mening (utmed normalleden West Buttress), så ställer berget stora krav på kunskaper inom rephantering, avancemang på glaciär, kamraträddning osv. Vädret kan också vara mycket oförlåtande med temperaturer nedåt -45C. Detta ställer krav på både människa och utrustning. Av denna anledning kräver Nationalparken att man har erfarenhet av alpin klättring för att man ska beviljas tillstånd att bestiga berget. Denali är absolut inget nybörjarberg.



Till topps! /Joel

Det finns en baksida med alpinismen som givit mig lite dåligt samvete, och det är den miljöpåverkan som alla långflygningarna gör. Just detta har inte känts bekväm för min del. Dock blev jag påmind om att det finns möjligheten att köpa utsläppsrättigheter. Det var via ett par välskrivna resereportage som en kollega har skrivit. Det hela är ganska enkelt, man går in på www.climatecare.org och fyller i flygrutten. Därefter räknar datorn hur mycket du ska köpa utsläppsrättigheter för. På detta sätt kan man kompensera för den miljöpåverkan man gör.

Nu kanske du tycker att detta bara är ett sätt att döva mitt dåliga samvete, och vet du vad, du har rätt. Men vad har jag för alternativ? Egentligen finns det bara tre:

1. Att jag avstår helt från att resa.
2. Att jag reser, och inte bryr mig överhuvudtaget i miljön.
3. Att jag reser, men försöker åtminstone göra någonting för att kompensera mina utsläpp.

Visst, det bästa för miljön vore väl om jag kunde avstå helt från att resa, men det skulle innebära en stor personlig förlust om jag skulle tvingas att ge upp min passion. Det känns faktiskt inte riktigt realistiskt. Nummer två känns inte längre som ett alternativ, så det lämnar mig med alternativ tre. Av den anledningen ska jag redan nu budgetera för utsläppsrättigheter till min Denali-resa. Jag ska också kompensera för mina tidigare utsläpp till Aconcagua, Elbrus och Kilimanjaro. Men då får jag göra en form av avbetalningsplan. Just nu är jag fattig som en kyrkråtta :)

Eftersom det är mycket viktigt för mig hur jag genomför mina bestigningar, så vill jag även att transporterna till och från bergen sker med stil (om än inte alpint) ;) 

Till topps! /Joel

Då var det dags att summera kostnaderna för detta lilla äventyr. Det må vara det "lättaste" av 7 summits, men absolut inte det billigaste. Hade vi anlitat en vanligt paket hos arrangör, hade det kostat oss uppåt 30-35 000. Nåväl, här kommer kostnaderna fördelat på de olika posterna:

Mat och förbrukningsvaror inför resan - 592
Visum - 500
Vaccin+malariaprofylax - 2345
Bil till Arlanda, ToR - 500
Flyg Sthlm - London ToR - 1754
Flyg London - Kilimanjaro - 5968
Arrangörs- och guideavgifter - 1919
Parkavgifter - 4506
Dricks, guider - 715
Kontanter (hotell, måltider, övrigt) - ca. 1800
Totalt: 20 599

Jag har inte räknat med kostnaden för safarin som gick på 5541 + 360 (dricks), då detta hör till ett annat konto. Hur som helst, är 20 600 ganska mycket, speciellt om man jämför med t.ex. Aconcagua 22 230 och Elbrus 11 550. En oväntat stor utgiftspost var vaccin och malariaprofylax, men å andra sidan är det en engångskostnad som räcker i 10-20 år.

Till topps! /Joel
 

Återhämtningen efter Kilimanjaro har faktiskt gått fortare än jag trodde. Visserligen hade jag några dagar på mig nere i Afrika att bara lata och göda mig. Dock är jag väl inte återställd till 100%, vilket märktes när jag var ute och sprang igår. Fysiskt sett hade jag inga problem, flåset var bra och musklerna svarade, men det var som om det fanns en mental trötthet över mig. Jag var inte riktigt på, jag var inte upplagd för att plåga mig. Jag var lite vek och klen. Nåväl, jag har i alla fall kommit igång med träningen igen. Nu gäller det bara att lägga upp ett träningsprogram till Denali :)

Cykel till jobbet (må-fr)
Löpning 12 km i söndags
Innebandy i torsdags (60 min)
Styrketräning i onsdags och fredags (60 min)

