Utebloggen

               

Då var det dags att redogöra för turen till Jämtland. Tanken var att vi fyra som ska till Denali till sommaren skulle träffas för att planera och öva oss på vintertältning och alpin klättring. Av denna anledning valde vi att skida Jämtlandstriangeln + att vi skulle göra Syltraversen. Nu blev det inte riktigt som det var tänkt. Dels hoppade en av samma dag som vi skulle åka, vilket ställde till det lite grann. Som tur var hade jag ett tält där vi alla tre kunde rymmas samt att Ulnä hade med sitt kök, vilket gjorde att vi ändå hade två kök med oss.

Vi anlände till Handöl på lördagen. Dock var vägen fram till Storulvåns fjällstation stängd, så vi började med att slå upp tältet vid parkeringen för att börja nästa dag med en 12km lång vandring till Storulvån. Det var en ganska fin dag, och det var inga problem att dra pulkan. Väl framme vid fjällstationen stannade vi för lunch innan vi begav oss mot Sylarnas fjällstation. Det hade inte kommit så mycket snö, men vi var ändå tvungna att gå med skidor och snöskor. En lärdom vi gjorde var att det är enklare att dra en pulka med snöskor, speciellt om det börjar slutta rejält, då man inte har samma kraft att trycka ifrån med skidor. Detta stärkte mig i mitt beslut att gå med snöskor på Denali. Hur som helst började det att blåsa ganska hårt efter lunch. Vinden blev extra kännbar då vi nu förflyttade oss över kalfjäll. Temperaturen hade sjunkit till ca. -15C. Just vindfaktorn är förrädisk för att nedkylningen går oerhört snabbt. Vid ett stopp upptäckte jag att Ulnä hade fått en vit fläck på kinden. Som tur var hade nedkylningen inte hunnit gå så långt, så med hjälp av att bara värma kinden med handen blev det bättre. Ansiktsmask är en nödvändig investering för alla i teamet.

Timmarna gick och vi med dem. Själva vägfinnandet var inget problem, då det bara var att följa vinterledmarkeringarna, dvs. de röda kryssen. Dock började det mörkna och vinden blev allt mer kännbar. Det blev så pass besvärligt att vi stannade för att värdera läget. Skulle vi fortsätta mot Sylstationen eller slå läger direkt? Vi hade ca. 3-4km kvar till stationen. På grund av det dåliga vädret, så valde vi att slå läger direkt. Vi reste tältet och gjorde oss snabbt i ordning för att krypa ned och värma oss i våra sovsäckar. Klockan hade hunnit bli fem på eftermiddagen och egentligen skulle vi bara vila en stund innan vi skulle laga mat, men trötta som vi alla var, så somnade vi och vaknade inte förrän 8.40 på måndagmorgonen. Vi hade sovit i nästan 16 timmar! Nu berodde det inte bara på föregående dags anmarsch, men det säger ändå något om hur trötta vi var. När vi väl hade vaknat insåg vi att det inte fanns någon möjlighet att göra Syltraversen denna dag, vilket hade varit planen. Dels hade vi inte kommit så långt som vi borde, dels hade vi sovit bort värdefull tid. Det var bara att inse att det inte var vår dag. Förmodligen hade vädret satt sig i respekt hos oss, för vi ville absolut inte vara ute på någon exponerad kamvandring om det skulle bli lika dåligt väder som föregående dag. Vi valde därför att vända om till Storulvån.

Vägen tillbaka gick bra. Jämtlandsfjällen visade sig från sin bästa vintersida. Knappt någon vind och behaglig temperatur. Det hade faktiskt varit en perfekt dag för Syltraversen, men nu blev det inte så. Strax efter två var vi framme vid stationen och väl där kunde vi nyttja ett vinterrum. Följande dag steg vi upp tidigt för att snabbt avverka sträckan ut till Handöl och den väntande bilen som skulle ta mig de 60 milen till Falun.

Nu kanske du tycker att turen verkade bli misslyckad med tanke på det ursprungliga upplägget, men faktiskt så tycker jag inte det. Vi fick öva oss i vintertältning + att det blev en skaplig tur som både gav erfarenhet och träning. Vi fick öva oss på att värdera olika situationer och visade prov på gott omdöme. En misslyckad tur blir det först när man är missnöjd, och jag är absolut inte missnöjd med denna tur. Den blev bara annorlunda :)

Till topps! /Joel

Jag går just nu igenom alla grejer jag ska ha med till Jämtland. Det blir ganska mycket grejer. Utöver min personliga utrustning och klädsel, så ska jag ha pulka, två par skidor och ett par snöskor med mig. Vinterutrustningen ska också med, vilket innebär spadar, snötältpinnar och vindsäck. Sedan ska ju klätterutrustningen med, och eftersom det är en mixad klättring, så måste jag ta med säkringar för klippa såväl som snö och is. Att göra Jämtlandstriangeln och Syltraversen vintertid kräver sin utrustningslista. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket allt väger, men eftersom jag har pulka är vikten underordnad. Nåväl, jag ser verkligen fram emot denna tur. Det kommer att bli en tuff tur på många sätt; fysiskt krävande, psykiskt påfrestande och tekniskt utmanande.

Men man måste bara älska utmaningen!