Till topps! /Joel

Jag tänkte bara dela med mig av några råd och tips till andra som är intresserade av att åka till Tanzania och bestiga Kilimanjaro. Fundera först på hur du vill bestiga berget. Om du har begränsad erfarenhet, kanske är du osäker på din egen fysiska förmåga eller på hur du reagerar på hög höjd, så kan det vara en idé att ta det säkra före det osäkra. Det innebär att anlita en arrangör där allt omkringarbete ingår, dvs. bärare och kockar. För en nybörjare kan Marangu-leden vara ett alternativ, eftersom man sover i stugor, vilket ökar komforten och sömnkvalitén. Dessutom är denna led kortare. Är du villig att bo i tält och gå lite längre, men i utbyte få en mer naturskön upplevelse, så ska du välja Machame-leden. Är du lite mer erfaren, så kan en bestigning i alpin stil, absolut vara ett alternativ. Nåväl, här kommer några handfasta tips:

- När du söker flyg, så kan det vara en idé att dela upp sökningen. Det blir dyrare om vill börja flyga från Sverige, utan sök flygningar från t.ex. London för att sedan boka resa Sverige - London separat. Detta kan göra resan avsevärt billigare.

- Att välja en arrangör som är medlem i TATO (Tanzania Association of Tour Operators) borgar för viss kvalité, eftersom medlemskapet ställer vissa krav. På TATOS:s hemsida finns också svartlistade arrangörer uppräknade. Själv åkte jag med en arrangör som inte är medlem, men där gick jag på rekommendation. 

- För att snabba på processen vid ankomsten, kan det vara värt att fixa visum i förväg, även om det går att göra på plats. Ha dessutom vaccinationsintyg i beredskap. Du måste kunna intyga att du är vaccinerad mot gula febern, risken finns annars att du måste ta en spruta på plats, och i ett land där HIV är vanligt förekommande, så vill i alla fall inte jag utsätta mig för en onödig risk.

- Underskatta inte berget! Kilimanjaro anses som ett lätt berg att bestiga, men även där kan vädret ställa till det, så vandrar du nära regnperioden, bör du kunna skydda dig och dina grejer från väta. Jag lärde mig detta den hårda vägen ;)

- Observera att du endast kan betala med Visa-kort vid parkentrén, alltså inte kontanter eller andra kort som t.ex. Mastercard. Det är alltså idé att låta de som inte har Visa föra över pengar i förväg till kamrat som har. Detta för att underlätta inträdet i parken.

- Väljer du att gå med bara guide, så säger regelverket att du bara behöver ha en guide med dig, även om arrangören säger annat. Dock ansåg vi att det var bra att två guider med oss om t.ex. en av oss skulle tvingas vända om.

- Var försiktig med att ta ut kontanter från bankomater. Undertecknad var med om att försöka ta ut pengar, och trots att maskinerna sa att de inte kunde utföra tjänsten, så drog de pengar från kontot. Plötsligt stod jag där 7500:- fattigare. Samma sak hände alltså vid två helt olika bankomater. Jag har varit i kontakt med min bank hemma i Sverige, och de är ganska medvetna om att det är ett vanligt problem, så förhoppningsvis får jag tillbaka pengarna, men det lär dröja några veckor.

- Slutligen. Har du några dagar över (förläng resan om inte annat), så kan jag varmt rekommendera en safari. Själva gjorde vi en tredagarssafari till Serengeti och Ngorongorokratern, vilken var helt otrolig.

Till topps! /Joel

Toppdagen. Idag skulle det ske. Strax före midnatt steg vi ut ur vårt tält. Ute var det becksvart och det yrde lite snö i den friska vinden. Våra guider var även de klara, så vid utsatt tid påbörjade vi den långa vandringen. En vandring som skulle ta oss upp närmare 1300 höjdmeter under natten. Ganska snart insåg jag att något var konstigt. Eugene, en av guiderna, gick hela tiden med händerna innanför byxorna. Det visade sig att han inte hade några handskar, i alla fall tog han aldrig fram några. Till saken hör att vädret blev allt sämre. Vinden blev allt kraftigare och temperaturen sjönkt. Samtidigt piskades vi av ett snöblandat regn, vilket av vindfaktorns nedkylning ledde till att det bildades ett lager av is på oss. Det gick faktiskt så långt att alla mina dragkedjor på jackan frös igen, så när jag skulle öppna en bröstficka, gick hållaren sönder. Plötsligt stod jag där med en öppen ficka som vinden och regnet lätt kunde ta sig in i. Men med nedkylda fingrar, några välvalda svordomar och lite våld, så fick jag igen fickan hjälpligt. Det här bådade inte gott.


Filmklipp från Dawes blogg från vandringen

Det finns dock inte så mycket annat att göra än att borra ned huvudet och bara fortsätta trampa uppför. Det var absolut ingen större idé att försöka se sig omkring, då det dels var becksvart, dels yrde snön omkring. I den stunden kände jag en tacksamhet för att vi hade guider som kände till vägen, men t.o.m. de blev tveksamma efter ett tag, vilket varken jag eller David såg som något gott tecken. Vid flera tillfällen stannade de till för att fundera på vägval, några gånger var jag faktiskt orolig för att de skulle säga att vi var tvungna att vända om pga. vädret. Det kändes som om det låg i luften. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha reagerat om guiderna fått för sig att vi skulle vända om. Dock inväntade våra guider några andra sällskap som var bakom oss och lät dem ta täten i stället. Det gav nog våra guider lite mod i barm, dels för att några andra tog över vägfinnandet, dels att de inte kunde vända om när andra guider fortsatte uppåt. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle ha gjort ifall våra guider bestämt sig för att gå ned. Att gå helt själv, kändes inte som ett alternativ i mörkret och snöyran. Antagligen hade jag tagit rygg på något annat sällskap, men som tur är slapp jag ställas inför detta problem.

Vårt lilla sällskap forsatte idogt att streta uppför berget. Både jag och Dawe hade lite väl klena handskar med tanke på vädret. De blev genomblöta tämligen omgående och sedan frös de ihop, vilket ledde till att de blev som isklumpar med istappar. Vi hade inga skalvantar, då vi inte räknat med detta väder. En underskattning av berget, helt klart. Dawe hade stora problem med att hålla värmen i händerna. Han var tvungen att hela tiden vifta och slå med armarna för att pumpa ut blod till fingrarna. Att gå med stavar var uteslutet, då det blev för kallt om händerna. Av denna anledning dumpade Dawe sina stavar på berget, medan jag fäste mina i bältet och släpade dem efter mig. Förutom nedkylda händer, kämpade Dawe med magkrämpor, något som hade kommit under vilan inför bestigningen. Dock hade han fått en imodium som också hjälper mot magsmärta. Utöver våra problem, så verkade guiderna lida ännu värre. Siraji kände sig inte riktigt kry, så han sackade efter hela tiden, till slut så mycket att han faktiskt vände om ned igen. Eugene å andra sidan hade alltför stora skalbyxor, vilket ledde till att de hela tiden gled ned över rumpan. Jag vet inte hur många gånger vi var tvungna att stanna för att han skulle rätta till sina byxor. Det var också viktigt att de satt bra, då de fungerade som hans handvärmare. Han stack alltså in händerna framtill mot ljumskarna. Jag insåg efter ett tag att det var en ohållbar situation. Jag tog av mig bältet på mina byxor och gav dem till Eugene. Dock hade han problem att fästa byxorna, eftersom hans händer var ordentligt nedkylda. Vem hade kunnat tro att jag skulle behöva hjälpa en man hålla byxorna uppe på Kilimanjaro, ståendes på knä och tråckla ett bälte genom alltför smala hällor.

Jag ska erkänna att jag faktiskt var riktigt orolig för att vi skulle bli tvingade att avbryta bestigningen. Mörkret var fortfarande kompakt, vädret oförlåtande och vårt sällskap led ganska illa. Jag har aldrig känt några tveksamheter på de andra bergen jag varit på. När toppdagen väl infunnit sig har jag alltid varit övertygad om att jag kommer att klara det. Egentligen var det väl ingen skillnad med Kilimanjaro, men här var jag mer utlämnad till andra människor. En guide som inte var kry och sackade efter, en annan som gick med rumpan bar och Dawe som övervägde att vända om pga. risken att förfrysa händerna. Satana perkele! Inom mig vällde ursinnet fram. Nej, det fanns inte att jag skulle misslyckas på ett berg som "tant Agda 58", klarar av! Nu gällde det att peppa! Det var bara tre timmar kvar till solen skulle stiga upp, och det brukar alltid kännas lättare i hjärtat då. Nu var det bara två timmar kvar osv. Dock gick jag och förbannade det dåliga vädret i det tysta, men med tiden förlikade jag mig det. Vad berörde det mig? Det skulle nog allt få bli bra mycket sämre innan jag vände om, så bring it on! Steg för steg tog vi oss uppför berget. Faktum är att jag överhuvudtaget inte reflekterade över höjden eller ansträngingen, och det kan jag tacka vädret för.