Till topps! /Joel

Inom bergsbestigarvärlden diskuteras det väldigt mycket kring hur man gör sina bestigningar. Givetvis finns det sätt som är finare än andra. Givetvis finns det en glidande skala där vissa sätt är godtagbara, medan andra är direkt förkastliga. Men förenklat finns det två huvudvarianter och det är alpin stil respektive expeditionsstil. Alpin stil innebär att man gör allt själv, dvs. använder sig inte av bärare eller hjälpmedel som extra syre och av andra uppsatta rep. Du tar dig upp till toppen, helt för egen maskin. Alpin stil innebär också "snabbt och lätt". Egentligen ska toppen tas i en single push, dvs. hela bestigningen ska ske i ett svep. Just detta är ohållbart när man pratar om högre berg i t.ex. Himalaya, där bara acklimatiseringen tar flera veckor. Alpin stil funkar på berg som inte är så mycket högre än de i Alperna.

Höghöjdsklättring i Himalaya kräver som sagt en annan taktik. Här gäller det att röra sig uppåt sakta och metodiskt, bl.a. genom att upprätta nya läger allteftersom man rör sig uppåt. Och eftersom bestigningen kan pågå i flera veckor, ställer det stora krav på logistik och underhåll. Bestigningen får då karaktär av en expedition. Ibland hör man också uttrycket "belägringsstil". Det är också här som de flesta kontroverser rörande stil råder. Speciellt kommersiella expeditioner har ett dåligt anseende i klättrarkretsar, då en klient som har dålig eller ingen klättererfarenhet, i vissa fall nästan släpas upp till toppen.

För egen del har jag varit tvungen att lägga upp mina bestigningar som expeditioner, men med den alpina stilen som klätteretiskt rättesnöre. Jag bär och gör allt själv. Ska man vara strikt så klättrar jag inte alpin stil om man stipulerar att det ska vara single push, men å andra sidan känns det fel att kategorisera det jag gör som expeditionsstil, med tanke på att jag gör allt själv. Denna blandvariant skulle kanske behöva en egen beteckning. Jag har funderat lite och kommit fram till att benämningen Autonom stil, på ett ganska intuitivt sätt beskriver det jag gör.

Till topps! /Joel

Att hålla på med alpinism innebär inte bara att man knatar upp- och nedför berg. Faktum är att alpinism är den mest komplexa formen av klättring som finns. Nu får jag säkert skäll från specialiserade bigwall/aid- eller isklättrare. Visst, det finns klättring som är otroligt mycket mer tekniskt krävande, men det är komlexiteten som är alpinismens utmaning. Utöver att man ska behärska en rad tekniska klätterformer som klippa, is/snö och mix, så måste man ha koll på det som har att göra med själva höghöjdsdelen. Det innebär allt från att ta hand om sig själv, acklimatisering, till höghöjdsmedicin. Man ska också ha koll på glaciäravancemang, navigation och vägval. Man måste veta hur man ska agera vid dåligt väder som storm. Vidare handlar det om att ha kunskap i uteliv, allt från tältning, matlagning till persedel- och egenvård. Utrustning och materiel är ett område där det händer mycket, så det gäller att hålla sig uppdaterad. Man måste också känna sin egen kropp, veta hur den fungerar. Att veta att tvinga i sig mat och dryck, trots att kroppen inte vill ha. Ett besläktat kunskapsområde till detta är träningslära. Det är viktigt att kunna träna rätt och funktionellt, dels för att undvika skador, dels för att hitta en bra balans mellan kondition och styrka.

Det finns så mycket mer som ingår, men jag kan inte nämna allt här. Dock går mycket av kunskapen utanför ren fakta och allmän förståelse, utan det tangerar färdighets- och förtrogenhetskunskaper. Kunskaper som inte går att läsa sig till. Det enda sättet att veta hur man hejdar ett fall med isyxan är att göra det - upprepade gånger.

Nåväl, alpinism betyder så mycket mer än att bara knata upp- och nerför ett berg. Alpinism kräver kunskap, uppoffring och hängivenhet. Och sammantaget utgör detta komplexiteten inom alpinismen.

Till topps! /Joel

Jag tänkte berätta lite kort om den klassiska alpina tur som vi har planerat till mellandagarna. Det är Denali-gänget som ska genomföra denna bergsklättring som en övning inför de Nordamerikanska äventyren till sommaren.

Själva toppdagen brukar oftast utgå från Sylstationen. Från stationen fortsätter man söderut ca. 4km. Man tar riktning mot de tre tempelpinnacklarna (pinnakle=spetsig klippformation). Insteget börjar lite till höger för att sedan komma upp på vänstra sidan om pinnakeln. Det är medelsvår klättring, med eventuellt löpande säkringar. Vid toppen finns det bultar för nedfirning. Därifrån firar man ca. 15m ned till första haket. Väl där nere finns det bivackplatser. Att hitta vägen är inget problem efter detta. 
 
Pinnakel två och tre innebär enklare klättring, eventuellt löpande säkringar. Efter tredje pinnakeln kommer en kam till Templet (1728) och Storsola. Lite luftig och bitvis exponerad. Fortsättningsvis är det en ganska enkel kamvandring runt ryggen. Det förekommer inga krux förrän man når Sylhammaren på Djävulskammen. Hammaren ska man klättra nära stupet mot Sylglaciären, kräver kanske säkringar. Om detta inte går kan man runda hammaren till vänster och göra en lite större lov in på norska sidan. 

Efter Syltoppen (1761) är det en enklare kamvandring till Lillsylen (1702), där man sen tar riktning mot Vaktklumpen, och därmed slutar denna klassiska tur.

Till topps! /Joel