Men vänta! Visst verkade det vara en ljusare strimma vid molnen där borta? Jadå, snart skulle solen titta fram, och samtidigt som som jag insåg detta började vinden att mojna. Det ingav hopp! Ganska snart nådde vi upp till en kant, och väl där välkomnade och gratulerade Eugene oss för att ha nått till Stella Point (5750). Nu hade vi bara 150 höjdmeter kvar! När jag fick höra det översvämmades jag av glädje. Nu visste jag att vi skulle klara av det. Nu rådde det inte längre några tvivel. Jag dunkade Eugene och Dawe uppmuntrande på ryggarna, så att det knakade betänkligt i isskalet på deras jackor. Det var ljust nu, men ännu hade solen inte tittat fram. Jag och Dawe satte av mot Uhuru Peak i ett uppskruvat tempo, Eugene som verkade lite ansatt av höjden följde efter lite makligt. På vägen upp passerade vi folk som kom från Marangu-leden. Vi blev påminda om den snabba stigningen man gör på Kilimanjaro, då vi såg en kille stå på alla fyra och spy upp gårdagens middag. Vi kollade att han var okej, dock var det väldigt nära till toppen nu, och snart skulle han ändå börja nedstigningen. Hur som helst, dröjde det inte länge förrän vi kunde se konturerna av den välkända skylten som markerar toppen. Väl där fick vi en kort men fin stund. Solen hade precis brutit igenom molntäcket samtidigt som det dåliga vädret var som bortblåst. Klockan var 06.15 och vi stod efter många om och men på Afrikas högsta punkt. Det enda som störde var att man tvingades jäkta vid fotograferingen, då andra stod och väntade på sin tur. Nåväl, efter uträttat ärende, så vände vi om nedåt och vi träffade senare på Eugene.



Vi begav oss nedför berget i ett rasande tempo. Ungefär efter en och en halv timme var vi nere i Barafu igen. Vi såg till att äta något litet lätt och packa ihop våra grejer, och efter ett par timmar bröt vi upp för att gå vidare. Enligt programmet fanns det möjligheter för oss att stanna vid Mweka Hut (3100), men både jag och Dawe ville gå hela vägen, så efter fyra timmars vandring stod vi vid Mweka Gate (1700). En nedstigning på 4200 meter på drygt fem timmar (de två timmarna i Barafu borträknade). En anledning till att vi hade så bråttom ut var att Safarin till Serengeti och Ngorongoro hägrade. Jag och Dawe hade gått och fantiserat ett bra tag om att efter alla dessa umbäranden, skulle vi nu bli riktiga turister och betala för att få allt gjort och serverat. Vi skulle inte behöva laga någon mat eller bära några bördor. Vi skulle nu bara lata oss, äta och dricka gott samt knäppa bilder på en massa djur. Hur det gick, får jag berätta om i något annat sammanhang. Dock kan jag konstatera att vår bestigning av Kilimanjaro inte alls blev som jag hade föreställt mig, på gott och på ont :)

Jag hoppas att du som läsare har fått någon behållning av redogörelsen av min Kilimanjaro-bestigning. Kanske finns där några lärdomar att dra. Jag kan dock konstatera att denna resa till Afrika berikade mig i alla fall :)

Till topps! /Joel

Vi konstaterade med glädje att det var uppehåll i regnet, när vi vaknade på morgonen den fjärde dagen. Eftersom mycket av det vi ägde var blött, så hoppade vi raskt ut ur tältet för att kunna hänga upp våra grejer på tork. Vinden var frisk och t.o.m. solen skymtade fram, så torkningen gick riktigt bra. Strax före nio satte vi av. Dagens första etapp var en scramble-liknande stigning på drygt 200 höjdmeter, upp till Breakfast Point (4200). Det var en vacker del av leden, synd bara att molnen låg tunga över berget, för annars hade vi nog haft en vidunderlig utsikt. Machame-leden är känd för att vara mer naturskön än den andra vanliga leden, Marangu. Skillnaden är dock att den senare är kortare och att boendet sker i stugor. Går du Machame måste du sova i tält.

Efter stigningen kom vi upp på en platå som var ganska exponerad för vinden. Regnet piskade oss lite lätt i ansiktet, men denna dag gjorde vi inte om gårdagens misstag, utan vi drog på oss våra skalbyxor ganska direkt. Vi hade nära på 13km till Barafu Hut (4600) som skulle bli vårt sista läger före toppen. Vandringen dit skilde sig inte så mycket från föregående dags vandring, förutom att det gick upp och ned ganska mycket. Man tog ett par hundra höjdmeter, för att nästan direkt tappa dem, vilket leder till att vi måste ta de tvåhundra höjdmetrarna igen. På vår väg passerade vi Karranga Hut (4000), och där var vi tvungna att fylla på alla våra vätskedepåer. Det är helt enkelt så att det inte finns något vatten att tillgå vid Barafu Hut, eftersom det ligger på en rygg. Helt plötsligt fann man sig själv släpandes på nästan fem liter vatten, utöver all annan packning. Dock var det inte läge att beklaga sig, speciellt inte när man såg bärare slita med vattendunkar på 25-30 liter. Jag undrar om klienterna som senare drack av detta vatten, verkligen förstod att uppskatta arbetet som låg bakom varje klunk.

Kanske tycker du att jag uttrycker mig lite nedlåtande om de andra klättrarna för att de t.ex. inte bar sitt eget vatten. Det är absolut inte min avsikt. Jag är av den åsikten att var och en klättrar efter sin egen förmåga. Att köpa ett helt färdigt paket har flera fördelar. Dels kommer man sig iväg och försöker bestiga berget, vilket man kanske inte skulle göra annars, dels ökar liknande paket intresset och förståelsen för bergsklättring i allmänhet. Dock är väl den främsta fördelen att detta stöttar den lokala ekonomin. För egen del vill jag gärna göra mina bestigningar i så alpin stil som möjligt. Det innebär att vi bär våra egna grejer, reser vårt eget tält, lagar vår egen mat osv. Men visst blir man lite avundsjuk när man ser hur andra kommer till färdigresta tält, och blir serverade varmt thé och popcorn som uppvärmning inför en mycket väldoftande trerättersmiddag bestående av allt från bacon till färska grönsaker och frukt. Men man får man det man betalar för. Vi träffade ett par danskor på berget och de hade betalat 3000$ var, exklusive resan, för hela paketet. Med resa och allt lär det ha hamnat på över 30 000. Hur som helst, det enda jag vill säga är att jag hoppas folk uppskattar det hårda arbete som guider, bärare och kockar gör för dem :)

Vi nådde i alla fall Barafu Hut vid tvåtiden, vilket innebar att vi hade ca. tio timmar på oss innan vi skulle bege oss mot toppen. Nu fanns det inte mycket tid att slösa med, så vi såg till att få upp tältet och äta en sen lunch. Därefter handlade det bara om att vila och äta. Om det var höjden eller anspänningen inför det stundande toppförsöket är svårt att säga, men vi sov ganska dåligt. Ute blev vädret allt sämre, med tämligen frisk vind samtidigt som det regnade. Dock slumrade vi nog till lite grann, och som alltid upplever man att man precis har somnat när klockan ringer, vilket den gjorde vid elvatiden. Vi slevade i oss var sin portion blåbärssoppa och klädde på oss för att bege oss ut i den kalla och mörka afrikanska natten.

Till topps!

Morgonbestyren klarades av i maklig takt, denna den tredje dagen av bestigningen. Vi var iväg kvart i nio som ett av de sista sällskapen. På dagens program stod en vandring upp till Lava Tower (4600). Väl där skulle jag och Dawe slutligen bestämma oss för hur vi skulle göra. Antingen skulle vi fortsätta mot Arrow Glacier (4800) för att därifrån fortsätta mot Western Breach, eller så skulle vi gå mot Barranco Hut (3950) för att ta den vanliga vägen utmed Machame-leden. Regnvädret som började under gårdagen blev allt ihärdigare och det dröjde inte länge förrän vi var tämligen blöta. Egentligen handlade det bara om lathet, då vi inte brydde oss om att sätta på oss våra skalbyxor. Dock ska jag villigt erkänna att vi inte var så kaxiga i regnet och snålblåsten.

Väl på plats vid Lava Tower tog vi en liten paus. Nu var det dags för ett beslut, något vi hade väntat med in i det sista. Vi valde slutligen att ta normalvägen. Beslutet grundade sig bl.a.på att vädret inte var det bästa, vilket innebar en säkerhetsrisk, då vi skulle scrambla, dvs. enklare klättring som inte kräver rep/säkringar. Western Breach är den farligaste rutten utmed Kilimanjaro, och att göra den med 23-25kg packning på ryggen och i dåligt väder innebär ju vissa risker. Dessutom kände Dawe sig inte helt acklimatiserad, så vi resonerade som så, att det viktigaste var toppen och inte vilken led vi tog. När beslutet väl var fattat fortsatte vi mot Barranco Hut, och dit nådde vi strax före tvåtiden som två dränkta katter. Vi slog raskt upp vårt tält och insåg att mycket var genomfuktigt, bl.a. var min sovsäck duktigt blöt. Och nej, jag hade inte ryggsäcksöverdrag med mig, då jag ville spara vikt och dessutom skulle vi ju till Afrika ;) Hur som helst, försökte vi torka och ordna så gott det gick inne i mitt lilla alpinisttält, med resultatet att vi fick lilla Victoriasjön i fotändan.

Hela den kvällen gick åt till att försöka torka oss och våra grejer. Dawe som under hela dagen hade gått och sett fram emot att få dra på sig sina underställsbyxor och krypa ned i sin sovsäck, blev gruvligt besviken när han upptäckte att byxorna var genomsura. Själv hade jag inga andra byxor, så jag var tvungen att försöka torka mina byxor i min genomvåta sovsäck. Med hjälp av kokande vatten i nalgeneflaskor och våra egna kroppar hoppades vi kunna värma och därigenom torka våra blöta grejer. Jag kan säga att det inte var en av mina bättre nätter, men vad gör man inte för konstens skull. Efter en mindre bra natt vaknade vi av att det var ett uppehåll i regnet på morgonen. Det gav oss möjligheten att torka det sista i blåsten, vilket gjorde att jag faktiskt fick mina byxor torra till nästa dags vandring.

Vad lärde jag mig då av denna dag? Faktiskt inte att jag måste ha med mig massa regntäta grejer, vilket man skulle kunna tro. Nej då, det är jag för trög för, utan det jag tar med mig är att allting går, bara man ger sig fasen på det, t.ex. som att torka blöta byxor i en blöt sovsäck ;)

Till topps! /Joel

Vi vaknade vid sextiden, och då hade jag sovit som ett litet barn i tio timmar. Helt uppenbart var att jag hade haft en ordentlig sömnskuld. Vi hade inte särskilt bråttom på morgonen, så vi var faktiskt inte iväg förrän 08.40. Gårdagens vandring hade varit lätt, speciellt som leden var tillrättalagd och fin. Faktiskt blev jag påmind om min bestigning av Fuji. Dock började vi nu komma högre upp på berget den andra dagen och allteftersom blev vegetationen mindre lummig medan miljön gradvis blev mer och mer stenig. De åtta kilometerna upp till Shira Cave (3800) avverkades på drygt tre timmar. Väl framme slog vi upp tältet, hämtade vatten och lagade lunch. Guiderna sa att vattnet var drickbart som det var, men jag och Dawe hade bestämt oss för att inte ta några risker, så vi så alltid till att rena vattnet via kokning eller reningstabletter. 

Strax efter ett ville vi gå på en acklimatiseringstur, något som guiderna inte riktigt var förberedda på, då det inte är brukligt att man gör sådana turer. Visserligen kunde jag och Dawe ha gått själva, men det hade dragit in en dimma, och vi var inte helt säkra på vägen. Huvudguiden Siraji, som jag absolut kan rekommendera, ställde dock upp och efter en timme nådde vi 4100 m.ö.h. Vi stannade på denna höjd en halvtimme innan vi började gå ned igen. Just acklimatiseringsprogrammet är en av problemen på Kilimanjaro. Egentligen går folk väl snabbt upp. Faktum är att de flesta upplägg innebär en stigning på över 4100 meter på drygt fyra dygn. Det är för mycket, för snabbt. Genom att ta ytterligare 300 höjdmeter denna dag, var vi lite bättre förberedda för nästa dag. En taktik som vi var ensamma om.

På vägen ned började det regna, men än var det inte så farligt. Vi visste det inte då, men det var bara början på regnperioden som precis började i området. Regnet blev bara ymnigare och ymnigare, men vi var fortfarande tvugna att gå ut och hämta vatten till middagen. Vi gick till samma ställe som vi hade varit på tidigare, men nu hade vattnet blivit brunt och grumligt av alla partiklar som den ökade vattenmängden hade dragit med sig. Hur som helst fyllde vi våra flaskor och gick sedan till vårt tält. På vägen hörde vi hur de lokala skrattade åt oss och vårt skitiga vatten. Själva förstod vi inte vad som var så roligt, men snällt nog visade några andra guider oss var vi kunde hitta fräscht vatten. I efterhand är det roande att tänka på hur vi "dumma" turister gav de lokala ett gott skratt, men som sagt, det förlänger livet och förmodligen förlängde de vårt genom att vi slapp dricka det skitiga vattet.

Med lätta hjärtan gick vi och lade oss tidigt denna kväll. Sömnskulden var förmodligen inte helt avbetald.

Till topps! /Joel 

03.00 ringde väckarklockan - det var dags att stiga upp för att köra till Arlanda och flyget som skulle ta mig till Kilimanjaro. Bilkörningen gick bra och jag kunde parkera på Dawes jobb, vilket är brandstationen ute på flygplatsen. Efter två mellanlandningar i London och Nairobi anlände vi slutligen till Kilimanjaro internationella flygplats. Då hade jag varit på resande fot i 34 timmar, varav totalt 13h tillbringats i olika flygplan och 12h på olika flygplatser. Det var en ganska mör Joel som klev ut i den afrikanska värmen strax före 12.00 lokal tid. På flygplatsen väntade vår guidearrangör Abby. Han såg inte alls ut som vi hade föreställt oss. Det var inte en undersätsig man med flint som väntade, men det är alltid kul när ens förutfattade meningar ställs på skam. Abby hade med sig de två gasbehållare som vi under en intensiv sms-förhandling hade accepterat att betala 80$ (570kr) för. Det lär nog vara den dyraste gasen jag någonsin köper, med tanke på att motsvarande pris i Sverige är runt 150kr. Både jag och Dawe insåg att vi blev uppskörtade, men vi tyckte att det var ett billigt pris att betala för att kunna få berätta om vårt dyraste gasköp. Dessutom är det bara pengar, och faktiskt ett led i en sund fördelningspolitik ;)

Vi tog Abbys bil och hämtade upp våra två guider, Siraji och Eugene. Regelverket säger att man måste ha med sig guide, så det kom vi inte undan, men däremot slapp vi bärare och kockar. Egentligen måste man inte ha med sig två guider, även om Abby menade annat. Dock ville vi inte bråka om det, speciellt då det faktisk kunde vara bra att ha två med sig ifall något skulle hända, t.ex. att någon skulle bli tvungen att vända om. Med en fullproppad bil åkte vi till ett trestjärningt hotell för att äta. Eftersom jag såg magsjuka som ett av de största hoten mot en lyckad bestigning, så var jag lite paranoid i fråga om vad jag åt. Vi skulle bara hinna med en måltid innan vi kom upp på berget, och väl där skulle vi bara äta vår medhavda frystorkade mat. Det var därför vi underströk att vi ville äta på ett ställe med hög standard, varav det trestjärninga hotellet. Efter avslutad måltid begav vi oss till Machame Gate (1800) som är en av entréerna till Kilimanjaros nationalpark. Här uppdagades ett missförstånd, då jag och Dawe trodde att man kunde betala entréavgiften på 630$ med kontanter. Vi tänkte att "cash is king", men det visade sig vara fel, då det enda betalningssätt de accepterade var Visa-kort. Något annat kort tog de inte, så mitt Mastercard var helt oanvändbart. Visserligen har Dawe Visa, men han hade tagit ut pengarna, så han hade inte nog på kortet för att betala båda våras parkavgifter. Efter många om och men mjuknade den myndiga lilla damen bakom kassan, och efter att Dawe hade kunnat betala sin avgift med kortet, var de villiga att acceptera kontanter från mig. En erfarenhet rikare kunde vi nu äntligen spänna på oss våra ryggsäckar och påbörja den 22km långa vandringen till Machame Hut (3000).

Klockan var nu 14.00 och med packningar på runt 25kg satte vi igång att gå. Det var faktiskt skönt att röra på sig efter det myckna resandet. Leden börjar nere i en tropisk regnskog, och vi hade turen att få se både den svartvita och den bruna apan. Temperaturen var behaglig, eftersom solen var dold bakom moln. Det var tur för oss det, vi hade nog fått det tufft under en gassande afrikansk sol. Hur som helst, gick det mycket bra och jag kände mig stark, mycket stark. Det är en härlig känsla när man tycker att packningen känns lätt plus att man bara forcerar uppför stigningarna. Strax före 17.30 anlände vi till lägret. Vi slog raskt upp vårt tält, och började fundera på middag. Eftersom vi behövde vatten så frågade vi våra guider var det fanns. Först ville de hämta det åt oss, men jag och Dawe tänkte inte låta dem passa upp oss. Vi såg till att alltid följa med och hämta vatten. I början visste guiderna inte riktigt hur de skulle förhålla sig till det, men efter ett par dagar visste de att det räckte med att de visade var vattnet fanns.

Hur som helst, gick vi och lade oss tidigt den första kvällen. Det hade varit en lång resa och en ganska lång första dagsetapp. Redan vid åttatiden hördes det snarkningar från vårt lilla tält.

Till topps! /Joel

Denna veckas träning bestod uteslutande av bestigningen av Kilimanjaro. Tisdag och onsdag blev ganska mastiga dagar med tanke på att klockan var 14.00 när vi anlände till Barafu Hut, vilket bara gav oss åtta timmar att äta och vila innan vi gick mot toppen 24.00 för att sedan vandra hela vägen ut ur parken direkt. Resten av veckan bestod bara av att återhämtning och vila. På safarin var det mest ansträngande vi gjorde var att fota med kamerorna.

Vi bar alltså upp våra packningar på 23-25kg till Barafu Hut (4600 möh) till en total distans av 91km. På toppdagen gick vi givetvis med lätt packning.

Måndag - Shira Cave (3800) - (Lava Tower 4600) - Barranco Hut (3950), 16km 5h20m
Tisdag - Barranco Hut - Barafu Hut (4600), 13km 5h
Onsdag - Barafu Hut - Toppen (5895) - Mweka Gate (1700), 32km 10h15m

Till topps! /Joel

Träningen denna vecka gick i återhämtningens tecken. Visserligen körde jag ett pass styrka på onsdagen, men jag avhöll mig från all konditionsträning. I övrigt påbörjade jag bestigningen av Kilimanjaro mot slutet av veckan. Uppladdningen inför anmarschen var väl inte optimal, då det började med jag steg upp 03.00 på fredagsmorgonen för att köra till Arlanda, och efter två mellanlandningar kom jag fram till Kilimanjaro 11.30 på lördag förmiddag.  Och efter 36 timmars resande påbörjade vi anmarschen från Machame Gate vid 14.00.

Cykel till jobbet (må-on)
Styrketräning i onsdags (60 min)
Lördag - Anmarsch Machame Gate (1750) - Machame Hut (3000), 22km (3h20m)
Söndag - Machame Hut - Shira Cave (3800) + acklmatiseringstur (4100), 8km (3h20m+2h)

Till topps! /Joel

Star just nu inne pa Kilimanjaro International Airport och vantar pa att vi ska fa checka in. Om allt gar enligt planerna, sa landar jag pa arlanda strax fore midnatt. Jag maste saga att denna resa har varit riktigt intensiv och handelserik. Jag ar mycket, mycket nojd med allt. Bestigningen gick bra, trots att det inte blev precis som vi hade planerat. Sedan blev safarin riktigt lyckad, da vi dels fick se de fem stora, dels fick vi se ganska unika grejer som en leopard bli jagad av en flock babianer. Vi fick ocksa se hur en geopard forst smog sig nara en gasell, for att sedan komma upp i en enorm hastighet och lyckas fanga sitt byte. Det ar helt enkelt grejer man inte kan fa se pa bestallning. Naval, nu star Dawe och hanger bakom mig och vill komma at datorn, sa jag avslutar nu. Jag kommer givetvis att skriva mer utforligt + lagga upp bilder nar jag kommer hem till Sverige.

Till topps! /Joel